Kategorier
Tankar och funderingar

Brist på pengar hos kommunerna?

Redan innan årets pandemi hade många kommuner problem med ekonomin, utgifter och intäkter gick helt enkelt inte ihop. Kommuner gjorde stora underskott och många räddades genom att pengar fördelades om från kommuner med överskott till de med underskott. Med pandemin har många kommuners ekonomi blivit ännu sämre av förståeliga skäl. Intäkterna minskar samtidigt som arbetslösheten och därmed utgifterna ökar. Nu höjs rösterna inom vissa grupper för att skatterna måste höjas för att finansiera allt.

Med tanke på att många kommuner hade ekonomiska problem redan innan pandemin skulle man kunna tänka sig att de flesta kommuner har en aktiv plan för att förändra situationen, för hur de ska minska utgifterna drastiskt eller åtminstone anpassa dom till intäkterna samtidigt som de förhoppningsvis även har en plan för att öka intäkterna, dvs få ner arbetslösheten och uppmuntra fler företag och skattebetalare att etablera sig i kommunen.

Det finns säkert kommuner som jobbar så, men skrämmande exempel dyker upp hela tiden. Förra året uppmärksammades till exempel Kommunen Nordmaling i media då de valt att lägga över en miljon kronor på konstverk för maskar (Miljonstöd till konst för maskar och svamp). Ja ni lästa rätt, inte för människor utan för maskar. Citat:
Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.

Enligt kommunens årsredovisning så gjorde kommunen en förlust på 10,3 miljoner kronor 2018 och en förlust på 13,6 miljoner kronor 2019. Dessa siffror är dock efter att kommunen först fått bidrag ”Generella statsbidrag och utjämning” på 156,1 miljoner kronor 2019, så i verkligheten är förlusten markant större än siffran på sista raden i resultaträkningen.

Om en kommun befinner sig i denna trängda ekonomiska situation är det då ens försvarbart att lägga över en miljon kronor på konst för maskar? Konst som människor inte ens skall kunna se eller förstå?

Även om Upplands-Bro kommun har bättre ekonomi tror jag att majoriteten av deras invånare hellre hade sett pengarna gå till sjukvård, äldreomsorg, skolan, polisen eller mer klassisk konst än till detta blåa ”konstverket” som kommunen betalt nästan 800 000 kr för:

Överlag tycks just konst vara något som kommuner bränner pengar på utan att riktigt tänka efter, vad skall konsten användas till? Behövs den? Var skall den vara? Vem skall ha hand om den? I denna artikeln från förra året uppmärksammas att vid den senaste inventeringen så saknades mer än hälften av all den konst Skara kommun köpt in och totalt saknades 17 000 konstverk i Sveriges alla kommuner. 30 kommuner anger till och med de dom inte själva vet hur många konstverk de äger.

Enligt detta examensarbete vid Göteborgs Universitet så handlar sällan om att konstverken blivit stulna, i stället står de bortglömda på någon vind eller källarförråd. Examensarbetet lyfter även problematiken med att för både staten och Svenska kyrkan finns det lagstadgade riktlinjer för hur konst och kulturföremål ska ses över och inventeras. Men detta saknas helt för kommuner och det är upp till varje kommun att ta hand om sin konst, vilket är ett område där många kommuner visar stora brister.

Även om det kanske kan låta så här så är jag personligen inte emot konst. Jag tycker att det kan vara både vackert, lärorikt och berika vardagen. Men då är naturligtvis en förutsättning att konsten är sådan som vi människor kan ta del av och inte vänder sig mot maskar samt att den inte står bortglömd i något källarförråd. Det går nog att ifrågasätta om kommunerna ens bör köpa in ny konst så länge som en så stor andel av den befintliga är försvunnen och bortglömd, vore det inte bättre om de började med gå igenom sina dammiga förråd och ge all den konst de hittar där nytt liv först? Konst skall inte köpas in bara för sakens skull.

Dock är konst något subjektivt och den konst jag uppskattar behöver inte vara den konst du uppskatta och tvärt om. Detta gör att jag ställer mig tveksam till om detta är något kommuner skall syssla med i större skala för skattemedel, det kanske är bättre att vi invånare själva får välja vilken typ av konst vi vill konsumera för våra pengar?

Men nu lämnar vi konsten den har redan fått oförtjänt mycket kritik i den här artikeln, det finns så mycket annat som kommuner slösar bort skattemedel på.

Till exempel brände Stockholms kommun 2018 runt 700 miljoner på en ny skolplattform, en sorglig historia kantad av massor av problem. Här följer ett citat:
Under hösten har Stockholms stads skolplattform blivit mycket hårt kritiserad. Den har fungerat dåligt och föräldrar har inte kunnat logga in. Kort sagt verkar den ha rullats ut i ofärdigt skick, vilket flera medier har uppmärksammat i och med att satsningen har kostat över 700 miljoner kronor.

Det hela vart inte bättre av att de döpte plattformen till just skolplattformen. Problemet med det är att företaget Svenska Skolplattformen AB redan sedan 2013 drev en plattform med just det namnet och har Skolplattformen som skyddat varumärke. Kombinationen av det identiska namnet och de stora problemen med Stockholms kommuns plattform skapade stor förvirring och medförde att företaget dränktes i support-frågor och dåliga recensioner från föräldrar och elever som av misstag blandade ihop dom med kommunen då det var företagets sida som dök upp i sökresultaten i sökmotorerna och bland mobilapparna.

Bortsett från att mycket här låter pinsamt klantigt så skulle jag personligen vilja ifrågasätta om att bygga en egen skolplattform för 700 miljoner kronor är något som en kommun över huvud taget skall hålla på med? Det finns många redan etablerade plattformar för detta som skulle kosta kommunen en bråkdel av 700 miljoner att använda.

Förra året gick Slöseriombudsmannen ut och sa att ”I Malmö är slöseri med skattebetalarnas pengar en kommunalsport.” och lyfte att en granskning som gjorts av WSP visade att om Malmö bara kunde lära sig av andra kommuner så skulle de kunna spara omkring 1,4 miljarder kronor per år. Malmö är den kommun som tar emot allra mest bidrag från andra kommuner, 2018 slussades 5,5 miljarder till Malmö från skattebetalare i andra kommuner.

Bland annat så har Malmö valt att lägga en halv miljon kronor på att ”ta fram ljudet av Malmö” och skapa en ”ljudidentitet”. Något de är helt ensamma om bland landets kommuner och landsting. Ljudtekniker besökte bland annat Stadsbiblioteket i Malmö för spela in ljud som:
”Läsare som bläddrade i böcker, lånemaskiner och tystnaden i ljusets kalender.”

