Författare: Jakob

Kategorier
Tankar och funderingar

Allt är alltid någon annans fel, rör inte min offerkofta!

Allt är alltid någon annans fel, det trodde jag att du visste? Och ge fan i min offerkofta utan den skulle jag ju vara tvungen att ta ansvar för mitt eget liv och handlingar, det är inte rimligt!

En av de saker jag stör mig på i Sverige och kanske framför allt i svensk media är att allt alltid är någon annans fel. Om ditt liv är dåligt så är inte frågan vad du gjort för att förändra på situationen utan vems felet är och felet är alltid någon annans än ditt.

Själv har jag alltid sett det hela från motsatt synvinkel, kanske därför jag känner mig så främmande för den inställningen eller till och med irriterad över den. Om jag vill ha något så köper jag det bara om jag har råd med det, det är ingen rättighet för mig att äga allt jag kan peka på. Om jag är överviktig så beror det på att jag stoppar i mig för många kalorier i förhållande till hur många jag gör av med, det beror inte på restaurangerna serverar dålig mat, att butiken så ofta har rea på godis eller att skatten är för låg på socker.

Om jag vantrivs på mitt jobb och är väldigt missnöjd över min lön så byter jag jobb. Om jag har dålig kondition så skyller jag inte på att jag inte har tid att motionera, det handlar bara om vad jag prioriterar i mitt liv. Om jag är arbetslös så fixar jag ett snabbt nytt jobb och om det inte går så går jag tillbaka till skolbänken och skaffar mig en utbildning som ger jobb. Om jag inte drar in tillräckligt med pengar som egenföretagare så är det en hobby, där är inte en rättighet att kunna leva på sitt företag.

För mig har det alltid varit en självklarhet att tänka på det här sättet, men uppenbarligen gäller inte det samma för resten av landet. För en tid sedan så utsatte en journalist från SVTs Aktuellt en sparekonom för i mina ögon på gränsen till rent osmakliga frågor och påståenden när programledaren försökte lägga ansvaret på att vissa förlorar pengar på börsen på bankerna snarare än på investerarna själva. Inte en kommentar lyftes av programledaren om att dessa människor kanske borde ta ansvar för sina egna pengar och investeringar.  Tyvärr har de på sidan nu bara kvar ett klipp av intervjun där inte den delen av intervjun är borta, men jag kan intyga att det var illa.

Tidigare i år fick en artikel om kändisen Regina Lund stor uppmärksamhet, artikeln lyfter att hon nu riskerar att bli hemlös. Här vill jag tydliggöra att pandemin har ställt till ett helvete för många branscher och det är verkligen inte lätt för många. Min text här menar inte att klanka ner på att någon har det svårt pga pandemin utan den handlar om de svar och påståenden som ges i artikeln.

Men med det sagt var det ett par saker i artikeln som jag reagerade på. Enligt artikeln har hon inte betalt hyra mellan augusti och december, det framgår inte om hon sedan dess börjat betala hyra under 2021. Det första citat från Regina som dyker upp i artikeln är sedan:
”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige”.

Jag säger inte att hon inte haft det svårt, en riktigt jobbig situation. Men hur kan en 53-åring inte veta att om du inte betalar din hyra på flera månader så blir du vräkt från lägenheten? Så mycket förstår väl de flesta som bara är halva hennes ålder? Vad skulle annars hända om du inte kan betala hyran? Hon har ju dessutom inte betalt den på nästan ett halvår, det är inte som att hon vart utslängd när hon i slutet av augusti inte betalade hyran i tid utan fastighetsägaren har verkligen givit henne tid att komma till rätta med problemet och skulden.

Frågar då journalisten om detta? Hur hon som 53-åring inte kan känna till att du blir vräkt om du inte betalar hyran eller vad hon trodde skulle hända om du inte betalade hyran på ett halvår? Nej så klart inte, så fungerar sällan svensk media.

Nästa grej som jag reagerar på är att hon säger:
”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå”

Naturligtvis är det inte det minsta kul att inte kunna leva på det du vill leva på, men om du lägger ner massor av tid på något utan att få någon lön för det är det inte snarare en hobby än ett jobb? Och om du dessutom är på väg att bli vräkt för att du inte kunnat betala hyran under ett halvår är det verkligen rätt sak att lägga din tid och energi på?

Så här säger influensern och frilansaren Sparo:
”Varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.”

