Månad: mars 2020

För ett par år sedan läste jag boken Det man ser och det man inte ser av den franska ekonomen Frédéric Bastiat (1801 – 1850) vilket är en samling av olika essäer, texter och artiklar av Bastiat. I den text som givit boken sin titel, Det man ser och det man inte ser så berättar Bastiat intressanta berättelser med ekonomisk anknytning. En av dessa fann jag särskilt intressant då den tar upp en väldigt vanlig fördom, att det är bättre för samhället att folk slösar än att folk sparar.

Detta är något som jag flera gånger mötes av när jag drev in gamla blogg men som jag även upprepade gånger sett som svar/kommentarer på webben när sparande och investerande diskuteras. Folk skriver saker i stil med att visst det är kanske möjligt att du lyckas bli rik men det vore knappast bra för Sverige om fler gjorde som du, det skulle aldrig fungera.

Essän har titeln Sparsamhet och lyx och nedan så citerar jag en del av denna, en berättelse som handlar om två bröder, Mondor och Ariste. Innan vi börjar så vill jag bara återigen påpeka att Bastiat levde i Frankrike samt att han dog 1850 vilket betyder att en del av innehållet här kan låta lite gammaldags och udda.

Sparsamhet och Lyx
Mondor och hans bror Ariste har delat upp arvet efter sin far och har en inkomst på femtio tusen francs var per år. Mondor är en filantrop. Han slösar. Han köper nya möbler flera gånger om året, byter vagn varje månad. Folk talar om alla geniala idéer han har för att göra av med pengarna fortare. Kort sagt, han får livsnjutarna Balzac och Alexander Dumas att blekna vid jämförelse.

Vilket korus av lovsångare han har omkring sig! ”Berätta om Mondor! Leve Mondor! Han är arbetarnas välgörare, folkets ängel! Det är sant att han vräker sig i lyx, han stänker gyttja på fotgängare; hans värdighet och människans värdighet i allmänhet lider visserligen lite av det… Men så vadå? Om han inte gör någon nytta personligen så gör i alla fall hans pengar det! Han får pengarna att cirkulera; hans gård är alltid full av köpmän som alltid går därifrån nöjda. Säger man inte att pengar är runda för att de skall kunna rulla?”

Ariste har valt ett helt annorlunda sätt att leva. Om han inte är egoist så är han i alla fall individualist, för han spenderar förnuftigt, söker bara måttfulla och rimliga nöjen, tänker på sina barns framtid och, för att säga det rent ut, han sparar. Och hör bara vad massan säger om honom:

”Vad är det för nytta med den där onödiga rike, den där snåljåpen? Det är klart att det finns något imponerande och rörande i enkelheten i hans liv. Han är för övrigt mänsklig, välvillig och generös. Men han räknar. Han gör inte av med hela sin inkomst. Hans hus är inte ständigt upplyst och fullt av folk. Vad har mattvävarna, vagnmakarna, hästhandlarna och skräddarna att vara honom tacksamma för?”

De här omdömena, förskräckliga som de är för moralen, grundar sig på det som fångar blicken: Slösarens utgifter, och på det som skyms: Den ekonomiska broderns likvärdiga eller större utgifter. Men allting är så väl arrangerat av den gudomlige skaparen av den sociala ordningen, att här som överallt annars är ekonomi och moral i harmoni i stället för att krocka, och Aristes vishet är inte bara mer värdig utan också mer lönsam än Mondors dårskap. Och när jag säger lönsam menar jag inte bara för Ariste, eller ens samhället generellt, utan för dagens arbetare och industri. För att bevisa detta behöver man bara göra klart för intellektets syn de dolda konsekvenserna av mänskligt handlande, som inte är tydliga för våra ögon.

Ja, effekterna av Mondors slösande syns lång väg; alla kan se hans vagnar, de utsökta målningarna i hans tak, hans tjocka mattor, hans ståtliga hus. Alla vet när hans fullblod tävlar. Hans middagar i Paris fascinerar massan på boulevarderna och folk säger till varandra: ”Det där är en rejäl karl som inte sparar sin inkomst utan säkert gör ett stort hål i sitt kapital.” Det är det man ser.

Det är inte lika lätt att ur arbetarnas synvinkel se vad som händer med Aristes inkomst. Men om vi spårar den så ser vi att allt, ner till sista centime, går till att ge folkarbete, lika väl som Mondors inkomst gör det. Det finns bara en skillnad: Mondors dumma slösande kommer kontinuerligt att minska och till slut med nödvändighet sina helt. Aristes kloka spenderingar kommer att öka från år till år. Och om det är på det viset så är ju allmänhetens intresse i överensstämmelse med moralen.

Ariste spenderar tjugo tusen per år på sig själv och sitt hus. Om inte det räcker för att göra honom lycklig förtjänar han inte att kallas vis. Han rörs av de fattigast villkor och känner ett moraliskt ansvar att hjälpa dem, så han ger tiotusen till välgörenhet. Han har vänner bland köpmän, fabrikörer och bönder som har tillfälliga ekonomiska problem. Han sätter sig in i deras situation för att effektivt och förnuftigt kunna hjälpa dem, och han sätter av tio tusen till detta. Han glömmer heller inte att han har döttrar som skall ha hemgifter, söner som skall ha en framtid, och därför ålägger han sig att spara tiotusen franc om året.

