Ju viktigare beslut är desto färre chanser får du i regel att träna på det. De flesta vet exakt vilket märke av mjölk de ska välja i butiken, vilken typ av bröd de ska köpa och i vilken mängd de ska köpa för att det ska räcka i en vecka. Vissa kan till och med plocka ut de perfekta avokadosarna. Detta kan folk tack vare träning och erfarenhet.
Men när det kommer till de riktigt stora sakerna i livet som äktenskap får de flesta bara en chans på sig, eller på sin höjd två till tre chanser under en livstid. Att köpa bostad kan gå på flera miljoner och även det är en sak som många bara gör på sin höjd en handfull gånger under livet.
En sådan viktig sak är att spara till pensionen. Du har bara en chans att börja pensionsspara, när du väl nått pensionen är det för sent. Det positiva är att du åtminstone har möjlighet att göra justeringar under resans gång. Men börjar du för sent kanske inte ändringar räcker för att du ska ha möjlighet att nå dina mål och drömmar.
Därför kan det vara smart att få hjälp och råd av andra med mer erfarenhet inom det aktuella området innan du tar vissa av de viktigare besluten i ditt liv. Detta är egentligen inget konstigt, och du gör det säkert regelbundet för mindre viktiga saker. Trots att du regelbundet äter på restaurang i din hemstad frågar du kanske en vän om restaurangrekommendationer när du besöker en ny stad.
Hur mycket ska du spara till pensionen? Vissa förespråkar att du bör spara så att du åtminstone har lika mycket att röra dig med som när du jobbade. Nu får du ju äntligen massor av ledig tid att göra saker. Du kan resa utomlands ett par gånger om året, hålla på med hobbyer som kostar en hel del pengar osv.
Andra anser att du behöver klart mindre pengar som pensionär. Nu kommer du kunna leva mer ekonomiskt. Du kan laga maten själv i stället för att äta jobblunchen på restaurang. Kostnader för resor till och från jobbet försvinner. Dessutom har du mer tid att leta resor och handla när priset är som bäst.
Går jag in på Pensionsmyndighetens webbsida och ser vad prognosen säger att jag ska få före skatt, räknar om det till efter skatt och jämför med vad jag idag får ut efter skatt, så hamnar skillnaden på 16 334 kr i månaden.
Tar jag 16 334 kr gånger tolv för att motsvara ett helt år och därefter räknar med att leva i tjugo år efter pensionen. Då är det 3 920 160 kr jag skulle behöva spara ihop till pensionen om jag vill ha samma summa att röra mig med när jag är pensionär som när jag jobbar.
En annan anledning att vissa förespråkar att du kan behöva mycket pengar till pensionen är osäkerheten. Statens pensionssystem går vissa år med underskott samtidigt som pensionsåldern höjs regelbundet. När jag själv började arbeta sa prognosen att jag skulle gå i pension när jag var 65 år, nu är den uppe i 68. Jag skulle inte bli förvånad om den är uppe i minst 70 år när det väl är dags för mig på riktigt om ett par årtionden. Hur kommer det se ut för en ungdom som börjar sitt första jobb i år? Vad händer om du inte kan eller vill jobba så länge?
En annan osäkerhet är att det vi talar om i dag är bara prognoser, vem vet vad de riktiga summorna blir när jag väl går i pension om några årtionden? För att inte tala om hur de ser ut när någon som är 18 år i dag går i pension. Särskilt med tanke på att pensionssystemet redan i dag går med underskott vissa år.
Summorna kan ha ändrats drastiskt tills dess. Kommer det ens att vara en summa du kan leva för? Eller är pensionen då så utspädd att den bara är ett litet bidrag till din pension, resten behöver du fixa själv. Jag är själv inte främmande för tanken att pension någon gång i framtiden kommer att byta namn till pensionsbidrag för att signalera att det är just ett bidrag till din pension, resten behöver du spara ihop till själv.
