Kategorier
Allmänt om bloggen Tankar och funderingar

Utvärdering av 2020 och min comeback som bloggare

Som de flesta som läser detta säkert vet så startade jag i mitten av 00-talet Sveriges första ekonomiblogg. Den fullkomligt exploderade och snart poppade nya ekonomibloggar upp överallt och spred sig senare vidare till Twitter och det som i dag kallas för Finanstwitter.

Efter ett antal år, hundratals inlägg och miljoner sidvisningar började jag känna mig färdig, jag hade fått ut det jag ville ha sagt och att jag inte hade så mycket mer att tillföra. Jag hade helt enkelt skrivit av mig och kände att jag inte ville driva vidare bloggen bara för sakens skull, för att kunna dra in pengar på den och publicera inlägg som inte höll den nivå och kvalitet som jag själv kände att jag kunde stå för. Så i januari 2010 publicerade jag mitt sista inlägg.

Vill du läsa mer om hur det hela började, varför jag slutade och vad jag haft för mig under de tio år där jag inte bloggade så hittar du det här:
Hur det hela började
Vad har jag haft för mig sedan jag slutade blogga?

Tio år senare, för ett år sedan, så gjorde jag comeback. Tillbaka med en ny blogg. I detta inlägg kommer jag reflektera lite kring mitt första år tillbaka, hur det har gått, vad jag har lärt mig och lite tankar och funderingar. Jag kommer också att visa hur min egen portfölj utvecklats under året.

Om vi börjar med lite rena nummer, sedan jag publicerade mitt första inlägg för ett år sedan så har jag publicerat totalt 67 inlägg. Jag har dessa samlade i ett Word-dokument och det dokumentet är 145 sidor långt. Nu är naturligtvis inte dessa sidor helt fulla med text, det finns länkar till källor, en innehållsförteckning, ibland lite större luckor mellan ett inlägg slutar och nästa börjar på nästa sida osv. Men fortfarande mycket text, totalt innehåller det 52 224 ord och 298 506 tecken inklusive blanksteg.

Jag hade från början trott att jag skulle komma att publicera betydligt fler inlägg än så, hade nog ett personligt mål om uppåt 200 inlägg. Jag insåg uppenbarligen inte hur lång tid det skulle ta att skriva många av inläggen samt att det även visat sig att jag inte haft så mycket tid att fokusera på bloggen som jag trodde på förhand.

Tiden det tar att skriva inlägg är den första av skillnaderna mot min gamla blogg som jag insett först nu i efterhand. Inläggen jag skriver i dag tar ofta flera timmar styck. Det är inte ovanligt att de tar 3-5 timmar för ett inlägg. Skriva det, korrekturläsa, hitta passande bilder. Särskilt de som använder flera källor tar lång tid. Att hitta dessa och läsa dessa, inklusive de potentiella källor som jag sedan väljer att inte använda mig av i inlägget tar tid.

Under året så har jag skummat igenom hundratals inlägg från min gamla blogg (jag har dom alla sparade på datorn) och jag har insett flera saker när jag läst dom. Till att börja med så har jag insett att många av mina gamla inlägg är dåliga. Korta, hafsiga och mediokert skrivna. Vissa av de gamla inläggen är bara ett par stycken långa. Det finns så klart undantag, vissa inlägg är riktigt bra och säkert dessa som gjorde bloggen så stor när det begav sig, men dessa är i minoritet och det går säkert tio mediokra eller dåliga inlägg för varje bra.

Jag tror detta är anledningen till att jag så drastiskt underskattade hur mycket tid det skulle kräva att posta inlägg regelbundet, helt enkelt för att många av mina inlägg i den gamla bloggen inte krävde i närheten av lika mycket tid att skriva som de gör i dag.

Nu kanske det låter som att jag är väldigt hård mot min gamla blogg och det är jag också till viss del, men jag tror också att man kan vända på det hela. Min gamla blogg var nog bra med de standarder och den nivån jag befann mig på då. Men det har ju gått tio år sedan dess, jag har lärt mig massor, utvecklats, läst och skrivit en hel del. Inte minst när jag läste en kandidat riktad mot Finans på universitet. Där lästes massor av forskning, facklitteratur och massor av texter skrevs. Så jag tror det handlar lika mycket om att jag utvecklats oerhört mycket under dessa tio år som att bloggen var sämre för tio år sedan.

