Kategorier
Tankar och funderingar

Stor oro för ekonomin bland barnfamiljer

Vad tror du skulle hända om dina kostnader ökade med 1000 kr? För många människor så riskerar det då att gå åt helvete! Är du en av dom?

Det är nog ingen som kunnat undgå att märka att vi har skyhög inflation i Sverige, de senaste siffrorna visar att inflationen för december förra året hamnade på 12,3% (KPI). För att motverka detta har Riksbanken i flera omgångar höjt räntan. Målet är att räntehöjningarna skall bidra till att få ner inflationen till den runt 2%. Så länge inflationen är mil över målet så är det rimligt att anta att höjningarna kommer att fortsätta.

Tidigare i veckan släpptes en ny undersökning som visar att var femte svensk inte skulle klara en ökad kostnad på 1000 kr i månaden. Läget är allra värst för barnfamiljer med yngre barn där 57% av familjerna oroade sig för kommande räntehöjningar.

Dessa ökade utgifter och räntehöjningar var inte långt borta. I dag slog riksbanken till och höjde räntan. Denna höjning medför att många familjers räntekostnader ökar med 1000 kr eller mer i månaden.

Vad kommer detta få för effekt? Kommer barnfamiljer hamna på gatan? Kommer bostadsmarknaden att krascha? Personligen tror jag inte att det är riktigt så illa som undersökningen visade. Jag tror att många människor kommer hitta sätt att prioritera om  när det kommer till sina utgifter vilket gör att även om 1000 kr är mycket pengar för många så kommer det inte utlösa en lavin där massor tvingas sälja sina bostäder och priserna rasar med 50-60% på ett par veckor. Däremot är det fullt möjligt att ”pyspunkan” kommer fortsätta. Fortsätter räntan uppåt ordentligt i kommande höjder kan naturligtvis situationen förändras.

Jag vill också vända på det hela och undra lite hur folk tänker om de har så små marginaler att var femte svensk inte skulle klara av en ökad kostnad på 1000 kr eller att så många barnfamiljer tycks att nästan helt sakna marginaler. Detta skriver jag inte på något sätt för att lyfta upp mig själv på en piedestal eller för att trycka ner någon som redan har det jobbigt. Jag är genuint förvånad över att så många kan utsätta sig själva för en sådan situation, särskilt om de har små barn.

Jag förstår naturligtvis att det i några fall kan ha handlat om situationer utanför deras kontroll, allvarliga sjukdomar, olyckor och liknande. Det är givetvis inte de människorna jag talar om, för detta gäller ju nästan 60% av barnfamiljerna, dvs gott om fullt friska människor med jobb.

När jag själv köpte min första bostad under andra halvan av 00-talet låg bolåneräntan jag fick på runt 2% om jag minns rätt. Men inte jag tog lånet och köpte min bostad så kollade jag i backspegeln och såg räntor på 5%+ i början av 00-talet och räntor på 10-20% under 90-talet. Därför var det naturligt för mig att först räkna på hur jag skulle klara av mitt lån om räntan steg till 5%, 10%, 15%. Jag hade inte vågat köpa om jag inte hade haft marginalerna att klara en kraftigt ökad ränta. Det avgjorde hur stort jag kunde köpa, i vilken stadsdel osv. Att köpa stort och centralt var helt enkelt inte ett alternativ och att göra en stor renovering i samband med köpet var också att glömma.

Det tänket har följt med mig sedan dess och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer kunna köpa en bostad utan att tänka och räkna på det sättet. Vad händer om räntan stiger till 10%? Klarar jag det?

Den etta jag hade hyrt tidigare var klart mindre än den tvåa som jag köpte som min första bostad. Så jag hade inte möbler att fylla lägenheten. Några köptes nya men många skaffades begagnade. Sedan med åren allteftersom min ekonomi vart starkare byttes saker ut mot nyare och finare. Men jag har än i dag många år senare kvar bland annat köksbordet som min morfar snickrade ihop själv och en gammal bokhylla jag fick ta över från min farmor.

