Den före detta Harvardprofessorn Edward Banfield studerade social och ekonomisk rörlighet i USA och internationellt under nästan 50 års tid. Han försökte ta reda på anledningen till att vissa individer och familjer över ett par generationer klättrade från de lägre socioekonomiska grupperna till högre samtidigt som andra gjorde motsatsen. Vissa gick till och med hela vägen från en av de lägre gruppera till en av de högsta under bara en livstid. Faktum är att 2015 fanns det i USA över tio miljoner dollarmiljonärer och majoriteten av dessa var så kallade ”self-made” dvs de startade utan förmögenhet eller stora arv och lyckades bli dollarmiljonärer under sin egen livstid.
Varför sker detta för en grupp människor och inte för alla? Banfield försökte genom sin forskning ta reda på vilka gemensamma nämnare de personer som lyckas göra denna resa har. 1970 presenterade han vad han hade kommit fram till i boken The Unheavenly City. Tyvärr har jag själv inte haft möjlighet att läsa den boken, så det jag skriver i detta inlägg är baserat på hur andra beskrivit hans forskning i texter jag har läst.
På den tiden då Banfield publicerade sin bok trodde många eller åtminstone ville de tro att fattigdom och rikedom bara handlade om slump, tur eller otur. Att det var något som drabbade oskyldiga personer som inte själva hade någon kontroll eller val över vad som hände och att enskilda människor inte själva kunde styra över om de vart fattiga eller rika. Resultaten av Banfields forskning var kontroversiella då de kraftigt skiljde sig från denna gängse tro.
Han forskning visade att när han studerade folks ekonomiska
framgångar eller misslyckanden så var deras tidshorisont den största och
tydligaste faktorn till om folk lyckades eller misslyckades ekonomiskt. I sin
forskning delade han in samhället i sju klasser, i en skala från lägst till
högst:
Lower lower class
Upper lower class
Lower middle class
Middle middle class
Upper middle class
Lower upper class
Upper upper class
Hans forskning visade att personerna som tillhörde dessa olika grupper hade ett längre tidsperspektiv eller tidshorisont ju högre upp i skalan de låg nu oavsett vilken grupp de hade tillhört från början av sina liv, deras utbildningsnivå eller deras nuvarande livssituation. Deras tidshorisont var den enda konstanta skillnaden mellan personerna i de olika samhällsgrupperna.
För individerna i den lägsta gruppen Lower lower class var deras tidshorisont ofta bara några timmar eller till och med endast några minuter, till exempel en alkoholist som endast tänker på nästa sup. På andra sidan av skalan, de högst upp, Upper upper class så är deras tidshorisont åratal, årtionden och till och med framtida generationer. Banfields forskning visade att framgångsrika människor är extremt framtidsorienterade och tänker ofta år in i framtiden när de fattar sina dagliga beslut och tänker på vilka effekter dessa beslut kan få på lång sikt för personens liv, familj eller jobb.
Det är ingen slump att vissa människor köper en lott varje dag i hopp om att bli rika i dag medan andra människor i stället lägger de lottpengarna på investeringar som åratal senare gör dom rika.
Vilken är din egen tidshorisont? Själv har jag alltid varit väldigt långsiktig, ett bra exempel på det är när jag var liten, då ville folk sällan spela brädspel med mig då mina favoritspel var sådana där en spelomgång ofta tog 1-2 timmar medan dom ville spela spel som tog 5-10 minuter. Jag älskade de längre spelen där jag kunde ha en långsiktig plan och strategi och jobba för något nu som jag skulle skörda frukterna av en timma senare. Detta har levt kvar hela mitt liv och jag har nästan alltid varit långsiktig och haft långsiktiga planer i det mesta jag gjort, däribland sparandet och investerandet där jag från första början varit långsiktig och då menar jag inte långsiktig som 5-10 år, snarare 30, 40, 50, 60 år.