Jag har själv ofta perioder där jag ”jobbar” massor med mina intressen och hobbys, kvällar, helger eller hela dagar under semestern. Jag har dessutom under mitt liv haft flera intressen som dessutom råkat dra in lite pengar. Men jag skulle inte ha mage att sen stå och påstå att jag jobbat dygnet runt utan att få betalt för det, jag skulle säga som det är att jag haft roligt medan jag hållit på med nått av mina nördiga intressen dygnet runt och tyvärr ville ingen betala mig för det. Hade jag inte haft mat på bordet eller kunnat betala min hyra hade jag lagt tiden på något annat, något som faktiskt gav pengar.

Som tur var finns det människor som tänker på det här viset och åtminstone tillfälligt bytt bransch under pandemin eller som satt sig i skolbänken för att lära sig ett nytt yrke. Något som media också faktiskt lyfter i en artikel. Ett exempel är artisten Linda Bengtzing efter att hennes revisor sagt följande:
”Min revisor sa ganska tidigt, du måste skaffa dig ett annat jobb för han såg vart det här skulle bära hän”

Detta fick Linda att både börja jobba för en cateringverksamhet samt att läsa in Ljudböcker. Hennes artistkollega spelmannen Kalle Moraeus tog anställning som kock och Morgan Milacki började jobba halvtid med att sy båtkapell:
”Jag har faktiskt kört hela året, det har blivit varannan vecka. Jag har pendlat mellan hemmet i Stockholm och Varberg. Jag var snabb med omställningen. Jag har haft turen att det har gått bra under ganska många år så jag har haft så jag har klarat mig, men det får absolut inte fortsätta. Och min privata ekonomi har räddats av att jag har kunnat sadla om och sy båtkapell och det är dessutom en framtidsvision jag har haft ändå så det var en bra tajming”.

En som valt att utbilda sig till ett nytt yrke är artisten Anna Hedlund som när den redan utsålda turnén vart inställd sökte in till universitet och börjat läsa till socionom.

Jag vill tydliggöra att detta inlägg inte handlar om att håna eller trycka ner personer som drabbats illa av pandemin, den har orsakat en stor tragedi i mångas liv, jag vill bara lyfta att det finns stor skillnad på hur folk agerat när de drabbats av krisen. Det vart också mycket om artister och kändisar här, det är egentligen inte vad inlägget handlar om, det vart bara ett bra exempel på något som hänt i närtid. Om du regelbundet följer media så ser du regelbundet liknande exempel om snyftartiklar och offerkoftor som handlar om helt vanliga personer det är synd om.

Hur hade du själv gjort om livet skickat in dig i en svårare bana än vad du hoppats på? Vilka erfarenheter har du från andra människor i din umgängeskrets, tar de ansvar för sina liv eller skyller de på någon annan?

Kategorier
Allmänt om bloggen

Halvårsuppdatering

Det har varit dåligt med inlägg den senaste tiden trots att jag i början av året sa att mitt mål var att posta fler inlägg än förra året. Inte bra! Men jag har en rätt okej ursäkt tror jag faktiskt.

Vad som hänt sedan jag postade inlägget om att skriva fler inlägg i år och som jag inte kände till då är att jag skulle komma in på två distanskurser på universitet under våren. Dessutom läser jag nu en sommarkurs. När jag jobbar heltid och läser kurser på universitet samtidigt så blir det mindre tid över till alla mina olika hobbys och intressen vilket medfört att bloggen har fått stå tillbaka lite.

Särskilt skrivandet drabbas av detta då det skrivs mycket för kurserna jag läser. När du just skrivit ett PM på tio sidor och suttit och läst flera vetenskapliga artiklar och facklitteratur för att få bra källor till PMet så är det svårt att orka och motivera sig till att skriva flera sidor för ett blogginlägg direkt efter.

Risken är dessutom att det inte kommer att bli bättre i höst då jag sökt in till hela sju stycken distanskurser inom ekonomi på C-nivå. Nu planerar jag så klart inte att läsa sju kurser samtidigt, jag tror inte ens att det är möjligt att bli antagen till så många, jag sökte bara lite extra i tanken om att söker jag många borta jag åtminstone komma in på några. Tanken är väl att förhoppningsvis läsa 2-4 kurser under hösten lite beroende på vad jag kommer in på. Kurserna jag sökt är bland annat inom finans, marknadsföring och ledarskap. Dvs lite påbyggnad till sådant jag pluggade när jag läste min kandidat inom Företagsekonomi.

Men jag har självklart inte glömt bort bloggen, den är fortfarande viktig för mig och ännu viktigare är det budskap om att stå på egna ben, privatekonomi och sparande som jag försöker lyfta genom den. Så det kommer definitivt att komma fler inlägg under året om än inte i närheten av så många som jag först hade tänkt. Förhoppningsvis kommer kurserna jag läser i höst ge mig idéer till flera inlägg på samma sätt som jag fick massor av idéer när jag lästa min kandidat.