Nu tror jag inte på något sätt att majoriteten av barnfamiljerna levt lyxliv, köpt allt nytt och fint eller lever i enorma hus. Men kan det vara att vissa av dom lever större än vad de har råd med? Eller i lägen som de kanske inte har råd med? Eller kanske köpt inredning, prylar, renoveringar för lånade pengar?

Så hade åtminstone jag själv känt det, om jag var rädd för nästa räntehöjning så skulle jag känna att jag levde i en bostad jag inte hade råd med. Kanske behöver inte alla barnen ha egna rum? Kanske behöver det inte finnas en TV i varje sovrum, det kanske räcker med en i vardagsrummet? Kanske behöver inte köket rivas ut var tredje år för att du tröttnat på det trots att det är ett fullt fungerande och fint kök? Kanske behöver inte hela familjen åka på 2-3 dyra semesterresor varje år?

Jag tror att ni fattar principen och jag vill återigen göra det väldigt tydligt med att jag vet att många familjer har det svårt pga orsaker som ligger helt utanför deras kontroll och familjer som aldrig skulle ens drömma om sakerna ovan. Det är inte de familjerna jag menar. Men om detta gäller nästan 60% av familjerna med yngre barn måste det finnas många familjer med så väl jobb som hälsa och inga extraordinära händelser utanför deras egen kontroll. Och för just de familjerna har jag svårt att se att det kan finnas så många andra orsaker än deras egna val?

Hur tänker du själv kring det hela? Både din egna ekonomi, dina kollegor, vänner, främlingar? Vad är orsaken till att så många inte klarar av ökade utgifter på 1000 kr och att nästan 60% av barnfamiljerna är oroliga för räntehöjningar?

Kategorier
Allmänt om bloggen Tankar och funderingar

Nådde jag målen för januari eller gick det åt helvete?

Tänkte kort uppdatera kring hur min portfölj gått under 2023 samt hur de planer jag satte upp för bloggen utvecklats. I min gamla blogg publicerade månadsvisa rapporter kring min ekonomi samt ibland även kring bloggen. Detta är inget jag nödvändigtvis tänker börja göra regelbundet här men då jag i ett inlägg i början av januari satte ett tydligt mål känns det naturligt att följa upp det och som bonus tänkte jag även kort diskutera min portföljs utveckling sedan årsskiftet.

Jag gillade inte min egen passivitet med bloggen under 2022, jag hade prioriteringar och fokus på så mycket annat att jag publicerade väldigt få inlägg under året. Därför satte jag det ambitiösa målet att posta fler inlägg under januari 2023 än vad jag gjort under hela 2022 sammanlagt. När jag publicerade detta mål fick jag tänkvärd feedback på Twitter om att inte fokusera på ett specifikt antal inlägg utan i stället fokusera på att fortsätta hålla en jämn och hög kvalitet på de inlägg jag faktiskt publicerade.

Jag tror jag var lite otydlig med mitt mål, det handlade inte så mycket om att skriva ett specifikt antal inlägg utan det var mer satt för att hjälpa mig själv att hitta tillbaka till min blogg och få till bättre rutiner kring den. Det handlade absolut inte om kvantitet över kvalitet eller tvinga mig till något jag inte vill. Jag vill skriva fler inlägg än vad jag gjorde under förra året. Jag har många tankar, funderingar och ibland goda idéer jag vill dela med mig av och det värmer varje gång jag får ett meddelande från någon vars ekonomiska liv förändrats till det bättre efter att ha funnit mina texter.