Tillbaka till siffrorna, väldigt många läste min gamla blogg, de bästa dagarna hade jag över 10 000 sidvisningar på en dag. När jag startade min gamla blogg var jag ensam, det fanns ingen annan ekonomiblogg, det är lätt att lyckas på en marknad där du har monopol! Jag förstod naturligtvis att min nya blogg inte skulle komma i närheten av de siffrorna. Skulle jag ens nå 10 000 sidvisningar på ett år?

I dag finns det hundratals ekonomibloggar, konkurrensen är alltså stor och troligtvis har redan många som läser ekonomibloggar hittat sina favoriter som de läst dagligen i åratal, de har inget behov av ytterligare en blogg. Bloggande är inte heller lika populärt som det var då, när jag började i mitten av 00-talet var ju bloggande nått hyggligt nytt och ”hett” i Sverige och det fick mycket uppmärksamhet. I dag hör man få personer eller media tala om bloggar, i stället har annan media tagit över.

Jag hade inte heller direkt några planer på att marknadsföra min blogg annat än att posta på Twitter till mina få följare där. Jag ville helt enkelt inte lägga nått krut på att många skulle hitta en blogg som jag själv inte visste hur bra eller dålig den skulle bli, om jag skulle orka med den, om jag skulle tröttna efter ett par månader osv.

Men det har faktiskt gått bättre än förväntat, strax över 52 000 sidvisningar under året är definitivt betydligt fler än vad jag hade räknat med. De är lite ojämnt fördelade av logiska skäl. Innan jag startade bloggen hade jag förberett mig genom att skriva klart ett antal antal inlägg som var färdiga att postas.

Detta gjorde att jag kunde posta nästan dagligen inledningsvis vilket medförde att jag fick väldigt många läsare de första månaderna. Men efter att de inlägg jag hade fixat på förhand tog slut samtidigt som jag fick extremt mycket att göra på jobbet pga pandemin så började det att bli betydligt glesare mellan inläggen. Få inlägg publicerades mellan maj och november innan jag i slutet av november började få lite mer tid och antalet inlägg ökade på nytt vilket så klart visade sig i antalet sidvisningar som först sjönk drastiskt för att sedan öka igen mot slutet av året.

Återstår att se vilket publiceringstempo jag kommer att kunna hålla under 2021, jag hoppas att det inte blir samma medgång som jag hade under ett antal månader av 2020 men det är inte lätt, som sagt var ett inlägg tar ofta flera timmar att skriva.

Så vilka inlägg har varit de mest lästa inläggen under året? Här är de fem mest lästa:
Därför blir så få svenskar rika
Hur min portfölj utvecklats sedan jag slutade blogga
Miljonär innan 30
Dags att sälja allt
Börsen är för låg- och medelinkomsttagare!

Vilket är din egen favorit av alla inlägg jag publicerat under året? Jag funderade på att lista mina egna favoriter här, men jag vet inte riktigt vilka de är än och jag har inte riktigt tid att sitta och läsa igenom massa gamla inlägg om jag skall hinna posta det här inlägget innan midnatt. Men jag kanske återkommer med det i ett framtida inlägg om intresse finns.

Slutligen en stor skillnad mot förr är kommentarer. I min gamla blogg fick jag jättemycket kommentarer, det var inte ovanligt att ett inlägg fick 30-50 kommentarer och de mer populär inläggen kunde få 100+. Nu hade jag så klart fler läsare av den gamla bloggen vilket förklarar en del, men inte allt. Många av mina inlägg nu får inte en enda kommentar och de som får det får sällan fler än 1-3 stycken. Vad som förändrats är att många kommenterar på Twitter i stället när jag delar inlägget.

Jag vill tydliggöra att jag blir jätteglad för alla kommentarer oavsett om de kommer i bloggen eller på Twitter och jag uppskattar verkligen när ni tar er tid att skriva oavsett var ni gör det. Det är bara det att många av er skriver så bra och intressanta kommentarer som tillför inlägget saker därför hade det varit kul att ha dom på samma plats så att någon som hittar inlägget månader eller år senare också kan läsa er kommentar. Men som sagt var, var du än kommenterar någon stans så tack, jag uppskattar det verkligen!