I Malmö gillar de även att resa upp skattemedlen, till exempel åkte två politiker och sex tjänstemän till Kalifornien på musikfestival. Över tre års tid flögs det till Stockholm tur och retur 10 000 gånger. För att få inspiration till Malmös julfirande skickades medarbetare till Paris. De skickade en delegation på 18 chefer till Detroit för att studera hur staden hanterat sin konkurs, de var dock noga med att påpeka att det inte fanns någon risk för konkurs för Malmö.

Åtminstone i mina ögon finns det mycket som många kommuner skulle kunna göra annorlunda innan skattehöjningar blir lösningen på problemen. Dessutom finns ju risken att skattehöjningar skrämmer bort skattebetalare från att bosätta sig i kommunen och att kommunen därmed fastnar i en negativ spiral med ökade utgifter och minskade intäkter.

Hur ser du på kommunernas ekonomi och hantering av skattemedel? Bör skatter höjas för att de skall få in mer pengar? Får de in mer pengar om skatterna höjs?

Kategorier
Tankar och funderingar

Vad skall du göra med alla pengarna?

En god vän frågade mig nyligen ”Vad skall du göra med alla pengarna? Ska du köpa en lägenhet?”. En simpel fråga kan man tycka, vissa har ju väldigt tydliga mål som att bli miljonär innan de fyller 30 år och sluta arbeta innan de fyller 40 år eller köpa det där drömhuset eller kunna arbeta med en hobby på heltid.

Jag har aldrig haft några exakta och bestämda mål, så först gav jag helt enkelt det simpla svaret att ”något måste jag ju göra med de pengar som blir över varje månad, har jag dom bara liggandes på ett bankkonto så förlorar dom ju i värde pga inflationen”. För faktum är att oavsett hur mycket eller lite jag tjänat så har jag sällan lyckats göra av med allt. Få saker är ju så tråkigt som shopping! Om det inte gäller shopping av aktier förstås!

Men jag har också alltid varit intresserad av ekonomi, börsen, aktier, företag. Jag minns hur redan när jag gick i grundskolan så varje gång jag tog tåget till grannstaden så smet jag in i första klass för att se om det fanns något kvarlämnat nummer av Dagens Industri som jag kunde läsa under resan. Så att jag skulle köpa aktier när jag blev stor rådde det aldrig någon tvekan om.

Ju äldre jag blivit desto mer tveksam har jag blivit till vårt pensionssystem och vad för slags pension jag kommer att få från det om ett par årtionden. Det känns som att det är vardagsmat nu för tiden med artiklar om äldre som far illa på ålderdomshem, de som har svårt att få ekonomi att gå ihop eller på andra sätt inte har möjlighet att leva med den livskvalitet de skulle önska. För ett par år sedan läste jag en kurs i nationalekonomi på universitet och vi där tog oss en närmare titt på pensionssystemet. Det stärkte ytterligare min känsla av att jag inte kommer kunna lita på staten för att få den levnadsstandard jag vill ha när jag blir äldre.

Så ett mål är att jag ska kunna klara mig på egen hand som pensionär även om jag inte får ett öre från staten. Men jag kan inte säga att det är ett supermotiverande mål som får mig jättedriven eller något som fick min att börja spara och investera från första början. Tvärt om gör ju ränta på ränta det extremt lätt att nå dessa nivåer och om du börjat skapligt tidigt är det inte ens en utmaning. En så liten summa som 1000 kr i månaden över 45 år blir ju flera miljoner räknat på börsens snittavkastning.

Men trygghet är helt klart en av anledningarna till att jag sparar och investerar, det är en bra känsla att veta att vad som än händer under mitt liv så kommer jag att klara mig ekonomiskt. En annan viktig aspekt är kontrollen över sitt liv, möjligheten att kunna leva det liv jag trivs med snarare än det liv jag måste. Med det menar jag att jag kan ta jobb för att jag vill det och att jag tycker att jobbet är roligt och givande i stället för att ta ett jobb för att jag måste för att kunna betala hyran och få mat på bordet. Den dagen jag börjar vantrivas på mitt jobb så kan jag, utan att oroa mig för framtiden, gå in till chefen och säga upp mig. Det gör det också lättare att ställa krav på arbetsgivaren eftersom denne troligtvis behöver mig mer än vad jag behöver honom.

Sedan finns naturligtvis möjligheten att sluta arbeta tidigt. Det är inget jag har några planer för i dagsläget men det är ju en stor fördel att möjligheten finns då man aldrig vet hur ens motivation och glädje till att arbeta kan förändras i framtiden. Men jag tror chansen är större att jag i sådana fall går över till att ha en hobby som jobb snarare än att sluta arbeta helt.

Sedan finns ett annat enkelt svar, för att det är rätt roligt? Det är kul att investera, se pengarna växa över tid. Läsa på och lära sig mer. Se hur en analys man gjort visa sig framgångsrik eller för den sakens skull misslyckad och försöka komma på vad som gick snett. Ha grafer och nummer och följa utvecklingen över tid, i år, 1 år, 5 år, 10 år, 20 år.

Varför sparar och investerar du?

Kategorier
Tankar och funderingar

Vikten av att tjäna pengar som ung

Jag tror att det är viktigt att lära sig hantera och respektera pengar redan i unga dar. Lära sig att pengar inte bara är något som magiskt dyker upp från mamma och pappa om man vill ha något utan att det är något som kräver en insats, arbete och sparande för att få det där du vill ha.

Redan i lågstadiet hände det att jag och några vänner som gick på samma fritids sprang till den lokala bilhandlaren som låg i närheten och fick ett gäng bildtidningar som dom gav ut gratis i marknadsföringssyfte. Sedan satte vi upp ett litet bord längs gång- och cykelvägen som passerade utanför fritids och sålde biltidningarna, saft och kaffe till passerande.

Från mellanstadiet eller möjligtvis trean så sommarjobbade jag varje sommar. Ofta på kontor med intressanta uppgifter som att sortera pärmar och papper, flytta och organisera tusentals pärmar i ett nytt arkiv och när jag vart lite äldre med registrering av fakturor i deras datasystem. Från högstadiet började jag då och då hjälpa en av mina bästa vänner att dela ut reklam och under gymnasiet så jobbade jag extra med postens julkortsortering ett år.

Detta gjorde att jag tidigt fick lära mig att respektera pengar och det arbete som ligger bakom dessa pengar samt förstå vikten av sparande och den motprestation som krävs för varje sak jag ville ha. Jag gick i grundskolan när mobiltelefoner började slå igenom stort i Sverige, jag ville ha en så jag fick köpa en för mina egna pengar jag hade jobbat ihop. Därefter fick jag betala varje räkning själv för egna pengar vilket inte bara lärde mig hur man betalar räkningar utan även lärde mig att hushålla på resurserna jag kunde inte bara använda mobilen i blindo hur mycket som helst då vart räkningen skyhög (med min lilla ekonomis mått mätt). Jag var faktiskt tvungen att hålla koll på hur många samtal jag ringde och hur mycket smsen kostade.