Min gamla blogg startade jag i blindo. Det fanns ingen annan svensk ekonomiblogg på den tiden. Jag hade ingen aning om någon någonsin skulle läsa det när jag postade mitt första inlägg. Sedan så exploderade den. De populäraste dagarna nådde den ett femsiffrigt antal sidvisningar. Trots att den var populär så slutade jag att posta i den efter några år. Jag hade kunnat fortsätta posta då och då bara för att tjäna pengar på den men det var inget jag ville göra. Skulle jag posta så skulle det vara inlägg jag verkligen ville posta och som jag kände var vettiga och meningsfulla, inget bara posta för postandets skull.

Förhoppningsvis gäller detta fortfarande, det vill säga att jag snarare inte postar alls än börjar posta inlägg för bara för sakens skull eller bara för att nå ett visst nummer. Det sagt så kan det vara kul att utmana sig själv. Så jag utesluter inte att jag inte någon gång i framtiden skulle utmana mig själv i stil med ett inlägg om dagen varje dag i en månad eller något liknande. Men om jag någonsin ger mig på något sådant så skulle det vara för att det verkligen är något jag vill göra, tycker är roligt och vill utmana mig själv. Inte för att spamma ner bloggen med skräpinlägg.

Än så länge har jag huvudet fullt av idéer som jag vill posta inlägg om. Jag kan avslöja att jag faktiskt har massor av potentiella inläggs-idéer nerskrivna. Jag skulle gissa på att det sammanlagt handlar om runt 100 inlägg. Vissa av dessa idéer är bara nån kort mening nedskriven för att jag skall komma ihåg det, andra är halvfärdiga inlägg som kan vara 1-2 sidor långa.

Anledningen till att denna lista vuxit sig så lång är att jag ofta får nya idéer, vilket gör att jag skriver ett helt nytt inlägg och postar det i stället för att skriva klart någon av de andra. Baserat på detta så bör tiden där jag känner att jag skrivit klart, fått ut mig det jag vill säga och slutar posta i min blogg vara långt borta. Och om ni tycker att jag spårat ur och regelbundet börjar posta skräp så hoppas jag att ni kommenterar så att jag får reda på det.

Nu tillbaka till målet för januari. Jag var på god väg att klara det. Jag hade två inlägg halvfärdiga som skulle postas de två sista dagarna av månaden. Detta hade gjort att jag publicerat exakt ett inlägg mer än vad jag gjorde under 2022. Men sedan kom den mänskliga faktorn in. Den 30 januari har jag fullt upp på kvällen och glömmer bort att posta inlägget. Först när jag är på väg att lägga mig kommer jag på att, just ja jag skulle skriva klart och posta inlägget! Därför slutade månaden på exakt lika många inlägg som jag postade under hela 2022 sammanlagt. Och jag måste erkänna att jag inte är upprörd över missen, jag är nöjd med oavgjort.

Ser vi till resten av året så tror jag inte att jag kommer att posta lika många inlägg under en månad. Januari vart dopat av att jag hade detta specifika mål i kombination med att jag inledde månaden med semester vilket gav mer tid att skriva (ett inlägg tar i regel några timmar från idé till publicerat). Jag tänker inte sätta upp något exakt mål för året men en ambition är ett inlägg i veckan i snitt. Men det betyder att det kan vara två inlägg ena veckan och noll andra. Det kommer helt enkelt vara perioder där jag postar mer och perioder där jag postar mindre beroende på motivation och vad som händer i mitt liv i övrigt.

Nu vart det mycket om mina tankar och mål kring bloggen så låt oss runda av med något annat. Hur året startat för min portfölj. Du som följer min blogg vet kanske att de två senaste åren varit mer eller mindre mina två sämsta år någonsin jämfört med index. Det har helt enkelt gått skräp. Det positiva för 2023 är att det hittills börjat åt andra hållet. Vid stängning i går hade min portfölj haft en utveckling som var runt 68% bättre än OMXS30.