Tänkte även passa på att nämna kort hur året på börsen gått, jag kommer troligtvis att skriva ett lite längre inlägg kring misstag jag gjort under året, men på bilden nedan från Avanza så kan ni se att min portfölj var upp strax över 30% under året.

Tyvärr föll min portfölj stort på senhösten och lyckades aldrig återhämta sig från det men jag är ändå väldigt nöjd med slutresultatet. Sedan jag började investera på riktigt så har jag slagit index alla år utom två, varav ett av dessa två tillfällen var 2019, så det är skönt att vara tillbaka på rätt sida igen.

Hur gick det för din portfölj under 2020?

Jag kommer nog att återkomma med ett inlägg om mina mål och tankar för 2021, särskilt när det gäller bloggen men kanske även hur jag skall investera.

Slutligen vill jag passa på att tacka alla som hjälpt mig under min bloggcomeback. Ni som har kommenterat mina inlägg här på bloggen eller på Twitter, ni som gillat mina blogginlägg på Twitter, ni som delat mina poster där, ni som har skrivit om min blogg och länkat till den på era egna bloggar och andra platser. Men även alla ni som följer mig i det tysta, ni som läser inläggen och det jag skriver på Twitter ni är värda massor ni med.

Tack och gott nytt år!

Kategorier
Inspiration Tankar och funderingar

När du är ekonomiskt fri och kan göra vad du vill

För ett antal år sedan var jag på en middag med bordsplacering och de flesta vid mitt bord var sådana jag aldrig tidigare träffat, inklusive en herre i 50-årsåldern som satt bredvid mig och som jag kom att prata med en hel del under middagen.

Efter att ha talat med honom en stund så fick jag veta att han till vardags var grundare och VD för ett medelstort företag med ett hyggligt antal anställda. Det i sig och vad företaget gör var naturligtvis intressant att lyssna på. Men vad jag tyckte var mest intressant var vad han gjort när han inte satt på sitt kontor och var chef över alla sina anställda.

Den här mannen hade nämligen genom sitt entreprenörskap och företagande nått det läget i livet där han i princip kan göra vad han vill, han skulle inte behöva arbeta en dag till i sitt liv och ändå kunna leva gott fram till döden. Än hade han dock inte slutat som VD och sålt sitt företag, något som jag inte heller tror att han kommer att göra de närmaste åren även om han talade lite om det, min uppfattning är att han tycker att det är för roligt för att sluta med helt.

Vad han gjorde var att han en dag i veckan var ”ledig” från sitt företag och i stället jobbade som lärare i ett yrkesämne på en gymnasieskola. Han sa att han kände att det var hans sätt att ge tillbaka efter all framgång han haft i sitt yrkesliv och med sitt företag.

Naturligtvis var ämnet han undervisade i nära relaterat till vad hans företag jobbar med, dvs ett område där han verkligen är expert. Detta var uppenbarligen inget han gjorde för att han behövde pengarna, utan det var någon han verkligen ville göra och som han tyckte var rolig och givande.

Han undervisade i årskurs tre så det handlade alltså om elever som snart skulle ta studenten och ge sig ut på arbetsmarknaden. Han hade som personligt mål att fixa jobb åt minst två av sina elever varje läsår. Eftersom han själv undervisade dem så hade han bra koll på vilka av eleverna som var ambitiösa, vilka han kunde lita på och vilka som var drivna och duktiga inom hans ämne.

Genom sin roll som företagare hade han byggt upp ett stort kontaktnät med andra företagare i branschen. Dessa företagare har en personlig relation till honom och de vet att de kan lita på honom. Om han rekommenderar någon till dem så vet de att han inte skulle göra det om inte personen han rekommenderar verkligen var duktig och värd att anställa.

Hittills hade han med råge överträffat målet om att fixa jobb åt minst två av sina elever per läsår då han själv anställt ett par elever varje år samtidigt som han genom sina rekommendationer årligen fixat jobb för ytterligare ett par.

Vad skulle du göra med ditt liv när du kunde göra vad du ville och pengar inte var ett problem? Har du nån plan för hur du skulle kunna ”ge tillbaka” och hjälpa andra?

——————————————–
Inlägget publicerades ursprungligen i min gamla blogg under 2008 och har redigerats för publiceringen här.