Detta följdes snart upp när jag ville ha en egen dator i stället för familjens skruttiga gamla gemensamma, då var det bara att ta av sommarjobbspengarna och köpa en egen. Lika så när jag och mina bästa vänner började göra en gemensam utlandsresa varje sommar.

Nu är naturligtvis en persons iakttagelser alldeles för litet för att dra några vetenskapliga slutsatser men jag upplever att jag ser det gång på gång bland barndomsvänner, bekanta och ungdomar jag träffar på nu för tiden. Nästan alla som tjänade egna pengar och fick lära sig pengars värde så har det gått bra ekonomiskt för, de fick snabbt ett jobb antingen direkt eller efter att ha pluggat vidare, de har kunnat köpa sig en lägenhet och jag har aldrig behövt vara orolig för hur det skall gå för dom.

Samma åt andra hållet, tex en bekant som gick på gymnasiet med mig, så fort han ville nått gick han till föräldrarna och bad om pengar, ofta när vi var nere på stan tillsammans efter skolan så skulle vi gå förbi hans mammas jobb så att han kunde hämta pengar för att köpa nån ny skiva eller käka snabbmat eller liknande. Än i dag har dag tror jag inte att han har haft ett riktigt jobb sedan gymnasiet. Han trivs bra med att leva på bidrag och ta dagen som den kommer.

Jag hade en bekväm gymnasiekamrat som inte pluggade vidare och ändå inte hade haft ett enda jobb ett par år efter gymnasiet när en annan kompis berättade för honom att han lätt kunde fixa ett jobb åt honom på en snabbmatsrestaurang där han själv arbetade. Då svarade min gymnasiekamrat nedlåtande att han minsann aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta på ett sådant ställe. Än i dag flera år senare så tror jag fortfarande inte att han haft ett enda riktigt jobb annat än enstaka praktikplatser från arbetsförmedlingen.

Snacka om att leva i olika värdar. Jag pluggade vidare efter gymnasiet, har alldeles för många högskolepoäng och jobbar inom ett akademiskt yrke, ändå skulle det jag inte tveka en sekund över att ta ett jobb på en snabbmatsrestaurang om jag blev arbetslös och behövde pengarna. Faktum är att jag tror att jag skulle tycka det var ganska kul, åtminstone inledningsvis, det gjorde jag i alla fall när jag praktiserade på ett par olika restauranger när vi hade praktik under högstadiet.

På lite äldre dagar har jag även sett detta bland många yngre bekanta som jag kommer i kontakt med. Så sent som förra året frågade en 18-åring mig om hur man gör för att betala en räkning. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv behövt betala en räkning.

När jag för ett par år sedan gick tillbaka till universitet och pluggade på nytt så kunde jag se det i många av mina kursare. Bland de som jobbade vid sidan av studierna så hade åtminstone alla i min bekantskapskrets som inte skulle bygga på utbildningen med en master redan klart med jobb och ofta en rejäl kontantinsats till en bostad när de tog examen.

Jag vill påpeka att jag endast talar om att tjäna pengar här, jag pratar inte om bra betyg, det finns gott om unga med usla eller medelmåttiga betyg som man inte behöver oroa sig för eftersom de är drivna och motiverande inom andra områden, lätt fått jobb osv. Dvs de har erfarenheten och drivet av att jobba och tjäna pengar.

Är det bara jag som tänker så här och har upplevt detta när jag sett till människor runt mig? Eller är jag helt fel ute och inbillar mig saker?

Kategorier
Tankar och funderingar

Börsen är för låg- och medelinkomsttagare!

Det hörs ofta röster i stil med ”höj skatten för de rika” och med det menar dom ofta skatten på kapital. Detta är inte heller något som bara sägs utan så sent som 2018 höjdes skatten för Kapitalförsäkringar och Investeringssparkonton. I juni i år gick bland annat den tidigare Socialdemokratiske Finansministern Erik Åsbrink och flera LO-representanter ut och sa:
Politikens viktigaste och främsta uppgift när vi nu befinner oss i krisen är att skydda och rusta de breda låg- och medelinkomsttagargrupperna.”
”Efter den direkta krisen kommer det därför att vara nödvändigt att genomföra kraftiga skattehöjningar för i första hand kapitalinkomsttagare.

Jag tror att det är precis tvärt om, vill man hjälpa dessa grupper är det bästa man kan göra att uppmuntra till sparande och investerande och lära fler hur man gör. De flesta av oss kommer aldrig att få ett jobb där vi tjänar hundratusentals kronor i månaden, de flesta av oss kommer aldrig att bli fotbollsproffs eller ärva miljoner. För oss låg- och medelinkomsttagare är börsen den överlägset bästa och rimligaste vägen att förändra vår ekonomiska situation, trygga pensionen och inte behöva jobba tills att vi är 75 år.

De riktigt rika, de med förmögenheter som uppgår till miljarder har också kunskapen och resurserna att skydda sina pengar. De har inte miljarder på ett konto på Avanza eller Nordnet, de har sina miljarder i komplexa ägandeformer där olika företag och stiftelser äger varandra, kanske placerade i utlandet med andra skattelagar. Det är inte dessa som drabbas när staten skall sätta åt kapitalägarna.

Den som ger sig på kapitalinkomster ger sig på oss låg- och medelinkomsttagare och sparkar undan benen för oss samtidigt som de gör ekonomisk trygghet och ekonomisk framgång till ett privilegium för några få.

Tittarna man på de två stora nätmäklarna Avanza och Nordnet så har de tillsammans över 2 miljoner kunder och tidigare i år gick Avanza ut med att 60 000 av deras kunder nu var miljonärer. Min gissning är att bakom dessa kunder och miljonärer så döljer sig helt vanliga människor, vanliga låg och medelinkomsttagare som du och jag. Det är inte via ett konto hos Avanza som Stefan Persson styr HM eller Wallenbergarna rattar sin företagssfär.

För att citera ett gammalt inlägg från ekonomibloggaren Pengabingen:
Idag loggade jag in på aktiekontot för att kolla hur börsen öppnat. Jag klickade runt lite på de olika tidsperioderna och såg till min förvåning att avkastningen de senaste 3 åren är mer än EN MILJON kronor!! EN miljon, det var det sjukaste! Börsen är verkligen en chans för oss som tjänar under genomsnittet att faktiskt förändra ekonomin och skapa en bättre ekonomisk framtid. Jag hade aldrig kunnat göra det genom att arbeta inom mitt yrke och spara”

På Twitter förra veckan så skrev Access något liknande:
”Jag har en väldigt medioker lön. Men det är det bästa jobbet jag haft. Ett riktigt jobb där jag gör skillnad. Jag kör barn med funktionsnedsättning till och från skolan. Årslönen är 312.000kr. Börsen är min hobbyinkomst.”