Jag använder gårdagens kurs då detta inlägg skrivs dagtid och kommer att publiceras långt innan alla bolag i min portfölj stängt för dagen. Men hittills i dag ligger jag något över OMXS30 så fortsätter det så resten av dagen kommer luckan att öka ytterligare. Men nu har jag väl jinxat det så lär inte dröja länge innan ett par bolag i min portfölj vinstvarnar och faller ner i källaren.

Men jag vill samtidigt vara tydlig med att då jag är långsiktig i mitt investerande så är en månad rätt orelevant (på samma sätt gå det så klart att ifrågasätta vad ett kalenderår egentligen säger). Jag är så klart glad över att jag slår index hittills, men börsen är ett maraton och ingen sprint.

Hur har året startat för din portfölj? Och andra mål och ambitioner du har? Använd kommentarsfunktionen och dela med mig!

Kategorier
Forskning Tankar och funderingar

Många är dåliga på ekonomi

Många människor har bristande förståelse när det kommer till privatekonomi och sparande. De senaste åren har jag läst ett par böcker av nobelpristagaren i ekonomi (Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne) professor Richard Thaler. Tyvärr minns jag inte vilken av hans böcker det var men det kan han varit Nudge, där ett gäng fakta om människors ekonomiska kompetens presenterades. Det var skrämmande läsning.

Enligt en undersökning som presenteras i boken så betalar inte fyra av tio amerikaner som använder kreditkort hela sin skuld varje månad på det kort de oftast använder. Detta trots att kreditkortsföretagen tar ut en hög ränta. Nästan en tredjedel hade ingen aning om hur mycket de betalade i ränta på det kortet. Ytterligare en tredjedel sa att räntan var på under 10% trots att majoriteten av alla kortföretag tog ut en ränta på över 10%, i vissa fall långt över 10%.

Mer än hälften av de tillfrågade i studien ovan sa att de inte lärt sig något eller bara väldigt lite om privatekonomi i skolan. En annan studie presenterad i boken visade att två tredjedelar av den vuxna befolkningen i USA inte förstod hur ränta på ränta fungerade.

Ytterligare en studie visade att endast 14% av highschool-studenterna förstod att över en period på 18 år så ger aktier normalt en större avkastning än statsobligationer. Under 23% av studenterna förstod hur och när inkomstskatt dras om de tjänade pengar, 53% förstod inte skillnaderna mellan de olika pensionslösningar och pensionssparande de har i USA. Hur ser det ut med folks koll på tjänstepension, premiepension, inkomstpension osv i Sverige?

En studie gjord i Storbritannien visade att en av fem inte hade någon aning om hur inflationen påverkar den framtida köpkraften på deras pensionssparande. Något jag själv kan känna igen hos en del av mina kollegor nu när inflationen i Sverige är hög och många dessutom råkar ut för reallönesänkningar.

En av tio av deltagarna i studien ovan visste inte vad som gav bäst rabatt på en TV som normalt kostar 250 pund, 10% eller 30 pund.

Thaler lyfter att frågorna i dessa undersökningar är på grundläggande nivån och baserat på dessa resultat är det rimligt att anta att endast en väldigt liten del av befolkningen skulle kunna besvara lite svårare frågor kopplade till privatekonomi och finans. Han säger att han tror att mycket av detta beror på politikers historiska ignorans när det kommer till att lära invånarna att klara sig själva och stå på egna ben.

Dessa studier var genomförde i USA och Storbritannien men jag är övertygad om att liknande brister finns även i Sverige. Det ser jag själv på människor i min närhet, kollegor, bekanta osv för att inte tala om att det var och varannan dag publicerar artiklar i media om folk med ekonomiska bekymmer. De senaste siffrorna jag hittar från Kronofogden är ett år gamla men då hade nästan 400 000 svenskar skulder där. Jag utgår från att risken är stor att dessa kan bli än fler till antalet när räntan stiger, elpriserna är galna och inflationen drar upp det mesta samtidigt som folk får reallönesänkningar.