Kategorier
Tankar och funderingar

Vissa branscher kommer aldrig att gå tillbaka till hur de var innan pandemin

Pandemin har haft stor påverkan på vårt samhälle så väl privat som i våra yrkesliv. Folk har förlorat nära och kära, vissa har blivit av med jobbet, andra är permitterade, många jobbar hemifrån, företag har gått i konkurs eller riskerar att gå i konkurs. Ur ett investerarperspektiv har detta varit en så väl turbulent som lärorik period där möjligheter skapats samtidigt som mycket gått väldigt dåligt.

I branscher som drabbats hårt av krisen finns bolag som står på ruinens brant och har fått sin börskurs halverad. Samtidigt finns det branscher där företagen blomstrar och börskursen fördubblats. Hur skall vi tänka för framtiden? Nästa år? Om två år? När kommer saker gå tillbaka till det normala? Vilka företag och aktier blir vinnarna när allt går tillbaka till det normal? Kommer vi ens att gå tillbaka till det normala?

För en tid sedan talade jag med en vän som reser mycket i jobbet. Han sa:
Alltså min teori att vi aldrig kommer komma upp i samma nivåer med flyg/hyrbilar/hotell. Jag ligger i snitt på 300 000 – 400 000 kr per år i utlägg, detta år ligger jag på 25 000. Så du kan tänka dig vilka enorma summor företag sparar, Hyrbil/bensin/flyg/hotell/traktamente/plus övriga kostnader. Ett möte i Italien kostar företaget cirka 15 000 i utlägg per person.

Alltså alla har vetat att det har varit dyrt innan men detta har snabbspolat den utvecklingen

Min vän är rätt säker på att de inte kommer gå tillbaka till i närheten av så mycket resande som innan pandemin. Självklart är den personliga kontakten ansikte mot ansikte viktigt för att både skapa och behålla relationer, men han tror att krisen fått många företag att inse att detta inte behöver ske lika ofta som det gjort tidigare. Kanske räcker det med att ses live en till två gånger i kvartalet i stället för en till två gånger i månaden och resterande möten kan ske digitalt?

Pandemin har dessutom fått utvecklingen av digitala kommunikationstjänster att ta fart än mer och nya funktioner och förbättringar kommer regelbundet. Samtidigt har många företag för första gången på riktigt faktiskt börjat lära sig hur digitala möten fungerar, hur du skall gå tillväga för att dessa skall bli bra och givande samt skapa fungerande rutiner för dessa.

Jag tror många av oss som deltagit i dessa möten sett en enorm utveckling från hur de såg ut och gick till i mars/april till hur de ser ut och fungerar nu i december. Självklart finns det fortfarande brister och det är uppenbart att vissa enskilda personer aldrig borde få hålla i ett digitalt möte men på det stora hela har det tagit stora steg framåt.

Om ett företag med bibehållna intäkter kan sänka sina resekostnader med flera miljoner om året så är det troligtvis ett rätt enkelt val?

Men det är inte bara resandet i tjänsten som kanske aldrig går tillbaka till hur det var innan, det är flera bolag som sagt att de kommer fortsätta låta anställda jobba på distans efter pandemin. Bland annat så inför Microsoft att de anställda fritt har möjlighet att arbeta på distans efter pandemin så länge de gör det mindre än halva arbetsveckan. Samt vid godkännande från chef även permanent hemarbete. Undantaget är vissa specifika roller där det är svårt eller omöjligt att arbeta på distans. Det samma gäller på Twitter där många av deras anställda inte kommer komma tillbaka till kontoret alls efter pandemin. I stället kan de fortsätta jobba hemifrån så länge de vill under förutsättning att deras arbete går att genomföra på distans.

Även Facebook flyttar tiotusentals jobb till hemmet och enligt deras vd Mark Zuckerberg så uppskattar de att upp till hälften av deras anställda kommer att jobba på distans inom fem till tio år. Dropbox går fullt över till distans, i ett uttalande säger de att de kommer att sluta be sina anställda att komma in till kontoret och att distansarbete kommer att bli det primära arbetssättet för alla anställda även efter att pandemin är över. För anställda som behöver träffas och arbeta tillsammans så kommer Dropbox att inrätta små studios runt om i världen där anställa kan träffas vid behov.