Vilka är då de rätta svaren kring hur mycket du behöver spara ihop till pensionen? Min åsikt är att vad som är bäst varierar från person till person. Vissa kommer behöva mer andra mindre. Jag vet själv att jag utan problem skulle klara mig på hälften av den månadsinkomst jag har idag. Jag har rätt billiga intressen och hobbys och jag tycker att shopping är dötrist. Lägg därtill att med ett avbetalat bostadslån blir de fasta kostnaderna rätt låga.
Men i slutändan är att ha sparat för mycket ett problem som du lättare kan lösa än att ha sparat för litet. Har du sparat för lite är nästan det enda du kan göra att fortsätta jobba i stället för att gå i pension alternativt att drastiskt förändra din livsstil. Men har du sparat för mycket så kan du ju i värsta fall skämma bort barnbarnen lite extra, åka på ytterligare någon resa varje år och kanske lägga pengar på en ny hobby. Det är ett problem vi kan leva med!
Sedan jag började investera har min portfölj större delen av tiden bestått av aktier. Det var aktier som fick min portfölj att resa sig stark ur finanskrisen. Det var aktier som tog mig ur Covidkraschen och det är aktier som gjort att jag majoriteten av åren slagit index.
Jag upplever dock att ju större min portfölj blivit desto svårare har jag att hitta aktier jag vill köpa. Jag gissar att detta är en psykologisk grej. Det är helt enkelt lättare för mig att köpa aktier i ett bolag för 50 000 kr än 500 000 kr.
Tidigare i veckan sålde jag ett innehav som var värt ungefär 500 000 kr. Men vad sjutton ska jag köpa för det? Jag hade samma problem sist jag sålde aktier för en större summa. Det är naturligtvis ett lyxproblem att ha men likväl är det ett problem.
Jag har svårt att se mig själv slänga in 500 000 kr i en enskild aktie, vilket betyder att jag måste hitta flera. Det är lättare att hitta ett företag jag vill köpa än att hitta fem. Det finns så klart flera bolag jag skulle vilja äga, men kanske inte köpa till nuvarande värdering?
Under den senaste veckan har både svenska och internationella börser gått ner en del. Troligtvis skulle det bli lättare för mig att hitta något att köpa om den senaste veckans börsklimat fortsätter under ett par veckor till, så att vi fick ett riktigt börsfall.
Men även om ett litet ras vore trevligt, så är det ju knappast något jag varken kan räkna med eller bygga min strategi på. Nästa vecka kan det ju lika gärna gå spikrakt uppåt. Hade jag kunnat se in i framtiden hade jag varit multimiljardär.
Som jag nämnt hade jag samma problem förra gången jag sålde aktier. Jag lyckades då återinvestera majoriteten i både nya bolag och genom att köpa mer i bolag jag redan ägde. Men 150 000 investerades i fonder i väntan på att jag skulle hitta något nytt bolag jag vill äga till ett pris jag är villigt att betala.
Detsamma har jag gjort den här gången. Lagt en del i fonder i väntan på något intressantare. 125 000 kronor fördelades på 25 000 kr i Avanza Zero och 100 000 i Avanza Global. Vilket var samma fonder som jag köpte förra gången.
Men jag har fortfarande 400 000 kr kvar från min aktieförsäljning som inte är investerade alls. Dessutom har jag kvar fonderna från förra fondköpet (vilka stigit lite i värde), vilket betyder att jag efter nya köpet strax över 300 000 kr i fonder. Dvs sammanlagt 700 000 kr, där tanken är att de ska investeras i aktier. Men jag har i skrivande stund ingen aning om vilka aktier jag vill investera dem i.
Just nu känns det mer troligt att ytterligare ett par hundratusen “parkeras” i fonder tills vidare. Samtidigt är det kanske inte helt fel att vara lite extra likvid med krigskassa om den senaste veckans skakigheter på börsen fortsätter. Men som sagt var, vem kan se in i framtiden? Risken är ju stor att jag i stället köper för sent och missar en uppgång.
Hur hade du gjort? Och vilka aktier är du i dagsläget intresserad av att köpa till nuvarande värdering? Kanske kan jag hitta något intressant bland dina favoriter.