Kommentaren ovan publicerade han tillsammans med en bild som visade att hans portfölj hittills var upp 838 777 kr i år.

Börsen är för oss låg och medelinkomsttagare, det är våra liv som den verkligen kan förändra.

Kategorier
Tankar och funderingar

Ovilja att köpa aktier som gått bra?

Min kanske största svaghet på börsen de senaste tio åren har varit oviljan att köpa aktier som gått riktigt bra. Det har under åren funnits flera bolag som jag varit intresserad av att äga men vars aktiekurs redan har stigit massor. Det har fått mig att känna att jag har missat tåget och att det är för sent att köpa nu. Därför har jag stått utanför när resan uppåt bara fortsatt och fortsatt.

Ett exempel på detta är Bahnhof vilka jag fick upp ögonen för genom hur de slogs för att skydda den personliga integriteten på internet runt 2008-2009. Det var först ett par år senare runt 2013-2014 som jag började kolla på deras aktie. Men varje gång jag tog mig en titt kändes det som att aktien hade stigit massor under det senaste året och att jag därmed var för sent ute, jag hade missat resan.

Jag vet inte riktigt vad detta beteende beror på och jag har ett antal liknande exempel som det med Bahnhof så det är inte en engångsgrej. Rent teoretiskt borde vara mer rationellt att köpa något bra än att köpa något dåligt eller mediokert. Jag har en gissning på att jag påverkats av finanskrisen. Jag hade ägt enstaka aktier innan finanskrisen, men det mesta av mina pengar investerades i fonder på den tiden. Under finanskrisen slog jag om till att gå all in i aktier i stället. Detta fick till effekt att när jag började med aktier på riktigt så gjorde jag det under en tid där allt var på rea, jag köpte bolag vars kurser hade gått ner massor. Jag tror att detta påverkat mig mental, att köpa när det är riktigt billig och om jag inte gör det så har jag missat tåget, då är det försent.

På senare år har jag försökt ändra på detta och jag har köpt ett par av de bolag som jag under flera år följt men tänkt att där har jag missat tåget. Det första sådana bolag jag köpte var Amazon. Jag hade själv handlat från dom redan runt millenniumskiftet när jag fortfarande gick i skolan. Då fick jag ett positivt intryck av bolaget då de gick långt över mina förväntningar för att lösa ett fel på en av varorna jag köp. Sedan dess har jag haft en positiv bild av bolaget. Därför var dom ett av bolagen jag övervägde att köpa under finanskrisen. Jag har för mig att kursen stod i runt 50 dollar när jag kollade på dom. Men i stället valde jag att köpa Bank of America som den enda USA-aktien jag köpte under finanskrisen. Jag tror jag baserade beslutet på bland annat att BoA var ner runt 90% medan Amazon bara var ner 50% eller något liknande.

Sedan dess har jag övervägt att köpa dom ytterligare 2-3 gånger men hela tiden känt att jag varit för sent ute. Men till sist gjorde jag slag i saken tidigt 2018. Även om jag har missat massor på att köpa inte gå in tidigare så har jag ändå gjort en god resa hittills.

Köpet av Amazon följdes några månader senare av Storytel. Jag minns inte exakt när jag började lyssna på ljudböcker men det var en 15-18 år sedan och nu för tiden lyssnar jag på dom i princip dagligen. Till och från jobbet, när jag är ute och promenerar, när jag handlar osv. Även om jag hade ett stort ljudboksintresse så var jag till skillnad mot Amazon betydligt långsammare med att upptäcka Storytel.

Jag började intressera mig för företaget först någon gång under 2016 och jag skaffade själv deras tjänst 2017 efter att tidigare testat en av deras konkurrenter samt gjort en ingående jämförelse av alternativen på marknad. Redan under 2016 hade jag tittat lite på aktien och efter att jag själv började använda dom och upplevde att dom var betydligt bättre än konkurrenterna så blev jag ordentligt intresserad av att äga aktien.

Men bara under 2016 hade kursen stigit med över 100% och under 2016 och 2017 steg den sammanlagt med 210%, jag hade helt klart missat tåget, det var för sent att hoppa på nu. Så tänkte jag fram till en bit in på 2018, inspirerad av Amazonköpet som hade stigit massor bestämde jag mig för att göra samma sak igen och under sommaren 2018 hoppade jag till sist på Storytel. Om Amazon hade börjat rakt upp hände här motsatsen, utför!

Som tur var hade jag bara köpt en del av de aktier jag ville äga innan resan nedåt började och resterande köptes till betydligt lägre kurs och i dag är jag upp ca 111% i aktien.

Näst på tur av bolagen jag har velat äga länge men avvaktat är Blizzard. Redan som liten pojke på 90-talet så spelade jag några av deras spel på Super Nintendo och även om långt från alla av deras spel ligger i min smak har mycket tid spenderats i Diablo och WoW genom åren. Under många år så saknade min portfölj helt gamingbolag, vilket kan ses som lite konstigt då jag alltid gillat gaming och trott på branschen. Jag övervägde vid flera tillfällen Blizzard just eftersom jag kände att jag hade åtminstone lite koll på deras spel.

Åren hade passerade och Blizzard hade blivit Activision Blizzard när jag 2016 la till mitt första gamingbolag i portföljen då jag var med vid Paradoxs börsnotering. Men jag ville ha fler spelbolag och till sist i slutet av augusti 2019 vart det Activision Blizzards tur och jag hoppade på till en kurs som var 2,5 gånger högre än vad den varit när jag tittat på bolaget bara några år tidigare.

I dag strax över 11 månader efter köpet har kursen utvecklats finfint och det enda jag ångrar är att jag inte köpte ett par aktier till.

När man ser tillbaka till de tre första köpen kan det framstå som att allt jag tagit i blir till guld, så är det naturligtvis inte, vilket det fjärde och senaste köpet visar.

Det fjärde och senaste bolagen är Tethys Oil, ett bolag som jag upptäckte när jag skrev min kandidatuppsats inom finance våren 2018. Jag ville köpa det redan då, men eftersom jag var tillbaka på universitet och pluggade så hade jag inga kontanter att köpa för. När kandidaten var över och jag fick min första lön i slutet av augusti så hade aktien stigit runt 70% sedan februari, jag hade missat tåget igen!

Vidare till januari 2020, jag säljer av innehavet i ett annat bolag och pengarna därifrån skall omplaceras, äntligen skall jag våga mig på Tethys! Jag kommer in på det formidabla priset 88,90 kr/aktie vilket är 1,6 kr längre än årshögsta. Sedan börjar fritt fall!