Sedan behöver du ju inte ha skulder hos kronofogden för att ha ekonomiska bekymmer. Hur många ytterligare svenskar saknar marginaler? Har ett obefintligt sparande och ofta för mycket månad kvar i slutet på lönen?

För mig är inte detta någon ny fråga, tvärt om var det en av anledningarna till att jag startade min första blogg för många år sedan. Jag upplevde detta problem och ville försöka inspirera folk till hur de kunde förbättra sin ekonomiska framtid. Men långt från alla människor hittar till denna typ av bloggar eller har ens intresse av att läsa dom. Samma så är det få människor som inser sina egna brister och samtidigt har ork och motivation nog att söka in till en kurs/utbildning för att lära sig mera.

Jag har själv varit med om många situationer som visat på dessa brister. En gång utbrast en kollega att i hennes situation och med hennes lön var det minsann helt omöjligt att spara. Då tjänade hon betydligt mer än mig. Samtidigt sparade jag, trots att jag tjänade ett antal tusenlappar mindre i månaden ofta halva min lön på den tiden. Värt att nämna är att hennes barn var utflugna så det var inte så att hon hade mycket högre kostnader än mig på grund av barn. En annan gång frågade en 18-åring jag kände mig hur om hon skulle göra för att betala en räkning, hon hade nämligen fått en och hade ingen aning om hur hon skulle gå till väga.

Det går att argumentera för att detta är något alla borde få lära sig från sina föräldrar. Det är logiskt att det borde vara så. Men tyvärr är verkligheten annorlunda, hur skall en förälder som själv inte behärskar dessa egenskaper kunna lära sina barn det?

Därför anser jag att detta borde vara något som fick större utrymme i skolan. Jag vet att så väl hemkunskapen i grundskolan och samhällskunskapen på gymnasiet innehåller en gnutta privatekonomi och i matematiken får de lära sig lite om ränta men det är uppenbart att detta inte räcker. Jag anser att det borde bli en egen kurs. En kurs i privatekonomi och sparande som lär eleverna allt från grundläggande saker som budget, betala räkningar och deklarera till effekten av ränta, skulder, amorteringar, ränta på ränta, sparande, investerande och grundläggande privatjuridik.

Detta skulle verkligen, rätt utformat kunna minska risken att människor hamnar i ekonomiska bekymmer öka chanserna till en rik och god ålderdom samt göra människor mer självständiga och oberoende. Ingen partner eller stat krävs längre för att de skall kunna stå på egna ben.

Har du människor i din bekantskapskrets som har svårt att hantera privatekonomin? Vad gör du för att försöka ändra deras beteenden? Upplever du ens att det är en idé att försöka?

Kategorier
Tankar och funderingar Tips

Diversifiering är bra

En stor skandal inträffar och skandalbolaget råkar dessutom vara det näst största innehavet i din portfölj. Aktien kraschar så klart. Katastrof! Du vet att detta kommer att bli ett mardrömsår för din portfölj och därmed din ekonomi och förmögenhet. Eller?

Jag kommer strax berätta om när detta hände min portfölj 2019 och om det betydde undergången för åratal av sparande eller ej. Men först tänkte jag berätta om något som hände betyder mer i närtid, nämligen i fredags.

Ett av mina större innehav har på senare år varit Kindred. Jag köpte dom i början av 2020 och dom steg massor sedan dess. Som mest var dom upp runt 274% och även om de hade backat tillbaka en del sedan toppen var de fortfarande värda ett ansenligt 6-siffrigt belopp. Så kom en dålig rapport i torsdags kväll och när börsen öppnade igen på fredag så rasade aktiekursen och slutade på nästan -16%.

Mardröm! Ett av portföljens största innehav rasar. Dessutom en dag där Stockholmsbörsen (OMXS30) stängde på -0,36% vilket gör att risken är stor att även de övriga innehaven också är ner. Mitt största och näst största innehav slutade till exempel bägge på runt -1,60%. Så måste ha varit totalt becksvart för portföljen. Hur mycket var den ner i fredags? -5%? -10%? -15%?