Tänk att du går in till chefen och säger upp dig. Äntligen är din aktieportfölj så stor att du kan leva på den! Trots att du har ett antal år kvar till normal pensionsålder behöver du inte längre arbeta. Helgen efter är du bortbjuden på middag där du träffar på nya bekantskaper. Självklart ställer någon den klassiska frågan, vad jobbar du med?
Är du ny till sparande och investerande kan scenariot ovan låta främmande. Men om du haft något årtionde eller två av fokuserat sparande och investerande så känns det troligtvis inte längre orealistiskt. Och vi vet alla att frågan ”Vad jobbar du med?” garanterat kommer ställas var och varannan gång du träffar nya människor.
Om du hade befunnit dig i den situationen, vad hade du då svarat? Jag jobbar inte? Jag är investerare? Jag är pensionär? Något annat? Innan du läser vidare så kommentera nedan med ditt svar!
Jag ställde denna fråga på X (Twitter) och fick 935 svar. Med största sannolikhet är samtliga som svarande intresserade av privatekonomi och aktivt sparar och investerar. Deras förutsättningar för detta varierar säkert enormt, från arbetslösa till studenter, ensamstående, sjukskrivna, medelinkomsttagare, höginkomsttagare och allt däremellan.. Samt så klart några som redan lever på portföljen.
Så här svarade de:
En vanlig fråga när du träffar nya människor är vad jobbar du med? 💼📈
Som du kan se dominerar Jag är investerare stort, följt av Jag jobbar inte och slutligen är det rätt jämnt mellan Jag är pensionär och Annat. De som valde Annat har haft möjlighet att berätta mer genom att svara på undersökningen. Här är några av svaren: Konsult. Fritidsforskare. Livsnjutare. ”Jag svarar alltid taxichafför, så slipper man jobbiga följdfrågor. Ingen verkar intresserad av taxichafförer.” Kriminalare Arbetslös. Yrket personen hade innan för att hålla förmögenheten hemlig. ”Jag gör lite allt möjligt beroende på vad som dyker upp och verkar roligt brukar starta en intressant konversation.” Problemlösare. Livsstilsfanatiker och poet. Dagdrivare. Egenföretagare. Ska du skita i. Säger att jag tagit ett sabbatsår för att undvika följdfrågor. Frilansande mecenat. Rentier.
Efter att ha läst dessa, har du ändrat åsikt om vad du svarat? Kommentera igen!
Själv hade jag nog svarat investerare eller någon variant av det. Jag tror dock inte att jag kommer att hamna i den situationen. Då menar jag inte att jag inte kommer ha en portfölj som är stor nog att leva på, det kommer jag så klart att ha. Vad jag menar är att jag inte tror att jag kommer sluta arbeta långt innan pension, troligtvis inte efter pension med.
Jag har alltid tänkt att jag vill maximera att ha roligt här i livet. Just nu har jag ett jobb jag tycker är väldigt roligt, jag ser oftast fram emot att gå till jobbet och även om allt naturligtvis inte är roligt där så har jag roligt varje dag. Det betyder dock inte att det alltid kommer vara så. Kanske har jag helt tröttnat på det om tio, tjugo eller trettio år.
Då skulle jag naturligtvis sluta. Men jag tror att den dagen jag slutar att arbeta på ett vanligt jobb, oavsett om det är för att leva på portföljen eller för att jag faktiskt gå i pension som vanligt så skulle jag starta företag. Kanske inte med målet att det skulle bli stort eller tjäna massor av pengar. Men med mer tid och energi för mina hobbyer så vet jag att jag skulle tjäna pengar på någon eller några av dem.
Det har hänt mig flera gånger tidigare medan jag faktiskt jobbar. Så med mer tid och energi är det lätt att räkna ut att det skulle bli mer sådant och summorna lite större. Så det naturliga svaret skulle bli något i stil med egenföretagare eller vad mitt företag håller på med, även om jag inte tjänar några enorma belopp på det.