Tittar vi på Sverige så kom nyligen resultatet från en undersökning som visar att hela 95,8% av de som arbetat på distans under året vill fortsätta göra detta åtminstone på deltid även efter pandemin. Bland arbetsgivarna så uppger 15% att deras personal kommer att fortsätta arbeta på distans efter pandemin och 14% uppger att de är neutrala till om deras anställda fortsätter jobba på distans eller ej.

Samma undersökning berättar även att innan pandemin så hade antalet personer som arbetade minst halva veckan på distans tredubblats i USA mellan åren 1980-2010 och denna ökning har fortsatt snabbt sedan dess. De hänvisar också till Global Workplace Analytics som redan innan pandemin uppskattade att 25-30% av den amerikanska arbetsstyrkan kommer att arbeta hemifrån flera dagar i veckan i slutet av 2021.

Jag tror alla som läser detta inser vilka enorma belopp bolag kommer att kunna spara på hyror om de går från lokaler som rymmer hundratals, tusentals eller till och med tiotusentals till lokaler som bara rymmer en bråkdel av detta. Jag vet att på min egen arbetsplats så är lokalhyror den överlägset största kostnaden tillsammans med löner.

Om ett företag med bibehållna intäkter kan sänka sina lokalkostnader med flera miljoner om året samtidigt som det dessutom är något som deras anställda efterfrågar så är det troligtvis ett rätt enkelt val?

Slutligen så har troligtvis en del konsumtionsvanor förändrats. Jag tror visserligen att de som besökte restauranger innan pandemin kommer att börja besöka dom lika ofta igen efter pandemin men jag tänker främst på e-handeln. Denna har naturligtvis redan varit på framväxt under flera år så det är inget nytt att den ökar. Men jag tror pandemin kan få många som inte tidigare tagit steget över till e-handel att göra det. Jag har till exempel själv både bekanta och kollegor som för första gången någonsin handlar julklapparna online. Min gissning är att ett antal av dessa kommer att göra det nästa jul även om pandemin är över till dess.

Även om jag själv har handlat online i över 20 år nu så tänkte jag för första gången testa på att beställa hem matvaror från Willys för en tid sedan då jag försöker hålla mig isolerad. Det kunde jag glömma då de inte hade en enda ledig leveranstid de närmaste tio dagarna. Hur många som testat att få mat hemlevererat för första gången under pandemin kommer att fortsätta beställa hem mat efter den är över?

Som investerare är dessa saker jätteintressanta. Kommer hotellaktier någonsin att gå tillbaka till samma nivåer som innan krisen? Hur blir det med hyrbilar? Flygresor? Vad kommer hända med fastighetsbolagens aktiekurser om företagens behov av egna lokaler minskar drastiskt pga hemarbete? Lika så om behovet av butikslokaler minskar pga e-handel?

Vad kommer att hända med bostadspriserna om folk tack vare distansarbete inte längre behöver bo litet och dyrt mitt inne i storstaden utan kan bo stort och betydligt billigare ute på landet? Eller om massor av kontorslokaler görs om till bostäder?

Sedan sker så klart allt med kedjereaktioner, om en bransch eller område förändras så förändras även andra relaterade branscher och områden.

På vilka sätt tror du själv att ditt investerande kommer att förändras pga pandemin? Har det redan förändrats? Finns det vinnare vi bör investera i? Förlorare vi bör undvika? Nu lyfter jag själv bara tre olika områden i det här inlägget, arbetsresor, arbeta hemifrån och e-handel, men det finns säkert många fler områden som förändrats under pandemin. Dela gärna med dig av vad du tror och tänker om det hela genom att skriva en kommentar här i bloggen.

Kategorier
Tankar och funderingar

Måste du snåla för att spara och bli rik?

En sak jag ofta hör är att vi som sparar snålar, inte unnar oss saker och lever tråkiga liv. Att vi missar massor och att det inte är värt det. Jag tycker att det är ett intressant påstående då jag aldrig under hela mitt liv upplevt att jag snålat det minsta eller missat något. Tvärt om köper jag allt jag verkligen vill ha. Jag är dessutom villig att betala extra för kvalitet och prestanda. Jag äter ute/färdigmat oftare än vad som kan anses bra för vare sig plånbok eller midjemått och jag har många saker och tjänster som vissa skulle anse som onödiga.