Faktum är att min portfölj slutade dagen med ”endast” -0,72%, vilket för mig kändes som en seger. Inte minst eftersom även mina två största innehav var ner en hel del och börsen i stort slutade på minus. Jag har haft många dagar där min portfölj varit ner betydligt mer än så samtidigt som Stockholmsbörsen slutat på plus.

Anledningen till att jag klarade mig så bra handlar naturligtvis om diversifiering. Jag hade ett antal innehav som gick i motsatt riktning. Ett av dom upp nästan +6% och ett annat, tyvärr lite mindre innehav, var upp över 10%.

Men hur gick det då 2019 när nedgången var betydligt större än -16%? Aktien det handlar om är Swedbank och år 2019 stod de som högst på strax under 215 kr. Sedan kom den så kallade penningtvättskandalen. Aktien kollapsade och var som lägst nere på runt 121 kr. Jag hade köpt Swedbank oförskämt billigt under finanskrisen och med åren hade aktien vuxit till att bli mitt näst största innehav. Detta var alltså inget skämt, det var en stor smäll mot min portfölj och jag gick från att ligga före index till att ligga långt efter det.

Men som jag sagt många gånger förr, börsen är ett maraton ingen sprint. Under resterande året så jobbade sig de andra innehaven i min portfölj stadigt uppåt och i slutet av året, trots denna totalkrasch så slutade min portfölj på +27,5% vilket inte var långt efter vad OMXS30 (inklusive utdelningar) stängde på.

Trots denna enorma smäll mot min portfölj slutade jag alltså året på kraftigt plus och hade det inte varit för skandalen så hade jag slagit index. Diversifiering är bra!

Är diversifiering alltid bra?
Att diversifiering i de allra flesta fall är något bra tror jag de flesta som läser detta håller med om. Men är det alltid bra? Nej faktum är att det inte alltid är det. För en väldigt liten grupp extremt skickliga investeringar är det troligtvis bättre att lägga alla ägg i en korg eller att åtminstone ha väldigt få korgar. Det är så klart mycket bättre att ha tre aktier som i snitt är upp 60% än att ha tjugo aktier som i snitt är upp 12%.

Så är du är extremt skicklig, verkligen vet vad du gör, känner bolagen utan och innan och dessutom har tiden att följa dom aktivt så kan det vara bättre att ha en väldigt liten och koncentrerad portfölj med bolag du vet kommer gå bra.

Men min uppfattning är att väldigt få investerare är på den nivån och har den tiden. Jag vet att jag själv varken är så skicklig eller lägger den tid som krävs. Faktum är att även om jag hade varit så skicklig som det krävs, vilket jag inte är, så hade det ändå inte räckt. Jag jobbar om dagarna och har massa annat fokus på en hel del av min fritid. Ibland kan det dröja ett dygn eller två innan jag lägger märke till viktigare nyheter gällande bolaget och det händer sällan att jag läser en rapport samma dag som den släpps.

Min åsikt är att för nästan alla är en diversifierad portfölj att föredra. Men kanske är just du undantaget som vinner på en koncentrerad portfölj? Vad säger du själv? Och om inte har det funnits tillfällen där din portfölj räddats av diversifiering eller kanske tillfällen där du önskat att du haft en mer diversifierad portfölj?

Kategorier
Tankar och funderingar

Svårt att överleva på 40 000 i månaden efter skatt?

Tänk att du inte har några barn, du är 20 år gammal och får ut 40 000 kr i månaden efter skatt. Ja du läste rätt, efter skatt, inte före skatt! Ändå får du inte ekonomin att gå ihop och du har du på bara de senaste nio månaderna samlat på dig skulder på 200 000 kr, dvs du bränner 62 000 kr i månaden, främst på konsumtion.