Just nu är det som lockar mest med att sluta att jobba tidigt möjligheten att flytta till varmare breddgrader. Jag gillar verkligen inte kyla och jag blir tröttare och segare när det är mörkt ute halva året. Men eftersom jag inte vill flytta ifrån släkt och vänner, är inte detta alternativ lika lockande som det annars hade varit.
Föreställ dig att din 30-årsdag närmar sig och du fortfarande bor hemma hos dina föräldrar. Det är verkligheten för vissa unga vuxna idag. I en artikel från Aftonbladet träffar vi bröderna Casper och Dennis, som är exempel på denna trend. Bägge får ut omkring 18 000 kr efter skatt från sina jobb men trots detta känner de sig fast i sina föräldrars hem på grund av en kombination av höga hyror, bostadsbrist, och ekonomiska utmaningar. Detta gör så att deras dröm om egen bostad nästan känns hopplös.
Brödernas situation presenteras i en artikel i Aftonbladet och när jag läser den lämnar den frågor i mitt huvud. Artikeln lyfter allt från brödernas synvinkel, inte någonstans ställer journalisten frågor som utmanar denna synvinkel. Ett exempel är att de i artikeln säger: ”Vi har stått i bostadskö sedan vi var 18 men aldrig blivit erbjudna något”
Varför frågar inte journalisten vilka initiativ de själva har tagit? Har de kontaktat privata hyresvärdar? En snabb sökning på lediga hyreslägenheter i deras område visar flera alternativ. Flera ettor finns tillgängliga för mellan 4300 och 6000 kr i månaden. Eller varför inte ta något gemensamt för bägge bröderna, flera treor finns tillgängliga för mellan 7100 och 10 000 kr i månaden.
Borde inte detta vara ett rimligt alternativ för bröderna om de vill hyra? Bara att ingen magiskt kommer och erbjuder dom lägenheterna de behöver själva leta upp dom (lätt via webben) och skicka in en ansökan.
De nämner även att hyrorna höjs i högre takt än lönerna. Det är rimligt att detta stämmer även om jag inte har någon statistik för det. Till exempel höjdes hyran för min bostadsrätt med 14% förra året och några 14% i löneökning var det nog få som fick. Så jag tar dom på deras ord där. Men det finns andra sätt att öka sin lön, även om det inte alltid är enkelt.
Ett vanligt sätt folk får upp lönen är genom att byta arbetsgivare. Jag läste för många år sedan att det mest optimala för lönen är att byta jobb vart tredje år. Om just siffran på tre år stämmer låter jag vara osagt men att med jämna mellanrum byta jobb är nog de flesta ense om är ett av de bättre sätten att få upp lönen.
Nu är det dock inte alltid så enkelt, i vissa branscher är det svårt att hitta ett nytt jobb och i dessa branscher är det kanske inte heller någon enorm skillnad i lön om du byter arbetsgivare. Då kanske en bättre väg är att byta bransch helt och hållet. Att byta bransch kan vara ett stort och utmanande steg, då det ofta kräver att man skaffar sig en ny utbildning. Men om du känner att du närmar dig 30 år, fortfarande bor hemma hos mamma och pappa och är desperat för att ändra på den situationen borde du också ha den motivation som krävs för att skaffa dig en ny utbildning. Särskilt som det nu för tiden finns många utbildningar du kan läsa på distans om det passar dig bättre. Jag har själv läst in ytterligare examen på distans sedan jag började jobba.
Att byta bransch behöver dock inte betyda åratal i skolbänken. Så sent som tidigare i år sedan satt jag vid samma bord som en äldre busschaufför. Han berättade att han egentligen är pensionär men att han stannat kvar och jobbar deltid efter att han gick i pension. Detta då han tycker det är kul att köra och att det råder brist på chaufförer.