Det finns givetvis sparare som faktiskt lever extremt snålt och sparsamt men efter att ha följt ekonomibloggare och folk på finanstwitter i åratal så upplever jag att det är betydligt vanligare att folk där lever mer som mig än att de toksnålar. Vad det däremot ofta handlar om är att inte leva en extravagant med en rent slösaktig livsstil. Att tänka igenom sina köp och se till att få valuta för pengarna i ställt för att spontanshoppa och överkonsumera.

Personligen har jag alltid sett på det hela som att man skulle kunna dela in ens konsumtionsbeteende i en skala:
Parasit – försöker leva på andra/utnyttja andra.
Snål – undviker att köpa saker till varje pris.
Medveten konsument – försöker göra genomtänkta köp vid rätt tillfälle och plats
Omedveten konsument – köper det den behöver, men utan tanke på när eller var köpet sker.
Slösaktig konsument – Köper för köpandets skull, flashar gärna med denne köpt, lever för att shoppa, ”shopping är en hobby”. Överkonsumtionens ansikte utåt och miljöns värsta fiende.
Korkad konsument – som föregående men har verkligen noll koll, shoppar för pengar denne inte har, lånar för att shoppa och upprätthålla imagen av en viss livsstil.

Naturligtvis är gränserna flytande och alla bryter mot dom ibland, till med den snåle köper saker ibland och det händer att den korkade gör en bra deal på rean. Jag tror att få vill tillhöra någon av extremerna, parasit eller korkad konsument. Nästa steg, snål och slösaktig konsument klingar nog inte heller jättebra i mångas öron men det finns en del som inte har något emot att befinna sig i dessa grupper. Det finns faktiskt rätt många människor i vårt land som har shopping som en hobby och är helt öppna med det. I gruppen snål hittar du tex de mest dedikerade inom sparande och investerande och dessa ser det absolut inte som någon negativt att vara snål, snarare som något positivt.

Till viss del är jag bered att hålla med, i dagens slit och slängsamhälle där du bekräftas som individ av vad du köper och äger är det en frisk fläkt med alla människor som väljer att stå utanför detta. Det enda problemet jag har med snålhet är om det går ut över andra, så länge du bara är snål mot sig självt så är det nog ett rätt sunt leverne, betydligt sundare än att vara slösaktig och leva med konsumtionshets.

Men om vi ser det hela ur en större synvinkel, vilken av dessa sex grupper skulle du helst vilja tillhöra? Min gissning, med reservation för att jag kan ha totalt fel, är att de flesta skulle välja den medvetne konsumenten om de kunde. Den medvetne konsumenten innebär ju att du köper allt det du behöver och verkligen vill ha, men till ett rimligt pris så att du känner att du får valuta för dina pengar och utan att låta konsumtionshets styra din vardag.

Även om de mest extrema spararna tillhör den snålare gruppen så är min uppfattning är att majoriteten av de som aktivt sparar och investerar befinner sig i gruppen medvetna konsumenter. Många shoppar regelbundet, äger märkeskläder reser lite då och då osv, de ser bara till att göra det genomtänkt och på en rimlig nivå.

För mig är det viktigt att känna att jag får valuta för pengarna och jag försöker vara förutseende och planera in större och dyrare inköp till reor. Det är lätt gjort med hjälp av bevakningslistor vilket gör att det knappt tar någon tid alls. Jag räknar med att ha sparat runt 4000-5000 kr under 2020 genom att ha gjort inköp under reor jämfört med om jag hade handlat utanför reorna. Naturligtvis hade du velat spara så mycket det bara gick hade det varit bättre att inte köpa dessa saker alls, så hade den snåle gjort.

Nu säger jag inte att 4000 – 5000 kr är nått snitt för varje år, men låt oss göra det enkelt för oss och säg att du sparar 4000 kr varje år jämfört med den omedvetne konsumenten. Du gör det från att du är 20 år till att du dör vid 90 år, då skulle du, om du investerade pengarna nå 11,7 miljoner kronor vid 8% årlig avkastning, 34,7 miljoner kronor vid 10% och 104 miljoner kronor vid 12%.