Av någon konstig anledning visas inte mitt köp i januari på Avanzas graf, men 88,90 kr var alltså vad jag betalade. Det enda positiva här är väl att Tethys var en liten del av min portfölj, runt 3% när fallet kom, så det fick inte någon jättestor påverkan på portföljen i stort. Som ni kan se har jag även köpt ytterligare aktier i juni så jag har snittat ner mig en del.

Vad har jag då lärt mig av allt detta? Uppenbarligen är det korkat att inte köpa något bara för att det gått bra. Bra bolag är just bra bolag och vem vill inte ha bra bolag i sin portfölj? Trots detta känner jag fortfarande av den mentala spärren när jag tittar på bolag, har kursen stigit mycket det senaste året så undrar jag om det inte är för sent att hoppa på nu. Men jag tror jag börjar bli bättre på det och förhoppningsvis kommer den mentala spärren att påverka mig allt mindre för varje affär jag gör där jag bryter mot den.

Hur tycker eller tänker du själv när du tittar på en aktie som redan stigit mycket?

Kategorier
Från min gamla blogg Tankar och funderingar

Lycka kan köpas för pengar!

För många år sedan läste jag en artikel med titeln ”Beviset: Lycka kan inte köpas”. Det var Aftonbladet som kort berättade om vad en amerikansk journalist kommit fram till när han vältrat sig i lyx för att besvara den klassiska frågan ”går lycka att köpa för pengar?”. När jag läste artikeln kunde jag inte undgå att bli lite upprörd, det kändes som journalisten var helt fel ute.

Problemet är själva upplägget, han ska undersöka om pengar kan köpa lycka och för att göra detta så lever journalisten under en period ett liv så går ut på att i princip leva så dyrt det bara går. Han sover i en säng för en halv miljon, han tvättar sig med silvertvål, åker runt i en bil som kostar över 11 miljoner kronor, äter kött som kostar 5 500 kr kilot, spelar golf med klubbor som tillsammans kostar nästan en halv miljon, bor i en svit som kostar 235 000 kr natt och så vidare.

Naturligtvis konstaterar han när experimentet är över att han inte blev särskilt mycket lyckligare av det hela:
”Den vita tryffeln tappade fort smaken och Kobe-biffen var faktiskt ingen höjdare.”

Det första jag tänker när jag läst allt detta är att den här mannen inte vet vad lycka är. Han har inte heller insett att lycka är olika från person till person. I stället för att använda pengarna till något som gör honom lycklig så väljer han att slösa bort dem på lyx, något som uppenbarligen med tanke på hans slutsats, inte är något som gör honom lycklig.

Det är inte pengarna i sig som är lyckan utan det är de möjligheter som uppstår när du har pengar, saker som låter dig leva det liv du själv vill och ger dig möjlighet att följa dina drömmar som bidrar till att göra dig lycklig.

För mig och många andra människor så handlar inte den lyckan vi strävar efter att kunna leva något jetsetliv med champagne till frukost varje dag och att ta sitt privata flygplan vart man än ska. Det handlar snarare om den frihet och trygghet pengar medför. Friheten att själv kunna styra över sitt liv och göra vad man vill. Friheten att veta att jag kan köpa den där ”saken”, vare sig den är billig eller dyr, om jag skulle vilja. Därmed inte sagt att du vill det. Frihet bidrar till att många människor känner sig lyckligare. Det medför också mycket i trygghetsväg. Du veta att mer eller mindre vad som än händer så klarar du dig. Tänk bara vilken trygghet det skulle innebära för många föräldrar att veta att om något händer en, du råkar ut för en olycka och kanske till och med i värsta fall dör så är ändå ens barns försörjning tryggad. Trygghet kan bidra till att folk människor känner sig lyckligare.

Tänk också vilka möjligheter man skulle ha till att hjälpa andra människor, oavsett om det handlar om nära och kära eller personer man inte känner eller varför inte människor på andra sidan världen som lever i fattigdom. Möjligheten att kunna hjälpa andra kan bidra till att människor känner sig lyckligare.

En sak som gör många människor olyckliga är oro, en sak som många oroar sig för är just av ekonomisk karaktär. Hur ska jag ha råd med hyran? Finns det några pengar kvar på kortet? Ska pengarna räcka till barnens julklappar? Hur ska vi får råd att åka på semester? Att ha pengar motverkar en hel del oro som många upplever i sin vardag. Minskad oro i sitt liv gör människor lyckligare.

Journalisten spelar golf. Tänk om han i stället för att spela en omgång med klubbor som kostar en halv miljon gjort något åt detta hållet:
I sin ungdom brukade han spela golf med två barndomsvänner men nu på gamla dar med jobb, familjer kanske utspridda över landet så träffas det alldeles för sällan och det var flera år sedan de gick en golfrunda tillsammans. Tack vare de där pengarna kan de nu alla vara lediga ett par veckor och tillsammans med familjer och allt åka på en semesterresa där de får massor av tid tillsammans och för att spela golf.

Hade han då upplevt att pengarna gav honom lycka?

————————
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg 2009. Det har dock skrivits om rätt ordentligt här.

Kategorier
Forskning Tankar och funderingar

Därför blir så få svenskar rika

En sak som förundrat många med ett intresse för privatekonomi är hur den stora massan av invånare i vårt land kan vara så vilse när det kommer till privatekonomi och sparande. Medan finanstwitter diskuterar om de ska köra på en sparkvot på 50 eller 60 procent diskuterar många vanliga Svenssons hur de ska klara de sista dagarna innan nästa lön, trots att de i många fall tjänar mer än vad dessa twittrare med hög sparkvot gör.

Det är mer regel än undantag att dagstidningarna har olika artiklar om hur synd det är om människor som inte kan hantera sin privatekonomi. Jag minns tex när det var dags för skatteåterbäring och den inte dök upp på folks konton direkt på morgonen utan det kunde dröja hela dagen innan man fick pengarna. Då intervjuade Aftonbladet en besviken familj som planerat att storhandla den dagen, bland annat blöjor till sitt barn. Men eftersom skatteåterbäringen nu kom några timmar senare än vanligt så blev de tvungna att låna pengar till deras shoppande.

Vad beror det egentligen på att en stor del av vår befolkning har så svårt att hantera pengar, leva efter sina tillgångar, spara och investera?

Under mina studier vid Universitet har jag läst kurser som använt sig av olika teorier från beteendevetenskap och psykologi för att försöka förklara och förutse människors handlade och agerande. En sådan teori är The Theory of Planned Behavior som togs fram av psykologiprofessorn Icek Ajzen under mitten av 80-talet. Denna teori anser att beteenden bäst kan förutses genom en individs intentioner att genomföra beteendet och att intentionerna i sin tur bestäms av tre faktorer.