Jag har ett dokument med runt 70 olika idéer till inlägg, många vilka jag fick medan jag läste min kandidat, några är bara en rubrik och kanske ett stycke i dagsläget medan andra är en till tre sidor långa halvfärdiga inlägg. Så det finns en hel del att ta av när tid finns.

En positiv sak är att nu under juli har jag semester så även om jag fortfarande läser sommarkursen vilket tar en del tid så har jag ändå mycket mer fritid än vanligt så förhoppningsvis kommer jag hinna få till ett par inlägg de närmaste veckorna. Vad har du själv för planer för sommaren? Och händer det att du läser sommarkurser eller kurser vid sidan av jobbet?

Kategorier
Tankar och funderingar Tips

Vikten av att behandla dina kunder väl

Jag äter regelbundet restaurangmat, antingen hos restaurangen men även ofta via hemkörning. Vissa skulle kalla det en svaghet, andra skulle se det som att leva det goda livet och unna sig något. Personligen är jag nog villig att erkänna att jag kanske gör det lite oftare än vad som är bra för vare sig plånbok eller midjemått och att jag definitivt hade varit rikare om jag lagade all mat själv och investerade pengarna jag sparade på det.

Det här inlägget handlar dock inte om mina matvanor utan om hur olika företag behandlar sina kunder och vilka konsekvenser det kan få för företaget om de behandlar kunderna bra eller dåligt. Som exempel för den här artikeln kommer jag att använda just restaurangen då jag uppenbarligen är en frekvent kund hos dessa.

Jag har bott i samma stadsdel i femton års tid. Ett kvarter bort har jag min närmaste restaurang, en restaurang som troligtvis hade varit ett av mina standardval. Dom har både mer vanlig mat samt snabbmat i form av Pizza. Den mer vanliga maten hade varit något jag regelbundet köpt hem till middag och pizzan nått jag köpte någon gång då och då till exempel när kompisarna kom över för att kolla fotboll en helg och liknande. Med tanke på hur länge jag har bott i den här stadsdelen är det inte orimligt att anta att jag vid det här laget skulle ha spenderat ett 5-siffrigt belopp på den restaurangen genom åren. Men det har jag inte.

Första gången jag besökte restaurangen för en herrans massa år sedan och jag skulle betala så räckte jag fram mitt kort till personen i kassan. Döm om förvåning när personen i kassan börjar att skälla ut mig! Jag får bestämt förklarat för mig att ”cash is king” och att restaurangen får betala avgifter på alla kortköp och hur korkad jag är och vilken dålig kund och människa jag är som vill betala med kort och att jag verkligen borde betala med kontanter i stället. Jag vart så chockad och förvånad att jag inte ens vart arg eller sa något jag bara betalade och gick. Sedan dess har jag inte satt min fot där igen.

I ett köpcentrum i min närhet har jag en restaurang som jag regelbundet besökte under ett par års tid. Sedan beställde jag från dom online. När det hade gått 40 minuter längre än utlovad leveranstid hör jag av mig till supporten och får till svar att dom är sena pga brist på bud men att dom jobbar på det. När maten fortfarande inte kommit efter 80 min efter utlovad tid hör jag av mig på nytt. Då bekräftar dom att de till sist fått tag i ett bud och att dom nu kan lova att maten kommer, med beräknad leveranstid till ganska exakt två timmar efter den ursprungliga leveranstiden.

Det intressanta är att hela tiden medan det här pågår är att om jag går in för att göra en ny beställning så anges beräknad leveranstid till att vara lika kort som när jag ursprungligen la mig beställning (då var beräknad leveranstid 50 min). Alltså ljuger dom antingen när de talar med mig eller så ljuger dom i appen där du beställer.

Jag och mina vänner som väntar på maten är hungriga som djur, men äntligen ska vi få äta, det är bara 5 min kvar till leverans! Då plingar det till i mobilen med meddelandet ”restaurangen har avbrutit beställningen”. Dom hör alltså inte av sig, dom ber inte om ursäkt trots att dom vet att vi väntat i flera timmar och blivit lovad leverans, dom erbjuder inte någon kompensation, ingenting. När jag försöker få tag i dom så svarar dom inte utan har stängt för kvällen. Som jag tror ni förstår har jag inte besökt den restaurangen igen, vare sig fysiskt eller online och mina vänner som skulle äta med mig har naturligtvis inte heller gjort det.

En tredje restaurang jag handlade från online levererade bara hälften av de maträtter vi hade beställt. Jag kontaktade dom direkt över telefon för att meddela att dom glömt packa ner mat och att vi var hungriga och bad dom leverera den saknade maten så fort som möjligt. Jag fick då till svar att det tydligen var helt omöjligt för dom att skicka ny mat och att jag i stället, om några dagar, skulle få tillbaka pengarna för maten som inte hade levererats. Dom lämnade oss alltså hungriga då alla inte fått sin mat och dom försökte inte rätta till sitt misstag, dom bad oss inte ens om ursäkt eller erbjöd nån form av kompensation.