Troligtvis är det inte bara jag som undrar hur detta är möjligt, det låter som någon nån har hittat på. Men så är det inte, den situationen är verklighet för Viktor enligt gårdagens artikel hos Aftonbladet.

Personligen tycker jag att det är svårt att förstå hur det är möjligt. Jag har aldrig haft i närheten av några 40 000 kr efter skatt. Faktum är att 40 000 kr är nästan 7000 kr mer än vad median-månadslönen i Sverige låg på 2021 och då pratar vi om före skatt. Dvs 40 000 kr i månaden efter skatt är väldigt mycket mer än vad de flesta svenskar har att röra sig med.

När jag själv var 20 år så pluggade jag fortfarande så jag hade ingen lön då men jag minns att jag sparade ca 1000 kr av studiemedlet varje månad. Jag hittade ett inlägg från min gamla blogg skrivit hösten 2006 då var jag igång och jobbade. Enligt det inlägget tjänade jag då 21 500 kr i månaden, före skatt. Detta var innan Alliansen hade infört jobbskatteavdraget så mer än i dag gick till skatt på den tiden. Ändå sparade jag enligt inlägget i regel 3000 – 4000 kr i månaden. Då har jag aldrig haft några specifika sparmål eller snålat utan bara sparat det pengarna som varit kvar i slutet av månaden.

Nu är det lätt att tro att jag skriver detta för att klappa mig själv på axeln och visa hur bra jag är. Men det är inte meningen, jag vill bara lyfta fram hur svårt det är för mig att ens koppla att någon kan dra in flera gånger så mycket lön efter skatt som jag gjorde då och ändå inte få det att räcka så att personen behöver låna mer än en månadslön av vad jag tjänade före skatt då för att pengarna skall räcka. Sedan har naturligtvis inflationen gjort sitt så summorna är inte rakt av jämförbara men jag tror ändå de ger en skaplig bild.

Hur lyckas då Viktor göra av med alla pengar? Han berättar att sedan han började jobba och tjäna massor av pengar så har hans shoppingvanor förändrats, ny dator och en pizzaugn inhandlades snabbt. Dessa två saker tycker jag personligen inte är nått konstigt. Om hans dator var gammal är det rätt naturligt att byta ut den när du börjar tjäna pengar och har du en passion för matlagning eller kanske specifikt pizza så låter inte en pizzaugn som något orimligt även om jag själv inte har någon koll på just det området. Det som följer sen däremot, där hittar vi inledningen till problemen, han berättar nämligen att han köpte tillbehör till grillen trots att han inte har någon grill! Om du börjar köpa tillbehör till saker du inte har, ja då är nog de flesta överens om att ditt shoppingbeteende är lite märkligt. Han säger själv att han levde ett lyxliv och köpte allt han ville ha utan att tänka efter.

Viktor tycks ha problem med tristess då flera av hans vänner flyttat från staden för att jobba efter gymnasiet. Faktum är att han säger att han hade så tråkigt att han bestämde sig för att skaffa ett extrajobb bara för att fördriva tiden när han var ledig. Detta borde dock inte vara negativt för hans ekonomi om än inte kanske optimalt för hans livskvalitet. Kunde han inte ha skaffat sig en hobby eller två i stället om han var uttråkad? Kanske en hobby som samtidigt hade låtit honom träffa nya människor?

Många är skeptiska till att lägga massa pengar på saker, som hans grilltillbehör, däremot brukar upplevelser ses som mer positivt. Men just upplevelser har varit en stor bov när det kommer till Viktors ekonomi. Han åkte nämligen på fotbollsresor runt om i Sverige flera gånger i månaden. Eftersom han är rädd för att förlora kontakten med sina vänner från gymnasiet så bjuder han dessutom med sig en eller två vänner varje resa och han står för allt, tågresa, matchbiljett, hotellövernattning, mat och öl. Det mesta betalas med kredit.