Som du märker går det att bli väldigt rik bara genom att göra medvetna köp jämfört med omedvetna köp utan att för den sakens skull snåla. Men även den omedvetne konsumenten kan i regel spara en skaplig summa varje månad bara genom att främst köpa det den behöver och inte shoppa för shoppandets skull. Så de där 4000 kr om året kan för många människor bli både en och flera tusenlappar i månaden utan att för den sakens skull snåla.

Och det fungerar verkligen, i den här gruppen hittar du många ekonomibloggare och massor av folk på finanstwitter vars förmögenheter växer varje månad utan att de för den sakens skull behöva leva på nudlar, ha trasiga kläder, aldrig köpa en pryl och inte varit på någon semesterresa sedan grundskolan.

Hur ser du på det hela? Måste man snåla för att spara och på sikt bli rik?

Kategorier
Tankar och funderingar

Brist på pengar hos kommunerna?

Redan innan årets pandemi hade många kommuner problem med ekonomin, utgifter och intäkter gick helt enkelt inte ihop. Kommuner gjorde stora underskott och många räddades genom att pengar fördelades om från kommuner med överskott till de med underskott. Med pandemin har många kommuners ekonomi blivit ännu sämre av förståeliga skäl. Intäkterna minskar samtidigt som arbetslösheten och därmed utgifterna ökar. Nu höjs rösterna inom vissa grupper för att skatterna måste höjas för att finansiera allt.

Med tanke på att många kommuner hade ekonomiska problem redan innan pandemin skulle man kunna tänka sig att de flesta kommuner har en aktiv plan för att förändra situationen, för hur de ska minska utgifterna drastiskt eller åtminstone anpassa dom till intäkterna samtidigt som de förhoppningsvis även har en plan för att öka intäkterna, dvs få ner arbetslösheten och uppmuntra fler företag och skattebetalare att etablera sig i kommunen.

Det finns säkert kommuner som jobbar så, men skrämmande exempel dyker upp hela tiden. Förra året uppmärksammades till exempel Kommunen Nordmaling i media då de valt att lägga över en miljon kronor på konstverk för maskar (Miljonstöd till konst för maskar och svamp). Ja ni lästa rätt, inte för människor utan för maskar. Citat:
Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.

Enligt kommunens årsredovisning så gjorde kommunen en förlust på 10,3 miljoner kronor 2018 och en förlust på 13,6 miljoner kronor 2019. Dessa siffror är dock efter att kommunen först fått bidrag ”Generella statsbidrag och utjämning” på 156,1 miljoner kronor 2019, så i verkligheten är förlusten markant större än siffran på sista raden i resultaträkningen.

Om en kommun befinner sig i denna trängda ekonomiska situation är det då ens försvarbart att lägga över en miljon kronor på konst för maskar? Konst som människor inte ens skall kunna se eller förstå?

Även om Upplands-Bro kommun har bättre ekonomi tror jag att majoriteten av deras invånare hellre hade sett pengarna gå till sjukvård, äldreomsorg, skolan, polisen eller mer klassisk konst än till detta blåa ”konstverket” som kommunen betalt nästan 800 000 kr för:

Överlag tycks just konst vara något som kommuner bränner pengar på utan att riktigt tänka efter, vad skall konsten användas till? Behövs den? Var skall den vara? Vem skall ha hand om den? I denna artikeln från förra året uppmärksammas att vid den senaste inventeringen så saknades mer än hälften av all den konst Skara kommun köpt in och totalt saknades 17 000 konstverk i Sveriges alla kommuner. 30 kommuner anger till och med de dom inte själva vet hur många konstverk de äger.

Enligt detta examensarbete vid Göteborgs Universitet så handlar sällan om att konstverken blivit stulna, i stället står de bortglömda på någon vind eller källarförråd. Examensarbetet lyfter även problematiken med att för både staten och Svenska kyrkan finns det lagstadgade riktlinjer för hur konst och kulturföremål ska ses över och inventeras. Men detta saknas helt för kommuner och det är upp till varje kommun att ta hand om sin konst, vilket är ett område där många kommuner visar stora brister.