Den första faktorn är individens attityd till beteendet. Om attityden är positiv eller negativ bestäms av alla olika aspekter kring beteendet och den situation där det skall genomföras. Vissa av dessa kan vara positiva och andra negativa, i slutändan är det den sida som väger tyngst för individen som avgör om personens övergripande attityd till beteendet blir positiv eller negativ.

Den andra faktorn består av individens personliga normer samt upplevt socialt tryck för att genomföra beteendet. Med detta menas att individens intentioner till att genomföra ett beteende påverkas både av sin egen inställning till det så väl som av de förväntningar andra har på individen.

Den tredje faktorn är vilken grad av kontroll individen upplever att denne har över beteendet. Detta påverkas av både interna faktorer som personens förmågor, brister och känslor såväl som av externa saker som möjligheter, hinder och beroende av andra personer.

Vad har då denna teori att göra med svenskarnas brist på ekonomisk kompetens att göra? Personligen tror jag att de tre faktorerna ovan kan förklarar varför så många i vårt land vekar ha noll koll på sin ekonomi eller åtminstone inte sparar och investerar aktivt.

Jag har självklart inte genomfört någon studie inom området, detta är bara mina egna spekulationer och även om jag tror att dom stämmer på många människor i vårt land så skall det hela inte ses som fakta.

Attityd
Om vi tittar närmare på attityder så är det uppenbart att många i vårt land inte har en positiv attityd till sparande och investerande. I vårt land är det många som har en negativ attityd till personer som är rika, personer som har pengar, till aktier och företagande. Det känns mer som regel än undantag att rika personer, företag och aktieägare ses som de onda människorna i vårt samhälle, de som suger ut och utnyttjar den stora massan och att världen skulle vara en mycket bättre plats utan dom. Med den grundsynen är det så klart svårt att ha en positiv attityd till något som kan medföra att man själv bli en av de onda, en av utsugarna.

Jag läste en artikel som någon hade delat på Facebook, artikeln handlade om hur många människor som hade en miljonlön ”där du bor”. När jag själv såg artikeln tänkte jag, vad kul, det här kan nog vara inspirerande och motiverande, visa vad som är möjligt att nå i ens liv om man strävar efter en hög lön. Sedan klickade jag för att läsa kommentarer och en helt annan värld öppnades. Av de runt 40 kommentarer som fanns var det fullt av folk som spydde galla över artikeln, författaren, tidningen som publicerat den och människorna som hade miljonlöner. Vad jag kan minnas fanns det inte en enda positiv kommentar, inte en enda människa som såg det som positivt, inspirerande eller motiverande att någon annan lyckats. Inte konstigt att så få har en positiv syn till sparande och investerande om de har en så extremt negativ syn på att det går bra för någon annan ekonomiskt.

Normer och socialt tryck
Vi lever i en kultur där normen och det sociala trycket för många skriker ut att det är fel och fult att vara rikare än någon annan. Redan som små barn får vi läsa Bamse där Krösus sork, den ende som bryr sig om pengar i serien är ond, sedan går det hela vidare upp i åldrarna via media till vissa organisationer till en del av de politiska partierna osv. Den här delen tror jag dock att ni alla har god koll på, så låt oss gå vidare till en annan synvinkel som också påverkar normer och socialt tryck och det är överkonsumtion och konsumtionshets.

Dina grannar byter bil vart annat år, de åker på utlandssemester 2-3 gånger om året, de totalrenoverar köket trots att det bara är fyra år gammalt, de byter mobiltelefoner lika ofta som en annan borstar tänderna. Om alla grannar lever så här då kan ju inte din familj vara sämre? Då måste ju ni också göra det? Jag tror de flesta som läser detta känner igen det här beteendet och även om ni själva inte lever på det viset så har de flesta av er nog både en och två vänner eller kollegor som lever så.

Om den sociala normen och trycket säger att du skall konsumenterna mycket, ofta och dyrt så är det lätt att också göra det. För många har nog slösande och överkonsumtion blivit en så självklar livsstil att de inte ens reflekterar över att det skulle finnas något annat alternativ. Att ta ett lån då och då för att finansiera den där resan är ju inget konstigt, det gör ju alla andra och räntorna är ju ändå så låga att det typ nästan är gratis. Om du lever en livsstil med alla dessa utgifter är det inte heller lätt att få något över som du kan spara och investera.

Upplevd kontroll
Slutligen så har vi den sista faktorn, upplevd kontroll. Om en individ upplever att möjligheten att genomföra ett specifikt beteende ligger utanför dennes kontroll så kommer personen inte heller att genomföra det. Här är det i mina ögon väldigt uppenbart att en hel del personer i vårt land är mer eller mindre ekonomiskt handikappade vilket gör att de saknar kontroll över situationen. Om du inte vet hur man sparar, hur man flyttar pengar till tex en nätmäklare, hur man köper aktier, vilken aktie eller fond man bör köpa osv så kommer många inte heller att göra det. För många kan det nog till och med handla om ett ännu större steg, att man inte vet riktigt vad en aktie är eller hur dom fungerar, vilket gör aktier till något främmande, avlägset och kanske lite skrämmande.

En annan faktor som kan påverka synen på upplevd kontroll är att man inte tror att det är möjligt att bli rik eller i vissa fall ens att spara. Jag vet inte hur många gånger jag hört synpunkter i stil med att enda sättet att bli rik är att födas till det, vinna på lotto eller typ bli VD för nått stort företag och tjäna sjuka summor. På samma sätt har jag många gånger hört att det är nästintill omöjligt för personen i fråga att spara något med dennes dåliga lön eller med den livssituationen personen befinner sig i. Jag har själv suttit och talat med kollegor som tjänat mer än mig som tydligt förklarar att i dennes situation är det helt omöjligt att spara något samtidigt som jag själv satt där och tänkte att jag inte hade några större problem att spara halva min lön varje månad trots att jag tjänade mindre än min kollega.

Egna tankar
Även om ingen vetenskaplig studie genomförts och detta bara handlar om mina egna tankar och gissningar så tror jag verkligen att dessa faktorer är starkt bidragande till varför många i vårt land är så dåliga när det kommer till privatekonomi och sparande. Det finns säkert andra faktorer som också spelar in och vissa människor är säkert en mix av de olika delarna, dvs kanske har en positiv attityd men upplever att den inte har kontroll över beteendet och liknande men jag tror verkligen att om vi kunde ändra på hur folk i vårt land ser på de olika beståndsdelarna The Theory of Planned Behavior tar upp så skulle betydligt fler i vårt land vara i situationen där de funderar över hur hög deras sparkvot skall vara snarare än hur de ska klara sig sista dagarna av månaderna när lönen är slut.