Han berättade att dom alltid söker nya förare. Ingångslönen var på 28 200 kr och du behöver bara ha B-körkort så står dom för hela utbildningen för ditt buss-körkort förutsatt att du binder upp dig för att köra i ett år års tid för dom. Detta på en ort som ligger inom pendlingsavstånd från där Casper och Dennis bor. 28 200 kr före skatt skulle betyda ca 4500 kr mer per person i månaden för dom efter skatt. Vilket skulle betyda ca 9000 kr mer i månaden för dom gemensamt, dvs en summa som skulle täcka hyran för en 3a åt dom.
Ett annat sätt att få upp lönen är genom extrajobb. Jag pratade nyligen med ett gäng gymnasieelever, flera av dom hade extrajobb vid sidan av studierna. En var regelbundet barnvakt, en annan jobbade extra på Clas Ohlson, en på restaurang, en i butikskassa och flera var domare i olika sporter, och så vidare.
När jag pluggade på universitet hade en stor andel av mina kursare extrajobb vid sidan av studierna. Många av dom hade extrajobben för att spara ihop till en insats så att de kunde köpa en bostadsrätt när de pluggat färdigt. Men det är inte bara studenter som jobbar extra. Sedan jag började jobba själv så har jag alltid haft kollegor som haft extrajobb eller driver eget företag vid sidan om det vanliga heltidsjobbet.
Nu tror jag att få människor vill ha extrajobb resten av livet, men under kortare perioder av livet när du verkligen behöver få in extrapengar är det ett rimligt alternativ. Om jag i dag hade blivit av med allt jag äger, min bostadsrätt, alla pengar på börsen osv så hade jag definitivt varit villig att jobba extra på kvällar och helger under något eller några få år för att komma på fötter igen.
Ett alternativ till att skaffa ett extrajobb är att tjäna pengar på något av dina intressen. Det är just detta de flesta av mina vänner med egna företag gör. De har en hobby som de tjänar pengar på vilket har lett till att de startat ett företag. Ett exempel på detta är en vän till mig, hon gillar att virka. När hon gick på gymnasiet så började hon publicera bilder på de saker hon virkade i social media. Folk började kommentera och vissa frågade om de kunde få köpa de saker hon la ut bilder på.
Detta fick till effekt att hon startade eget företag under våren när hon gick i åk tre på gymnasiet. Hon sa till mig att hennes mål var att sälja för 10 000 kr under resten av året. En månad senare kom hon till mig igen och sa att hon måste ändra sitt mål, det nya målet är att sälja för 100 000 kr fram till nyår. Sedan dess har hon med framgång drivit vidare företaget medan hon pluggat på högskolan och haft vanliga jobb. Detta är bara ett exempel, jag har massor av vänner, släktingar, kollegor och så klart mig själv som tjänat pengar på hobbys.
I artikeln säger dom att köpa en bostad inte är ett alternativ för någon av dom. Men är det verkligen så? Som alternativ till att hyra valde jag ändå att testa om det vore möjligt för dom att köpa något.
Här bortser jag från möjligheten att få upp lönen genom att tex byta jobb eller skaffa ett extrajobb. Dessa siffror bygger helt på deras nuvarande löner. Skulle de få upp sin inkomst skulle så klart möjligheterna öppnas än mer än det jag kommer fram till nedan.
Jag gjorde en test med SBAB på deras lön, ålder osv och enligt SBAB så skulle de enbart få låna 200 000 kr om jag satte en kontantinsats på 100 000 kr. Dvs total summa 300 000 kr. En snabb titt på Hemnet visade att de billigaste ettorna där de bor går för strax under en miljon kronor. Så det verkar som att de har rätt i att köpa inte är ett alternativ. Om vi inte på något sätt skulle lyckas dubbla den aktuella summan.
De är två bröder så kanske kan lösningen vara att de delar på boendet? En snabb titt på Hemnet visar att de billigaste 3orna i deras stad, vi kunde gått på 2a men det hade nog inte känts som mycket till lyft från hur de bor nu, så visar det sig att de går för mellan strax under 1,2 till strax under 1,3 miljoner kronor.