Så här använder han alltså sin inkomst:
1. Personliga utgifter                20 000 fr
2. Välgörenhet                            10 000 fr
3. Hjälp åt vänner                      10 000 fr
4. Sparande                                  10 000 fr

Om vi går igenom var och en av posterna så ser vi att inte en centime undgår att gå in i landets näringsliv.

1. Personliga utgifter. Dessa utgifter har exakt samma effekter för arbetare och affärsmän som samma summa från Mondor. Det är självklart; vi behöver inte prata mer om det.
   
   
2. Välgörenhet. De tio tusen francs som går hit går också till att nära industrin och arbetet; de går till bagaren, slaktaren, skräddaren, möbelhandlaren. Men brödet, köttet, kläderna och möblerna går inte direkt till Ariste själv, utan till dem som han har valt i sitt ställe. Det här enkla bytet från en konsument till en annan har ingen som helst effekt på näringslivet. Om Ariste spenderar hundra sous eller ber en fattig att göra det i hans ställe har ingen betydelse.
   
   
3. Hjälp till vänner. Vännen som Ariste ger eller lånar tio tusen francs får dem inte för att gräva ner dem; det strider mot vår hypotes. Vännerna använder dem för att köpa varor eller betala en skuld. I första fallet gynnas näringslivet. Vågar någon säga att det ligger en större vinst i Mondors köp av ett fullblod för tio tusen än i Aristes eller hans väns köp av tyg för tio tusen. Om pengarna används till att betala av en skuld blir resultatet bara att en tredje person, borgenären, får pengarna och säkert kommer att använda dem i sina affärer, sin fabrik eller för utvinning av naturresurser. Han blir bara ytterligare en mellanhand mellan Ariste och arbetarna. Andra namn, samma utgifter, och samma vinst för näringslivet.
   
   
4. Sparande. Då återstår de sparade tio tusen francen. Om man bara ser till gynnande av konst, industri och arbetstillfällen så är det här Mondor verkar vara Ariste överlägsen, även om Ariste moraliskt verkar vara lite överlägsen Mondor.

Det är inte utan fysisk smärta jag åser sådana motsägelser mellan naturens stora lagar. Om människan vore tvungen att välja mellan de här båda sidorna, varav en skadar hennes intressen och den andra hennes samvete, skulle vi förlora hoppet om hennes framtid. Lyckligtvis är det inte så. För att se Ariste återfå sin ekonomiska överlägsenhet så väl som sin moraliska, behöver vi bara lära oss det tröstande axiomet, som även om det ser motsägelsefullt ut, är sant: Att spara är att spendera.

Vad är Aristes mål när han spar tio tusen francs? Är det att gräva ner tvåtusen hundrasousmynt i trädgården? Absolut inte. Han vill få sitt kapital och sin inkomst att växa. Följaktligen använder han de pengarna han själv inte behöver till att köpa mark, ett hus, statsobligationer, aktier eller så sätter han in dem på en bank eller hos en börsmäklare. Följ pengarna i alla dessa hypotetiska användningsområden så blir ni övertygade om att genom olika mellanhänder, som säljare eller låntagare, går pengarna till näringslivet lika säkert som om Ariste, liksom sin bror, hade köpt möbler, juveler eller hästar för dem. För när Ariste köper mark eller obligationer för tio tusen gör han det för att han inte tycker att han behöver spendera pengarna. Det tycks vara det ni har emot honom. Men på samma sätt kommer den som säljer marken eller obligationerna till honom att vilja använda pengarna som han får, på ett eller annat vis.

Från arbetarnas och industrins synvinkel finns det alltså bara en skillnad mellan Aristes och Mondors handlande. Eftersom Mondors utgifter sker direkt genom och omkring honom så ser man dem. Aristes utgifter sker delvis genom olika mellanhänder och en bit ifrån, så ser man dem inte. Men för alla som kan koppla ihop verkan med dess orsaker är det man inte ser lika viktigt som det man ser. Beviset för detta är att i båda fallen cirkulerar pengarna, de ligger inte mer orörliga på kistbotten hos den ekonomiska brodern än hos den slösaktige.

Det är alltså fel att säga att sparande skadar industrin. I det avseendet är det lika bra som lyxkonsumtion. Men det framgår som långt mer överlägset, om våra tankar omfattar inte bara nuet utan en längre tidsperiod.

Tio år har gått. Vad har hänt med Mondor och hans rikedom och hans enorma popularitet? Allt har försvunnit, han är ruinerad. I stället för att varje år föra in femtio tusen francs i den offentliga ekonomin är han troligen en börda för den. I varje fall ger han ingen glädje åt köpmännen längre, han anses inte längre vara en gynnare av konsten och industrin. Han är inte längre till någon nytta för sina arbetare, eller för sina barn, som han lämnar i misär.

Vid slutet av samma tioårsperiod fortsätter Ariste att omsätta sina inkomster, och han bidrar dessutom med större inkomster varje år. Han får det nationella kapitalet att växa, det som utgör grunden för alla löner. Och eftersom efterfrågan på arbetare bestäms av storleken på kapitalet bidrar han till arbetarklassens progressivt ökande välstånd. Om han skulle dö lämnar han efter sig barn som kan ta över detta arbete för utveckling och civilisation.

Det är ingen tvekan om att sparande är moraliskt överlägset lyxkonsumtion. Det är trösterikt att tänka för den som kan se bortom de omedelbara effekterna till de mer långsiktiga, innebär sparande samma ekonomiska överlägsenhet.

————————
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg år 2007