Hur ändrar man då på dessa saker? Mycket av den upplevda kontrollen tror jag man kan förändra genom utbildning och positiva exempel från verkligheten. Men i många fall tror jag att attityder och normer kan vara väldigt svåra att förändra, särskilt om de sitter djupt ideologiskt förankrade. Jag har själv genom åren förändrat en del människors attityder och normer bara genom mitt bloggande, detta vet jag då jag fått meddelanden och mail genom åren från folk som tackat mig för att jag öppnat deras ögon och visat vad som är möjligt och att de nu håller på och föräldrar sin livsstil. Jag har till och med haft folk som skrivit att de nu är miljonärer efter att ha inspirerats av mig för många år sedan och jag tror att de flesta andra ekonomibloggare som funnits med ett tag varit med om liknande saker.

Men det är stor skillnad på att genom kunskap, exempel och inspiration få någon som i dag överkonsumerar till att börja konsumera lite mindre och spara det som blir över och något helt annat att försöka förändra någon som sedan barnsben fått lära sig att ha mer pengar än någon annan är något fult och att aktier, företag och liknande är av ondo.

Vad tycker och tänker du om det hela? Och hur tror du att vi bäst kan förändra folks attityder, normer och upplevd kontroll när det kommer till privatekonomi och sparande?

Kategorier
Tankar och funderingar

Min strategi under krisen

Jag har alltid känt en åtminstone hygglig förståelse börsen och jag har känt mig trygg i min investeringsstrategi. Så har jag känt under så väl goda år som turbulenta år som finanskrisen. Men så kom 2020 med Covid-19 och Coronakrisen, för första gången någonsin känner jag att jag inte riktigt förstår börsens agerande och jag känner mig inte helt trygg med min egen investeringsstrategi.

Missförstå mig rätt, min portfölj har sett till index gått extremt bra i år. Den är på plus och när börsen stängde i går så låg den nästan 20 procentenheter över index. Detta tror jag beror på att även om jag likt börsen i stort har haft ett antal bolag som rasat ordentligt så har jag samtidigt haft ett antal bolag som gynnats av krisen och därmed gått strålande samt ett par bolag som inte påverkas så mycket av krisen och därför stått emot fallet rätt skapligt.

Paradox Interactive

Branscher som gaming, streamingtjänster och e-handel har gått strålande, åtminstone de bolag jag äger, där flera är upp mellan 15-35% och bäst av alla har Paradox gått som i skrivande stund är upp nästan 50%. Jag har även haft ett par branscher som är åtminstone hyggligt defensiva och fortsätter sälja oavsett konjunktur som dagligvaruhandeln och hygien och hälsa.

Naturligtvis har jag haft några bottennapp med ett par aktier som är ner en 15-25% och allra värst Tethys Oil där jag lyckades med konststycket att gå in i bolaget vid absoluta toppen i januari och sen ner 47% sedan köp.

Tethys Oil

Det syns knappt på bilen ovan men tittar du i vänstra delen av grafen så kan du se ett blått K sticka fram delvist som visar att jag verkligen köpte på absoluta toppen. Enda positiva med detta antar jag är att det var ett nytt innehav som endast uppgick till en väldigt lite del av portföljen.

Historiskt så har jag alltid varit mer eller mindre fullinvesterad på börsen, jag har köpt bolag jag verkligen gillar och jag har behållit dom länge och det har givit mig resa som jag är mer än nöjd med.

Men den nuvarande krisen har verkligen fått mig att grubbla över min portfölj och min strategi, ja den har fungerar bra historiskt, men är det verkligen värt att fortsätta på en strategi när en av grundpelarna för den inte längre stämmer? Nämligen det att jag inte längre känner att jag riktigt förstår börsens agerande under den Coronakrisen. Jag upplever inte att den reaktion vi sett på börsen i stort matchar de problem som världens företag och länder går igenom. Jag tror att risken är stor att ytterligare en större nedgång kommer.

Samtidigt har jag alltid sagt mig att jag inte upplever mig duktig nog för att trada med min portfölj, köpa på botten och sälja på toppen. Varför skulle jag då lyckas med det nu helt plötsligt? Det tror jag inte heller att jag kommer lyckas med. Därför har jag kommit fram till något av en kompromiss för min portfölj. Jag kommer inte sälja av allt, däremot kommer jag inte heller att vara fullinvesterad för en tid.

Tanken är att behålla de bolag jag har i min portfölj som jag tror borde gynnas mest av den rådande krisen, samt några få bolag som jag tror på men som åkt på ordentligt med stryk, ofta åtminstone delvis oberoende av krisen, där jag tror det kan finnas en ordentlig uppsida även om krisen blir djupare innan det vänder. Jag började sälja av några bolag i går och har fortsatt i dag. För första gången någonsin är jag riktigt likvid.

Jag kommer att fortsätta att noggrant utvärdera bolagen i min portfölj den närmaste tiden. Jag har ett tvåsiffrigt antal bolag kvar i portföljen och det är inte omöjligt att jag säljer av ytterligare något eller några.

Smart idé eller det största misstag jag gjort sedan jag vart aktiv på börsen? Det kan endast tiden visa men med tanke på att jag just nu ligger nästan 20% över index i år så känns det som att jag har lite marginaler att spela på och hur det än går så kommer jag att sova gott om natten och portföljen kommer att fortsätta växa årtionde för årtionde.

När skall likviderna investeras på börsen igen? Det får bli ett framtida blogginlägg.

Kategorier
Tankar och funderingar

Dags att sälja allt

Jag har alltid köpt för att behålla, målet är att hitta investeringar jag vill äga resten av mitt liv. Sedan händer det naturligtvis att de förutsättningar som gjorde att jag en gång investerade i ett bolag har förändrats och jag får omvärdera situationen och byta ut ett innehav. Men de flesta innehav stannar i min portfölj i åratal.

Jag har inte heller försökt trada med mitt innehav, dvs sälja av det när det är på topp och köpa tillbaka det på botten. Som jag nämnt tidigare här i bloggen anser jag mig inte duktigt nog för att tajma marknaden och risken är stor att jag i stället skulle köpa dyrt och sälja billigt om jag försökte.

Denna strategi har minst sagt varit god för min portfölj historiskt:

Därför kan det nog låta konstigt när jag berättar att jag på riktigt överväger att göra tvärt emot det som historiskt har fungerat så bra för mig. Jag överväger att sälja hela mitt innehav!

Varför överväger jag då detta? Mycket kan spåras till mitt förra inlägg om att börsen inte känns riktigt logisk just nu. Jag jämför Sveriges utveckling under Coronakrisen med den under finanskrisen och konstaterat att i princip allt verkar värre nu, arbetslösheten, antalet konkurser, bnp, varsel per månad osv. Allt utom börsen, börsen går markant bättre än under finanskrisen. Är det verkligen rimligt? Vad kommer hända när Q2 rapporterna kommer in med fler dåliga resultat? När folk börjar inse hur snabbt arbetslösheten stiger och vad de kostar stat och företag, när hela Sverige bromsar in och BNP drastiskt minskar, när konkurserna når rekordnivåer?