Det är mycket möjligt att en enda kund inte är något för dom, att det handlar om så små belopp att dom inte bryr sig. Men samtidigt är det lätt att misstänka att om en restaurang behandlar en kund som skit så är risken stor att de även behandlar andra kunder som skit och ser man till över flera års tid kan det till sist bli hundratals personer som undviker restaurangen i stället för att äta där regelbundet. Kanske hade dessa människor gjort stor skillnad för restaurangen nu under pandemin?

Sedan så sprider sig sånt här, det är inte bara personen som blivit dåligt behandlad som kan komma att bojkotta restaurangen, det är även personer i dennes närhet. Om vi går tillbaka till den första restaurangen i texten ovan. Jag har tre släktingar som bor i samma stadsdel, en som bor i stadsdelen bredvid samt en som tidigare jobbade i stadsdelen. För alla dessa släktingar berättade jag om hur restaurangen behandlat mig och varnade dom för den. Lika så har jag haft ett par kollegor som bott i stadsdelen och några vänner. Alla följer säkert inte mitt råd om att undvika restaurangen, men jag vet att ett antal av dom gör det.

När ett företag behandlar en kund dåligt så sprids det helt enkelt och får till effekt att personer i deras nätverk undviker företaget. I slutändan sett till över flera års tid så kan det nog handla om rätt ansenliga belopp för mindre butiker och restauranger.

Vad kan då företag göra annorlunda när nått blir fel för att hålla kunderna nöjda och komma trots allt? Låt oss ta två positiva exempel som hänt mig, som gjort att jag fortsätt att vara kund hos restaurangerna trots att dom gjort fel.

Det första exemplet är en restaurang jag beställde från men när maten levererades så upptäckte jag att jag bara hade fått en av de två maträtterna jag beställt. När jag ringde dom så bad dom genast om ursäkt och sa att dom skulle rätta till det hela så fort som möjligt. Dom skickade en ny bil med den saknade maten och som kompensation skickade dom dessutom med gratis efterrätt (vilket jag inte hade beställt) samt att dom talade om att nästa gång jag vart hungrig så var det bara att höra av sig till dom så skulle jag få en gratis lunch.

Exempel nummer två är en restaurang som av misstag hade råkat levererat fel maträtt till mig. Jag fick alltså mat och maten kom i tid, men det var inte den mat jag beställt (dock snarlik mat). Troligtvis hade dom blandat ihop det under leverans och en annan kund hade fått min beställning. Dom bad genast om ursäkt, jag fick behålla den felaktiga maten jag fått, vilket jag sa var okej när dom frågade (annars hade dom skickat ny mat) samt att jag ett par dagar senare fick ett presentkort för två måltider hos restaurangen i brevlådan.

Bägge dessa händelser gav mig en positiv bild av dessa restauranger och jag handlar gärna från dom igen i framtiden. Som ni märker är det inga stora saker som krävs för att behålla en kund när en restaurang gjort fel. En ursäkt, en omleverans, en gratis efterrätt, ett presentkort på en ny måltid eller liknande.

Hade jag varit restaurangägare hade det varit en självklarhet för mig att göra den här typen av saker, det kostar oss i princip ingenting samtidigt som det ju faktiskt är vi som gjort fel och det är vårt ansvar att ställa det tillrätta. Jag tycker att följande citat av Warren Buffett passar bra in här:
“It takes 20 years to build a reputation and five minutes to ruin it. If you think about that, you’ll do things differently”.

Vilka erfarenheter har du av företag som behandlat dig så dåligt att du inte längre är kund hos dom eller tvärt om företag som gjort det där lilla extra så att du i stället rekommenderar dom till släkt och vänner?

Kategorier
Tips

Hur du ger dina barn en god finansiell hälsa

Så sent som 2019 publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport som visade att ekonomi tillsammans med sysselsättning är de två absolut viktigaste faktorerna när det kommer till psykisk hälsa. Något jag skrev om här: Din ekonomi är på liv och död. Det värsta är dock att det hela inte bara går ut över dig, det går ut över dina barn! Rapporten visade att barn till föräldrar med dålig ekonomi oftare drabbas av psykisk ohälsa än barn till föräldrar med ordnad ekonomi.

Hur gör vi för att detta inte skall inträffa? För att vi själva skall klara oss väl och kanske ännu viktigare, hur ger vi våra barn en god finansiell hälsa? Nyligen släppte Kantar Sifo resultatet av en undersökning vilken hade till syfte att försöka ta reda på vilken typ av människor som tenderar att ha en sämre finansiell hälsa och varför.