Jag tror de flesta av oss varit med om att vänner spridit ut sig efter gymnasiet, olika universitet och högskolor, jobb runt om i landet. Jag kan identifiera mig med det då två av mina allra närmaste vänner hamnade i andra städer. Jag kan även identifiera mig i fotbollsintresset, jag spelade själv fotboll tills skador satte stopp för det och till och med därefter så försökte jag spela lite till på lägre nivå. Nästan varje vecka kollar jag på fotboll på tvn. En av vänner jag nämnde var dessutom lagkamrat med mig i flera år. Så jag fotbollsintresset fanns inte bara hos mig utan även hos mina vänner.

Vi har också träffats för att kolla fotboll tillsammans genom åren, särskilt innan folk började få familjer. Extremt sällan var det dock på plats på någon arena, även om det inträffat någon enstaka gång. I stället har vi framför allt kollat på Premier League tillsammans hemma i nåns lägenhet och alla har själva fått betala sina egna eventuella resekostnader, köpt sin egen öl och om övernattning krävts sovit över hemma hos någon. Vid de tillfällen vi varit på en arena har så klart alla betalt för sina egna biljetter. Nu är jag den förste att erkänna att detta är inte något som skedde flera gånger i månaden som i Viktors fall utan snarast ett par gånger om året. Men å andra sidan träffade vi ju inte bara varandra när vi skulle kolla fotboll så vi träffade varandra oftare än så och under rätt många års tid åkte vi dessutom på en semester tillsammans varje sommar.

Jag tycker helt klart att Viktor skall fortsätta kolla på fotboll på plats på arenorna om det betyder mycket för honom. Men i stället för att åka landet runt varje månad så räcker det kanske med hemmamatcherna? Och om hans vänner då kan sova över hos honom i stället för på hotell så kan de kanske betala för resorna själva? Och lagar de maten tillsammans hemma hos honom spar de in mycket pengar där med.

Sedan finns det ju nu för tiden rätt bra sätt att hålla kontakt och umgås med vänner som spritt sig över hela landet utan att det kostar några direkta pengar. Han berättar att en av de första sakerna han la pengar på var en ny dator, varför inte använda den? När pandemin slog till och folk inte längre umgicks på samma sätt som tidigare så började jag och några vänner med schemalagda spelkvällar digitalt två gånger i veckan. Det växte snabbt när vänner till vänner ville vara med, vissa kvällar var vi 40-50 pers tillsammans. Dessutom så helt plötsligt så umgicks jag varje vecka med vänner som jag i vissa fall knappt träffat de senaste tio åren då de numera bor på andra ställen i landet.

Allt ser inte mörkt ut för Viktor, det verkar faktiskt som att han äntligen börjat ta tag i saker. Han berättade för sina föräldrar om skulderna, satte samman alla krediter i ett samlingslån med lägre ränta. Samlingslånet i hans mammas namn och han har börjat betalar av det hela. Så mycket pengar som han tjänar så är ju faktiskt inte en skuld på 200 000 kr så mycket. Han skulle kunna betala av den på ett år om han la 16 667 kr i månaden på det och med hans lön har han ju då fortfarande 23 333 kr kvar till mat, hyra och nöjen.

Det enda jag kan ställa mig lite kritiskt till är att han endast betalar av 2000 kr i månaden trots att han har 40 000 kr i efter skatt. Han borde lätt kunna betala av mycket mer än så per månad. Men jag ser det ändå som något positivt, nu har han en plan, och har börjat styra upp situationen. Skulderna minskar och jag misstänker att nu när hans föräldrar är insatta i situationen så är det slut på att bränna mer än vad han tjänar. Hur skulle du klara dig om du har 40 000 efter skatt varje månad och inte hade några barn att försörja? Har du vänner eller släktingar som likt Viktor trots hög inkomst ofta har för mycket månad kvar i slutet på lönen?