Dessutom handlar ju Sverige massor med omvärlden och många av våra handelspartner har stängt ner betydligt hårdare än vad vi gjort hittills under krisen vilket gör det rimligt att tro att vår export också kommer att minska kraftigt den närmaste tiden.

Därför tror jag att risken är stor att den återhämtning vi sett den senaste tiden bara är ett hack på vägen innan det bär utför igen en period. Ytterligare ett stålbad på börsen kan bli ett faktum innan världen så väl som börserna på riktigt börjar återhämta sig från Corona. Om så är fallet vore det nog inte så dumt att sälja av allt nu för att sedan återinvestera längre fram.

Min portfölj har gått mycket bättre än index under 2020, faktum är att min portfölj ligger på plus i år. Kanske värt att sluta när man ligger så långt före?

De senaste dagarna har jag vid flera tillfällen sett över mina innehav och funderat på att sälja. Men det är svårt av flera anledningar. Dels skulle det betyda att jag övergav hela min investeringsfilosofi som tjänat mig så väl under så många år till förmån för något helt obeprövat. Dels så har ju min portfölj, sett till nuvarande förhållanden gått väldigt bra, ska man verkligen ändra på något som går så bra? Dessutom är det ju möjligt att jag har helt fel om situationen i Sverige och omvärlden, jag långt från någon expert, jag är bara en glad amatör som ingen borde lyssna på i så allvarliga frågor.

Men framförallt så gillar jag min portfölj, bolagen som finns i den finns där av en anledning, det är bolag som jag gillar och som jag tror på. Nu säger experter att man skall skilja på bolag och på aktie vilket är helt rätt. Kanske är jag partiskt men även när jag neutralt försöker kolla på aktierna så är det aktier jag vill äga. Flera av dom är dessutom i branscher som skulle kunna tänkas gynnas av Corona (som gaming, e-handel och streamingtjänster) eller som har produkter folk köper även under sämre tider (som matbutiker och hygienartiklar). Det är helt enkelt svårt att hitta bolag i min portfölj som jag känner att jag borde sälja.

Jag har ännu inte bestämt mig hur jag kommer göra, kommer jag fortsätta med den strategin jag haft under så många år? Kommer jag sälja allt? Eller kanske en kompromiss där jag behåller de bolag jag tror kommer tjäna allra mest under rådande situation och säljer resten?

Hur skulle du gjort i min situation? Hur har du själv gjort eller planerar att göra med din egen portfölj?

Kategorier
Tankar och funderingar

Börsen känns inte logisk?

Jag har för många år sedan insett att jag inte är i närheten av så duktig att jag kan förutspå börsen och dess svängningar, ibland går den upp, ibland går den ner. Visst vore det underbart att kunna tajma toppar och bottnar, köpa på botten och sälja på toppen, men jag vet att om jag skulle försöka mig på det är det minst lika troligt att jag skulle misslyckas totalt och köpa på toppen och sälja på botten. Det sagt så känner jag mig mer vilse än någonsin på börsen just nu, jag tycker inte att den känns logisk alls.

Jag var med på börsen under finanskrisen och jag är med i dag. Nu kanske bara det är jag som är en taskig amatör som tror mig veta betydligt mer än vad jag egentligen gör. Men i mina ögon så upplever jag den nuvarande krisen som betydligt värre än finanskrisen. Under finanskrisen tuffade de flesta företag på som vanligt, ja vissa fick ekonomiska bekymmer, vissa tvingades säga upp folk men samhället fortsatte, de flesta gick till jobbet, tjänade pengar, shoppade och konsumerade som vanligt. Nu under finanskrisen så befinner sig många länder i mer eller mindre total isolation, i princip allt stängt.

Så här beskrev en av mina släktingar, som bor i ett annat europeiskt land, situationen där för mig:
Sitter hemma och har mina föreläsningar online. Allting är typ stängt utom mataffärer. Försöker komma ut varje dag för en promenad eller idrotta lite på en gräsmatta, mycket mer finns det inte att göra. Värst är att man inte kan träffa sina vänner på så länge”

I mina ögon så borde detta rimligtvis leda till en betydligt värre situation för de flesta företag jämfört med finanskrisen där nästan allt tuffade på som vanligt.

För att jämföra med finanskrisen så enligt Ekonomifakta gick ca 483,5 bolag i konkurs per månad under 2008 och ca 570 i månaden under 2009. I mars i år, dvs förra månaden, så gick 770 företag i konkurs enligt Tillväxtanalys.

Enligt SCB var arbetslösheten som högst 8,6% under finanskrisen. Enligt finansminister Magdalena Andersson så finns risken arbetslösheten når 13,5% i år. Då vet vi ju att troligtvis är både siffran med konkurser och arbetslösheten lägre än vad den skulle kunna vara då mycket hålls vid konstgjord andning tack vare de korttispermitteringar staten infört. Vad kommer hända när dessa upphör? Jag har redan nu bekanta som är permitterade som räknar med att vara arbetslösa snart.

Tittar man på antal varsel så krossar nuvarande läget både 90-talskrisen, it-bubblan och finanskrisen, se bilden nedan:

Slutligen BNP, när det var som värst under finanskrisen, det fjärde kvartalet 2008 så föll BNP med ca 4%. Redan nu räknar konjunkturinstitutet i sitt basscenario med att BNP kommer att falla med 5% under andra kvartalet 2020 och Finansministern säger att BNP kan komma att falla med så mycket som 10% sett till hela året.

Nu kanske ni förstår varför denna krisen i mina amatörögon verkar mycket värre än finanskrisen. Då talar jag naturligtvis om den finansiella synvinkeln, med tanke på att folk dör av Corona är den humanitära krisen givetvis redan mycket värre. Men då kommer det konstiga, börsen. Så här agerade börsen och min portfölj under finanskrisen:

Som ni kan se var börsen ned över 50% från toppen till botten och i slutet av grafen, december 2009 så är den fortfarande inte i närheten av vad den var innan det började gå ut för. Som tur var gick min egen portfölj lite bättre.

Då har vi coronakrisen, som i mina ögon verkar vara så mycket värre, men uppenbarligen delar inte börsen den synen:

Som ni kan se så ser coronakrisen knappt ut att vara nått alls i jämförelse med finanskrisen, en pytteliten ”bump on the road”. Är det verkligen så här? Var finanskrisen mycket värre än coronakrisen? Eller har vi bara sett början på coronakrisen, är detta lugnet före stormen? ligger det riktiga börsraset framför oss?

Vad tror du?