Även om det kanske kan låta så här så är jag personligen inte emot konst. Jag tycker att det kan vara både vackert, lärorikt och berika vardagen. Men då är naturligtvis en förutsättning att konsten är sådan som vi människor kan ta del av och inte vänder sig mot maskar samt att den inte står bortglömd i något källarförråd. Det går nog att ifrågasätta om kommunerna ens bör köpa in ny konst så länge som en så stor andel av den befintliga är försvunnen och bortglömd, vore det inte bättre om de började med gå igenom sina dammiga förråd och ge all den konst de hittar där nytt liv först? Konst skall inte köpas in bara för sakens skull.

Dock är konst något subjektivt och den konst jag uppskattar behöver inte vara den konst du uppskatta och tvärt om. Detta gör att jag ställer mig tveksam till om detta är något kommuner skall syssla med i större skala för skattemedel, det kanske är bättre att vi invånare själva får välja vilken typ av konst vi vill konsumera för våra pengar?

Men nu lämnar vi konsten den har redan fått oförtjänt mycket kritik i den här artikeln, det finns så mycket annat som kommuner slösar bort skattemedel på.

Till exempel brände Stockholms kommun 2018 runt 700 miljoner på en ny skolplattform, en sorglig historia kantad av massor av problem. Här följer ett citat:
Under hösten har Stockholms stads skolplattform blivit mycket hårt kritiserad. Den har fungerat dåligt och föräldrar har inte kunnat logga in. Kort sagt verkar den ha rullats ut i ofärdigt skick, vilket flera medier har uppmärksammat i och med att satsningen har kostat över 700 miljoner kronor.

Det hela vart inte bättre av att de döpte plattformen till just skolplattformen. Problemet med det är att företaget Svenska Skolplattformen AB redan sedan 2013 drev en plattform med just det namnet och har Skolplattformen som skyddat varumärke. Kombinationen av det identiska namnet och de stora problemen med Stockholms kommuns plattform skapade stor förvirring och medförde att företaget dränktes i support-frågor och dåliga recensioner från föräldrar och elever som av misstag blandade ihop dom med kommunen då det var företagets sida som dök upp i sökresultaten i sökmotorerna och bland mobilapparna.

Bortsett från att mycket här låter pinsamt klantigt så skulle jag personligen vilja ifrågasätta om att bygga en egen skolplattform för 700 miljoner kronor är något som en kommun över huvud taget skall hålla på med? Det finns många redan etablerade plattformar för detta som skulle kosta kommunen en bråkdel av 700 miljoner att använda.

Förra året gick Slöseriombudsmannen ut och sa att ”I Malmö är slöseri med skattebetalarnas pengar en kommunalsport.” och lyfte att en granskning som gjorts av WSP visade att om Malmö bara kunde lära sig av andra kommuner så skulle de kunna spara omkring 1,4 miljarder kronor per år. Malmö är den kommun som tar emot allra mest bidrag från andra kommuner, 2018 slussades 5,5 miljarder till Malmö från skattebetalare i andra kommuner.

Bland annat så har Malmö valt att lägga en halv miljon kronor på att ”ta fram ljudet av Malmö” och skapa en ”ljudidentitet”. Något de är helt ensamma om bland landets kommuner och landsting. Ljudtekniker besökte bland annat Stadsbiblioteket i Malmö för spela in ljud som:
”Läsare som bläddrade i böcker, lånemaskiner och tystnaden i ljusets kalender.”

I Malmö gillar de även att resa upp skattemedlen, till exempel åkte två politiker och sex tjänstemän till Kalifornien på musikfestival. Över tre års tid flögs det till Stockholm tur och retur 10 000 gånger. För att få inspiration till Malmös julfirande skickades medarbetare till Paris. De skickade en delegation på 18 chefer till Detroit för att studera hur staden hanterat sin konkurs, de var dock noga med att påpeka att det inte fanns någon risk för konkurs för Malmö.

Åtminstone i mina ögon finns det mycket som många kommuner skulle kunna göra annorlunda innan skattehöjningar blir lösningen på problemen. Dessutom finns ju risken att skattehöjningar skrämmer bort skattebetalare från att bosätta sig i kommunen och att kommunen därmed fastnar i en negativ spiral med ökade utgifter och minskade intäkter.

Hur ser du på kommunernas ekonomi och hantering av skattemedel? Bör skatter höjas för att de skall få in mer pengar? Får de in mer pengar om skatterna höjs?