När jag hos SBAB anger att de är två som skall ta lånet i stället för en så händer saker! Med dubbla lönen, dubbla insatsen (200 000 i stället för 100 000) och kanske den ökade tryggheten dubbla låntagare ger så får de plötsligt inklusive insatsen köpa boende för 1 720 000kr, vilket är betydligt mer än vad de billigaste 3orna i deras stad går för.
Nu förstår jag att deras dröm kanske inte är delat boende, men det gäller ju att se det som ett steg på vägen. Livet är ett maraton inte en sprint. Hyran på de billigare 3orna i deras stad verkar ligga på runt 5 100 – 5 600 kr men det finns även de som skiljer sig åt här och har en hyra på tex 4 500 kr.
Låt oss räkna lite och vi räknar med höga siffror för att kanske få lite marginal till verkligheten. Säg att de inser att de behöver jobba på ekonomin så i stället för 100 000 var i kontantinsats sparar de ihop 150 000 var. De köper en 3a för 1,3 miljoner kronor. Med 300 000 i gemensam kontantinsats behöver de då låna 1 000 000 kr. Räknat på 5% ränta får de betala ca 4 167 kr i månaden i ränta. För att göra det lite enklare här skippar jag saker som ränteavdrag vilket skulle minska deras kostnader ytterligare.
Eftersom de inledningsvis har en belåningsgrad på över 70% så behöver de amortera 2% under de första åren. Det innebär ca 1 667 kr i månaden. Deras totala månadskostnad för lånet inklusive amorteringar hamnar därmed på 5 834 kr. Låt oss sedan räkna högt på hyran, säg att den hamnar på 5 500 kr i månaden. Då hamnar deras totala månadskostnad för boendet på 11 334 kr.
De har 18 000 kr i månaden var efter skatt var vilket ger ett gemensamt belopp på 36 000 kr efter skatt. När de betalt boendekostnaderna återstår alltså 24 666 kr till övriga kostnader den månaden. Det är ingen struntsumma. Om de dessutom väljer att laga maten själv från grunden i stället för att köpa färdigmat, ta cykeln i stället för bil/kollektivtrafik där det är möjligt, undvika dyra intressen osv finns det dessutom utrymme att spara en hel del. Pengar som i framtiden skulle kunna användas när de tar nästa steg, varsina boenden.
Om räntan sedan sjunker under de närmaste åren, vilket många tror, så skulle utrymmet för detta snabbt växa. Om till exempel räntan har sjunkit till två procent när de fått ner lånet till 900 000 kr så betalar det plötsligt bara 1 500 kr i ränta i månaden och behöver bara amortera 750 kr i månaden (1%) vilket betyder att deras kostnader för lånet plötsligt ligger på 2 250 kr i månaden jämfört med 5 834 kr i exemplet ovan. Det innebär ytterligare 3 584 kr i månaden de kan lägga på sitt sparande för separat boende eller på att amortera ner nuvarande lånet vilket indirekt betyder samma sak. Väljer de att verkligen prioritera detta kan de snart lägga 10 000 kr i månaden på nytt boende.
Det hela kan så klart kompletteras med att de jagar bättre betalda jobb, utbildar sig, skaffar extraintäkter vid sidan om, jobbar övertid osv. Deras 18 000 kr i månaden efter skatt motsvarar ungefär 22 000 kr i månaden före skatt. Med tanke på att medianlönen i Sverige enligt SCB för år 2023 på 35 600 kr så borde det finnas goda möjligheter för dom att få upp lönen genom att till exempel utbilda sig och byta yrke.
Nu säger jag inte att byta yrke alltid är lätt eller sker över en natt. Men jag har haft många vänner, bekanta och kollegor genom åren som skolat om sig till något annat vid sidan om vanliga jobbet. Livet är inte en sprint, det är ett maraton, de möjligheter och planer jag beskriver i detta dokument är sådana som tillsammans kan ta flera år, kanske till och med nått årtionde att realisera.