Enligt undersökningen är sambandet mellan kunskaper i privatekonomi och sparande tydligt. Rapporten visar att barn och unga som får lära sig om privatekonomi både sparar mera och har en lägre risk att drabbas av betalningspåminnelser och betalningsanmärkningar som vuxna. Bland de som fått lära sig om privatekonomi sparar drygt 70% minst 10% av sin inkomst.

Samtidigt sparar gruppen med bristande kunskaper inom privatekonomi mindre vilket gör att de är mer sårbara om livet tar en oönskad vändning. Till exempel har dom en ökad risk för att inte kunna bo kvar i sin befintliga bostad om de skulle bli arbetslösa, skilja sig eller bli långvarigt sjuk.

Allra bäst är om du kan väcka ditt barns intresse för privatekonomi, för bland de som verkligen var intresserade av privatekonomi i unga år så ser siffrorna ännu bättre ut. Bland dessa sparar åtta av tio minst 10% av lönen och 85% kan bo kvar i sin bostad även om något oförutsett inträffar som får negativa konsekvenser för ekonomin, som en plötslig arbetslöshet.

-Intresse för privatekonomi i unga år har betydelse för vilken förmåga man har att hantera sin ekonomi senare i livet. Det är inte den enda förklaringen, men kunskap och intresse ökar möjligheten att fatta bra beslut gällande sin privatekonomi och minskar risken för misstag. Därför är det viktigt att vi tidigt börjar prata med barn om pengar, säger Arturo Arques.

Jag tror att ni börjar förstå principen, det är jätteviktigt för barns hälsa att de lär sig om ekonomi och ju större intresse de får för det desto bättre kommer deras finansiella hälsa att bli. Men hur väcker vi barns intresse för privatekonomi eller åtminstone ge dom så goda grundkunskaper att de klarar att stå på egna ben när de blir vuxna?

Artikeln jag länkade till tidigare i det här inlägget lyfter ett par förslag. Till att börja med så påverkas barn och unga av hur du som vuxen pratar om ekonomi, därför är det viktigt att du talar enkelt och lustfullt om ekonomi. De rekommenderar även att du tar hjälp av appar eller spel, intresset ökar om de tycker att det är intressant och roligt.

Vecko- eller månadspeng är också en bra väg att gå då det kan vara både roligt och lärorikt att själv få bestämma över pengar samtidigt som det lär dom att hushålla med resurserna och förstå pengars värde. Detta görs med fördel i kombination med att barnet eller ungdomen uppmuntras att spara en del av pengarna, tex sätta upp ett mål om att längre fram kunna köpa något lite större och roligare. När barnet blir lite äldre bör denne även få tillgång till digitala banktjänster och lära sig hantera dessa. Det är också viktigt att barnet får göra misstag med pengarna och lära sig av misstagen så att de blir erfarenheter.

Själv har jag inte några direkta minnen av att mina föräldrar pratade privatekonomi med mig, men jag fick dock veckopeng och senare månadspeng. Trots att det aldrig varit något mina föräldrar diskuterade så har jag av någon konstig anledning hade jag ändå ett intresse av sparande, investerande och företagande redan från unga år.

Kanske påverkades jag omedvetet av min familjs ekonomiska situation, vi hade det på det stora hela gott, jag har verkligen intet att klaga på, men vi hade inte ett överflöd. Tex så reste vi aldrig på utlandssemestrar, de gånger vi åt på restaurang så var det ofta något speciellt och dyrare saker fick vi barn ofta spara ihop till själva.

Detta medförde att det var en självklarhet att sommarjobba, ibland hjälpte jag en kompis att dela ut reklam under grundskolan och under gymnasiet så jobbade jag extra på postens julkortssortering. Min första egna mobil i grundskolan köptes för pengar jag hade tjänar ihop på det här sättet och jag har betalt varenda mobilräkning själv sedan dess. Lika så min första egna dator (familjen hade en gemensam). Från årskurs 8 började jag resa utomlands på semester med mina kompisar nästan varje år, till den brukade jag få ett litet bidrag till mat från mamma men själva resan, hotell, aktiviteter där, festande osv betalade jag för helt själv.

Jag har alltid tyckt att det är viktigt för barn och ungdomar att sommarjobba, genom det lär man sig massor, inte minst att pengar inte bara dyker upp rent magiskt när man ber mamma och pappa om dom. Det hjälper en att förstå pengars värde och att spara ihop till något, tex en mobil och köpa den för egna pengar är inte bara lärorikt jag skulle gissa på att det också ofta betyder att du är mer rädd om den, för du inser hur mycket det skulle kosta om den går sönder och du måste köpa en ny.

