Kategori: Inspiration

Många drömmer om att bli rik. Men var går egentligen gränsen för det? Enligt undersökningar verkar siffran ligga på omkring 5-10 miljoner kronor i nettoförmögenhet. Men varför inte tänka större än så. Vad skulle krävas för att tillhöra den rikaste procenten i Sverige?

Enligt de siffrorna jag lyckades hitta så krävs det minst 50 miljoner kronor för att tillhöra den rikaste procenten i landet. Kanske är det jag som är skadad av mitt intresse för privatekonomi, sparande och investerande men när jag hör den siffran tänker jag genast att 50 miljoner kronor är ju inte så extremt mycket, det är fullt möjligt att nå för en vanlig Svensson. Jag har sedan länge till och med tänkt att det dubbla inte är omöjligt för mig om jag får leva ett långt och friskt liv.

Sen är det så klart rimligt att antaga att gränsen kommer fortsätta uppåt och vara högre om tex 20-30 år. Till exempel sparade svenska hushåll över 80 miljarder kronor bara under det första kvartalet 2026. Men åtminstone här i dag känns den inte som någon omöjlighet utan tvärt om fullt möjlig att nå.

Faktum är att på slutet går det så fort med ränta på ränta att räknat på 10% årlig avkastning så tar det endast sju och ett halvt år att gå från 100 miljoner till 200 miljoner kronor. Så får du leva riktigt länge kan det gå riktigt fort uppåt på slutet.

Jag vet att många människor blir avundsjuka när de ser hur mycket andra har. Eller som känner att så mycket pengar bara är realistiskt om du tex föds rik, vinner på lotto eller på annat sätt har riktigt mycket tur. Men för mig är det tvärt om inspirerande och motiverande. Att se att andra lyckats betyder ju att jag också kan lyckas. Och att gränsen känns nåbar gör ju den också till ett realistiskt mål att sträva efter.

Nu är inte som så att den som är rikast när den dör vinner. Men för oss som tycker att investeringar är roligt så vore det ju inte konstigt att tänka att man vill fortsätta ha roligt resten av livet. Så om intresset består är det ju inte alls orealistiskt att fortsätta hela livet.

Sen vore det ju en bonus att sätta grunden för något som skulle kunna bli starten på något riktigt häftigt över ett par generation om kommande generationer skulle visa sig dela ens intresse.

Det är så klart möjligt att det går åt andra hållet med, kanske tappar man helt intresset för det i framtiden. Men vad är det värsta som kan hända då? Att du har en 20-30 miljoner att sätta guldkant på livet?

Den engelska termen self-made är något många bär med stolthet. Jag tänkte själv så när jag hade fått ihop min första miljon. Jag hade gjort det utan att få ett stort arv eller att vinna på lotto. Jag hade med en lön som var en bra bit under medellönen i Sverige sparat och investerat så att det långsamt över tid hade nått en miljon kronor. Jag var self-made!

Nyligen lyssnade jag på en ljudbok som fick mig att tänka om. Boken heter Tools of Titans – The Tactics, Routines, and Habits of Billionaires, Icons, and World-Class Performers av Tim Ferriss. Det som fick mig att tänka om var förorden till boken skrivna av en viss Arnold Schwarzenegger.

Så här går en, av mig, något nedkortad version av hans förord:

Jag är inte en self-made man.

Varje gång jag håller ett tal på en affärskonferens, eller pratar med studenter, eller gör en Reddit AMA, är det alltid någon som säger det.

”Guvernör/Governator/Arnold/Arnie/Schwarzie/Schnitzel (beroende på var jag är), som en self-made man, vad är din framgångsformel?”

De blir alltid förvånade när jag tackar dem för komplimangen men säger, ”Jag är inte en self-made man. Jag har fått mycket hjälp.”

Det är sant att jag växte upp i Österrike utan rinnande vatten. Det är sant att jag flyttade till Amerika ensam med bara en gymväska. Och det är sant att jag arbetade som murare och investerade i fastigheter så jag blev miljonär innan jag ens svingade svärdet i Conan the Barbarian.

Men det är inte sant att jag är self-made. Mitt liv byggdes på en grund som skapades av föräldrar, tränare och lärare; av vänliga själar som lånade ut soffor eller ett rum på gymmet där jag kunde sova; av mentorer som delade med sig av visdom och råd; av idoler som motiverade mig från tidningssidor (och senare från personliga möten).

Jag hade en stor vision, och jag hade eld i magen. Men jag skulle aldrig ha kommit någonstans utan min mammas hjälp med mina läxor (och hennes örfilar när jag inte var redo att studera), utan min pappas uppmaning att ”vara användbar”, utan lärare som förklarade hur man säljer, eller utan tränare som lärde mig grunderna i tyngdlyftning.

Om jag aldrig hade sett ett magasin med Reg Park på omslaget och läst om hans resa från Mr. Universe till att spela Herkules på vita duken, skulle jag kanske fortfarande joddla i de österrikiska Alperna. Jag visste att jag ville lämna Österrike, och jag visste att Amerika var exakt där jag hörde hemma, men Reg visade att min vision var möjlig och gav mig min plan.

Joe Weider tog mig till Amerika och tog mig under sina vingar, främjade min bodybuildingkarriär och lärde mig om affärer. Lucille Ball tog en stor chans och gav mig mitt första uppdrag som gästskådespelare, vilket blev mitt första genombrott i Hollywood. Och 2003, utan hjälp av 4 206 284 kalifornier, skulle jag aldrig ha blivit vald till guvernör i den stora delstaten Kalifornien.

Så hur kan jag någonsin hävda att jag är self-made? Att acceptera den titeln förminskar varje person och varje råd som tog mig hit. Och det ger fel intryck – att man kan göra det ensam.

Jag kunde inte. Och sannolikheten är att du inte heller kan det.

Vi behöver alla bränsle. Utan hjälp, råd och inspiration från andra, stannar vårt sinne, och vi sitter fast utan någonstans att gå. Jag har varit välsignad med att hitta mentorer och idoler vid varje steg i mitt liv, och jag har haft turen att möta många av dem.

Oavsett om det är en morgonrutin, en filosofi, träningstips, eller bara motivation för att ta dig igenom dagen, finns det ingen på denna planet som inte drar nytta av lite hjälp utifrån. Jag har alltid sett världen som mitt klassrum, sugit upp lektioner och berättelser för att driva mig framåt. Jag hoppas att du gör detsamma.

Det värsta du någonsin kan göra är att tro att du vet tillräckligt.

Sluta aldrig lära dig. Någonsin.

Du kan erkänna att du inte kan göra det ensam. Det kan jag definitivt inte. Ingen kan.

— Arnold Schwarzenegger Så är du self-made? Eller vem har hjälpt dig på din resa?