Jag vill vara tydlig med att allt jag skriver i detta inlägg är menat att visa på vilka möjligheter som finns. Jag säger inte att det är så här någon ska eller måste göra. Människor är olika och har olika prioriteringar i livet. Jag påstår inte heller att det är lätt, en dans på rosor eller något som sker över en natt. Det jag skriver här är mer vad jag själv hade gjort om jag befann mig i deras situation. Inget säger att mitt val är det rätta, det enda eller det bästa.
När vi går in i andra halvåret av 2024, är det dags att reflektera över de mål jag satte upp i januari. Är jag på rätt väg, eller finns det fortfarande mycket arbete kvar att göra?
Jag satt mål för flera olika områden i mitt liv. För min ekonomi och mina investeringar, för bloggen och för min hälsa. Nu har strax över halva tiden passerat. Dags att göra en uppföljning för att se hur resan går.
Bloggmål För bloggen satte jag målet att jag vill nå ett snitt på ett inlägg i veckan under året. För att krydda det hela satte jag även en utmaning för mig själv där jag kommer att behöva betala böter om jag inte når målet.
Med detta inlägg och nuvarande vecka inräknad så är jag långt från mitt mål. Jag ligger för närvarande på ett snitt på 0,39 inlägg i veckan dvs inte ens halvvägs mot där jag borde vara! Men enligt mig är det inte så illa som det ser ut. Även om det är långt från målet så är det fortfarande högre än de snitt jag höll både 2022 och 2023. En förbättring jämfört med tidigare år är alltid positivt!
Den främsta anledningen till att jag inte är orolig är hur verkligheten sett ut. Till att börja med så har jag under våren jobbat mer än heltid då jag täckt upp för en del av en kollega som varit långtidssjukskrivens tjänst. Sedan så är april och maj de månader då jag har som mest att göra på jobbet och jobbar mest övertid. Detta gör att jag redan från början visste att det skulle bli betydligt färre inlägg under våren.
I juni inträffade något som jag kommer berätta mer om kopplat till hälsomålen men jag var sjuk/smårisig under en längre period än jag någonsin varit. Slutligen har jag läst en sommarkurs på universitetet, vilket också tagit tid. Allt detta har så klart tagit fokus från bloggskrivandet.
Men perioden med extra mycket jobb är över, jag börjar känna mig alltmer frisk och tidigare i veckan vart jag klart med sommarkursen. Så nu kommer jag få mer tid över för bloggen och jag kommer förhoppningsvis kunna hålla ett snitt på över ett inlägg i veckan under resten av semestern och därmed ta igen lite förlorad mark.
Hälsomål Jag skrev ett helt eget inlägg om mina hälsomål, eftersom detta är en stor passion för mig. Målen var uppdelade i kategorierna blodmarkörer, sömn, kost och träning. Men för att göra det betydligt mer kortfattat så var det större mål jag satte att jag i slutet av året skall vara både i bättre form och mer hälsosam än vad jag varit under de senaste tio åren.
Är jag på väg att nå det målet? Svaret är skulle jag nog säga nja? Jag började året starkt, tränade regelbundet och såg förbättringar. Men så kom sjukdomarna. I mitten av maj vart jag sjuk. Jag är sällan sjuk, åtminstone inte så sjuk att jag behöver vara hemma från jobbet och i regel så blir jag rätt snabbt frisk igen. Jag skulle gissa på att jag är en av de som har bland det lägsta antalet frånvarodagar på mitt jobb de senaste åren.
Den här gången hade jag hade feber i två dagar. Sedan började jag bli bättre och även om jag var lite hostig och seg i kanske två veckor så var jag nästan helt återställd när jag på nytt vart smittad första veckan i juni.
Den här gången var det uppenbarligen värre saker. Jag fick senare reda på att hon som smittade mig efter haft konstant feber i tio dagar åkt in till sjukhuset och fått antibiotika. Först då hade hon blivit bättre. En kollega till mig som vart smittad vid samma tillfälle skrev att han inte varit så krasslig i hela sitt liv och när hans semester började en och en halv vecka senare hade han fortfarande inte kommit tillbaka från sjukskrivningen.