En förälder som jag personligen tycker gör ett fantastiskt jobb med att utbilda sina barn i privatekonomi är Stefan Thelenius. Han har sedan barnen var små låtit dom varit med och bestämma över sina egna aktieportföljer. Barnens intresse har gått i vågor men det har förutom att vara lärorikt för dom även varit intressant för oss andra som kunnat följa deras ekonomiska resa genom hans blogg.

Här kan ni se den senaste uppdateringen om hans dotter Ebbas portfölj, med citat som ”Pappa, jag är på bra humör – vi kan gå igenom min portfölj om du vill?”: Ebbas snöboll 2021.

Alla får uppenbarligen inte med sig detta hemifrån, särskilt för en förälder som själv inte har koll på privatekonomi och har egna ekonomiska bekymmer kan det ligga väldigt långt bort att lära sina barn att det finns bättre sätt att hantera ekonomin på. Jag har själv genom åren hjälpt flera yngre när det kommer till privatekonomi, tex fick jag för ett par år sedan en fråga, från en myndig ungdom, som kan låta väldigt simpel i mångas öron: hur gör jag för att betala en faktura? Även om den frågan kan låta simpel för mig och dig så behöver den inte vara det för en 18-åring som i princip aldrig sett en faktura eller kanske inte ens varit inloggad på en internetbank.

Vad kan vi då göra för att hjälpa alla dessa ungdomar som inte får med sig kunskaper om privatekonomi hemifrån och kanske inte heller har ett tillräckligt stort intresse för det för att lära sig massa på egen hand? Svaret är skolan. Både i kursen Hemkunskap i grundskolan och i kursen Samhällskunskap på gymnasiet så ingår det lite privatekonomi. Det finns säkerligen många lärare inom dessa ämnen som gör ett jättebra jobb med att lära ungdomarna privatekonomi, men räcker det? Privatekonomi är bara en liten del av dessa kurser, det är massor av saker läraren skall hinna med under året så ofta tvingas läraren bara avsätta ett par veckor på sin höjd för ett enskilt moment som privatekonomi.

Kursen Samhällskunskap 1a1 är på 50 poäng vilket betyder att den normalt går över en termin. Om höstterminen börjar sista veckan i augusti och slutar ett par dagar innan jul samt har ett höstlov mitt i så innebär det alltså att kursen pågår i cirka 3 månader och 2-3 veckor. Under denna korta tid skall eleverna utöver privatekonomi också lära sig följande:

  • Demokrati och politiska system på lokal och nationell nivå samt inom EU. Internationella och nordiska samarbeten. Medborgarnas möjligheter att påverka politiska beslut på de olika nivåerna. Maktfördelning och påverkansmöjligheter i olika system och på olika nivåer utifrån olika demokratimodeller och den digitala teknikens möjligheter. Digitalisering och mediers innehåll samt nyhetsvärdering när det gäller frågor om demokrati och politik.
  • De mänskliga rättigheterna; vilka de är, hur de förhåller sig till stat och individ och hur man kan utkräva sina individuella och kollektiva mänskliga rättigheter.
  • Folkrätten i väpnade konflikter. Den internationella humanitära rätten och skyddet för civila i väpnade konflikter.
  • Arbetsmarknad, arbetsrätt och arbetsmiljö. Arbetsmarknadens parter, deras olika roller och betydelse för samhällsutvecklingen. Digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden.
  • Gruppers och individers identitet, relationer och sociala livsvillkor med utgångspunkt i att människor grupperas utifrån kategorier som skapar både gemenskap och utanförskap.
  • Källkritik. Metoder för att söka, kritiskt granska, värdera och bearbeta information från källor i digital och annan form.
  • Presentation i olika former, till exempel debatter och debattinlägg.

Om allt detta samt privatekonomi skall hinnas med på tre och en halv månad så inser nog alla att det inte blir många veckor privatekonomi hur duktig läraren än är på att lära ut om det och hur viktigt läraren själv än anser att det är.

Därför har jag länge predikat för att en kurs i privatekonomi och sparande borde bli obligatorisk på gymnasiet. En kurs där eleverna får lära sig allt från hur de betalar en räkning till hur de deklarerar, till konsumenträtt, till sparande och investerande, hur ränta på ränta fungerar osv. Redan den 9 augusti 2006 skrev jag ett inlägg med titeln ”Privatekonomi i skolan” i min gamla blogg där jag lyfte vikten av att en sådan kurs vart obligatorisk på gymnasiet. Detta följdes sedan av ett antal inlägg på samma tema genom åren. Men tyvärr står vi här år 2021 och saknar fortfarande den kursen trots så mycket forskning och undersökningar om folks välmående pengar på vikten av det.

I stället har privata organisationer som Ung Privatekonomi och Unga aktiesparare fått jobba hårt för att utbilda våra ungdomar i dessa kunskaper. Dom gör ett fantastiskt jobb men de når endast ut till en bråkdel av alla unga och ofta så träffar de bara på dessa ungdomar under en enskild timma eller två. Så jag står fast vid det jag predikat i runt 15 års tid nu, en kurs i sparande och privatekonomi borde bli obligatoriskt på gymnasiet för att rädda de tusentals ungdomar som saknar föräldrar som lär dom.

Hur står det till med din egen finansiella hälsa och vad gör du för att hjälpa andra i din närhet att få ett intresse eller åtminstone kunskap om privatekonomi?

Kategorier
Tankar och funderingar

Tjejer ska inte äga aktier!

Som kvinna har du verkligen inget på börsen att göra. Att du som kvinna är på börsen betyder att du försöker kopiera ett destruktivt beteende och dessutom befäster den vite mannens privilegium. Det betyder även att du bidrar till ökade klyftor, koldioxidutsläpp och att du är med och skördar folks liv! Att du som kvinna kämpar för att ta dig in i den mest vita, manliga sfären som finns måste ses som en egentlig förlust!

Om du som kvinna sparar och dessutom uppmuntrar andra kvinnor att göra det samma så skuld- och skambelägger du kvinnor som inte har den ekonomiska möjligheten att spara. Det är det ett rent och skärt klassförakt du håller på med. För en kvinna med ett låglöneyrke kommer det att ta många årtionden att spara ihop en summa på 100 000 kr. Det betyder att det är i princip en smärre omöjlighet för kvinnor med den typen av yrken att spara ihop ett sådant belopp.

Om du har läst min blogg tidigare så förstår säkert att dessa åsikter inte är mina. Jag står snarast på den totalt motsatta sidan, tjejer skall självklart vara på börsen! Åsikterna i det första stycket kommer i stället från en debattartikel i Expressen med rubriken ”Varför ska kvinnor stötta aktiemarknaden?” av Lena Bjärskog. I sin text får hon det att låta som att börsen bara är för några få privilegierade. Om någon annan som kvinnor, invandrare och andra som hon anser har det svårare att ta sig fram i dagens samhälle så är dessa på fel plats och bör sluta.

Lena är inte ensam, Klara van Blaricum och Clara Rydström vars debattartikel ”Fuck off-kapital hjälper inte utsatta kvinnor” (betalvägg) ligger till grund för det andra stycket i den här texten, uppvisar en skambeläggande syn mot kvinnor som sparar och investerar.

I mina ögon förminskar delar av de här artiklarna kvinnor och uppvisar bitvis en kvinnosyn som inte hör hemma 2021. Kvinnor är inte korkade, tvärt om är de minst lika smarta som män och mina egna erfarenheter från Universitet säger snarare att kvinnor är på väg att ta över än att stå i bakgrunden hunsade av någon annan.

Jag skulle dock vilja ta ytterligare ett steg och säga att sparande och investerande inte är en kvinnofråga, det är något som alla borde göra oavsett kön eller hudfärg. Ju längre du står från dagens ”elit” desto mer har du troligtvis att vinna på det. Jag har tidigare tydliggjort min ståndpunkt i frågan i inlägget ”Börsen är för låg- och medelinkomsttagare” och det är en syn jag står fast vid. Ju sämre dina ekonomiska förutsättningar är i dag desto viktigare att du sparar och investerar för att kunna stå på egna ben och förändra din framtid.

Om du sitter på en direktörslön och tjänar miljoner klarar du dig alldeles utmärkt utan börsen. Men om du är en vanlig knegare som hankar dig fram på en lön under medellönen i Sverige, kanske har du barn som kostar pengar, kanske har du inte så många tusenlappar över i slutet i månaden om ens någon. Då kan verkligen ett disciplinerat sparande och investerande över tid göra en enorm skillnad för dig.

Om skribenten tror att kvinnor skiljer sig åt från män, då om något är det väldigt viktigt att kvinnor investerar så att de kan vara med och påverka? Med sina pengar kan hon styra vilka bolag och branscher hon vill stötta eller bojkotta. Vilka bolag vars stämmor hon vill besöka för att göra sin röst hörd. Och om man skiter i allt sådant, så bara för att hon skall få en god ekonomisk framtid och stå på egna ben oberoende av någon man?