Själv vart jag inte lika sjuk som dessa, faktum är att jag inte missade mycket jobb då jag vart dålig på fredag eftermiddag/kväll och var som sjukast över helgen. Problemet är att jag inte vart helt frisk. Även om jag inte hade feber mer än ett par dagar så kändes det som jag hade det. Ingen ork, ingen energi, utmattad bara av att gå upp för trapporna. Värst var så ont i halsen att jag var tvungen att knapra smärtstillande som godis.
Men allt vart bättre, problemet är att det inte vart helt bra. När jag cyklade 2-3 veckor senare hade jag fortfarande ingen kraft och energi i benen. Och det halsonda, även om det vart bättre så jag inte behövde knapra smärtstillande försvann inte det heller.
I dag känner jag mig nästan helt återställd, med två små undantag. Jag har fortfarande lite ont i halsen (varierar mellan nästan helt borta när jag vaknar, till lite mer på kvällen). Och kanske lite konstigare än så är min puls. Jag har inte varit till gymmet på två månader av förståeliga skäl men för att hålla igång försöker jag gå minst en långpromenad om dagen, två nu på semestern. Redan från början när jag promenerar så ligger min puls kanske runt 10 högre än vad den brukar göra. Men då och då spikar den iväg till 150-160. Och då talar vi inte om någon powerwalk utan lugnt och beskedligt tempo.
Detta händer inte hela tiden, ibland kan jag gå en helt långpromenad utan några spikes, ibland kommer spiksen regelbundet under hela promenaden. Men allt går ändå åt rätt håll och jag tror att chansen är god att nästa vecka är veckan då jag äntligen blir fullt frisk igen.
Två månader utan träning medför så klart att jag inte kommit så långt med mina hälsomål som jag velat. Så osäkert om jag kommer nå den bästa form jag haft på tio år. Men det är okej, även om jag bara skulle nå den bästa form jag haft på fem år så vore det ju jättebra och även så lite som den bästa form på ett år är fortfarande en vinst.
Ekonomiska mål Jag berättade om i mina mål för 2024 var att jag skulle tjäna mer pengar än tidigare. Detta var egentligen inget mål utan mer ren fakta då jag, som tidigare nämnt, under våren skulle jobba lite mer än heltid för att täcka upp för en del av en kollega som blivit långtidssjukskrivens tjänst.
Detta har bidragit till att jag hittills under 2024 satt av 145 000 kr i nysparande. Dock har väldigt lite av detta investerats då endast 30 000 kr av dessa gått till min portfölj på Avanza, resten har gått till ett ”högräntekonto”.
Anledningen till att så lite gått till portföljen är att jag på kortare sikt planerar att renovera lägenheten och på lite längre sikt köpa ny bostad. Tanken är att inte röra portföljen för någon av dessa saker så därför bygger jag upp en större andel likvider.
Slutligen har vi min portfölj. Som vanligt satte jag aldrig något avkastningsmål för min portfölj. Men första halvan av året har gått bra. I skrivande stund är portföljen upp runt 23%. Redan i början av april passerade portföljen 20% för första gången i år. Senaste två månaderna har dock varit nästan status status quo för portföljen. Den har mer eller mindre pendlat fram och tillbaka mellan 21,5-24,5% och bara gjort mindre rörelse där i mellan.
Men det är svårt att klaga så länge min portfölj presterar bättre än index. Det är långt från varje år jag når så hög avkastning. Är dock lite orolig för om min portfölj peakat för året. Som sagt var den har stått stilla i två månader nu och på slutet har den fått ordentligt styrt av index. Tex i fredags var OMXS30 upp 2,19% samtidigt var min portfölj ner 0,31%.
Men som jag alltid säger, för de allra flesta av oss så är börsen ett maraton, inte en sprint. Jag är mer fokuserat på hur det ser ut över 10, 20, 30, 40, 50 år än på ett halvår. Men även om det bara skulle vara för ett par månader är det alltid kul att ligga före index.
Hur har det första halvåret gått för dina egna mål för 2024?