Däremot är de viktigt att ge folk de kunskaper som krävs för att tex förstå hur du investera och när det kommer till kunskap så är det möjligt luckan är olika stor bland olika grupper i samhället. Kanske står vissa grupper pga detta längre från aktiemarknaden än andra. Detta är något som jag tidigare lyft i min artikel om ”Varför så få svenskar blir rika” där jag tittar på vad teorier från psykologin säger och hur dessa kan förklara varför så få sparar och investerar.

Att det tar lång tid att spara ihop till 100 000 kr som låginkomsttagare stämmer. Det tar betydligt längre tid att göra det om du tjänar 18 000 kr i månaden än om du tjänar 60 000 kr i månaden. Men som jag sagt tidigare, ju mindre du tjänar desto viktigare att du aktivt arbetar för att förbättra och trygga din ekonomiska situation. Sparande och investerande är ingen sprint, det är ett maraton. Ingen förväntas få ihop 100 000 kr på en månad men kan du få ihop det på några år kommer det att ge dig en fantastisk trygghet.

När jag var liten var dagisköerna så långa att jag under några år innan jag fick en plats i stället fick vara hos min pensionerade mormor om dagarna. Hon har det gott i dag men är uppvuxen under helt andra tider på 30- och 40-talet, med krig, ransoneringar och annat. Under hela hennes uppväxt var det en självklarhet att hur magert de än hade det så sparade du alltid lite. Detta innebär tex att hon än i dag lever efter principen att på en macka har du endast ett pålägg, detta inkluderar smör. Om du har smör, ost och skinka hemma så gör du alltså inte en ost och skinkmacka med allt på, utan antingen har du smör, eller så har du ost eller så har du skinka på din macka.

Jag har själv tjänat under medellönen i Sverige hela mitt liv men redan som student så sparade jag en del av studiemedlet. När studierna sedan var avklarade och jag fick mitt första jobb så har jag för mig att jag fick en lön på runt 17 000 – 18 000 kr i månaden, före skatt. Jag minns inte exakt hur mycket jag fick då ett antal år har passerat sedan dess, men det var under 00-talet för den som vill jämföra löner över tid. Verkligen ingen imponerande siffra men det var ju mycket mer än vad jag hade haft i studiemedel så för mig var det en smärre förmögenhet som jag kunde leva gott på och ändå spara ett par tusenlappar i månaden.

Nu förstår jag att allas livssituationer ser olika ut och alla verkligen inte har samma möjlighet att spara men att säga att det är mer eller mindre omöjligt att spara ihop till 100 000 kr om du har ett låglöneyrke stämmer bara inte. Jag säger inte att det är lätt eller gå fort men möjligt är det. Och det behöver inte heller ta så lång tid som de påstår i en av artiklarna där de skriver många årtionden.

Säg att du sparar 500 kr i månaden och investerar dessa i en vanlig svensk indexfond och den når en avkastning på 10% om året. Snittet för vad den svenska börsen stigit med under de senaste 50 åren ligger på mellan 11,5-13% om året beroende på vilken tidsperiod personen som tagit fram statistiken kollat på så 10% är inget extremt.

Då skulle det ta strax under 10 år att få ihop 100 000 kr. Kan du i stället pusha det hela lite, kanske drar du in lite extraintäkter genom att sälja av gamla saker du inte längre använder osv och kan spara 1 000 kr i månaden så skulle det ta strax under sex år.

Själv kunde jag, mindre än tre år efter att jag hade fått mitt första jobb, köpa min första bostadsrätt då jag från min låga lön tillsammans med lite pengar jag tidigare sparat från studielånet och sommarjobb fått ihop 200 000 kr till kontantinsatsen. Jag skriver inte detta för att på något vis verka som bättre än andra tvärt om finns det många som är betydligt bättre än mig på sparandet och det finns många som har det tuffare ekonomiskt än vad jag hade det. Jag vill bara visa på att allt är möjligt, sen är inte det viktigaste om det tar tre år eller tio, det viktigaste är att du som har det knapert i dag har en aktiv plan för att sakta men säkert förbättra din ekonomiska situation.

Vill du ha ett annat exempel på hur någon från ett arbetarhem och utan någon extraordinär lön vart mångmiljonär så läs den sanna berättelsen i slutet av det här inlägget ”Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, det är de små utgifterna”.

Men tillbaka till att kvinnor inte har något på börsen att göra. Jag inte ensam i min åsikt om texterna, många kvinnor är genuint upprörda över hur skribenterna minimerar kvinnor och målar ut dom som offer. Som tur var finns det också många fantastiska kvinnor som sätter ner sin fot och står upp för sina medsystrar. Här har ni några av de reaktioner som dykt upp på artiklarna:

https://twitter.com/maryeohlson/status/1361566836656062467

Vad tycker du själv? Ska kvinnor hålla sig borta från börsen?