Kategori: Från min gamla blogg

För snart 100 år sedan, 1921 gav Borgholms Elverk ut 416 aktier i företaget. De flesta aktier köptes av ortsbor. Det nominella värdet var 100 kr per aktie och en stor del av pengarna företaget fick in användes till att bytta ett nytt vackert hus som först blev elverk men i dag är bolagets kontor.

Inget konstigt med detta kan man tycka, det som gör denna historia lite speciell och mysig är det som hände senare. På 70-talet löstes de flesta av aktierna in men 23 aktier köpta av 12 olika personer löstes aldrig in. Borgholms Energi som företaget numer heter efterlyser nu de tolv aktieägarna för att kunna köpa tillbaka de sista aktierna. Det finns dock en stor skillnad mot när aktierna såldes, i dag har företaget en omsättning på 200 miljoner kronor och de saknade 23 aktierna är tillsammans värda flera miljoner. Allt detta berättar Aftonbladet om i en artikel.

Fyrabarnsmamman Susanne Grundstedt, 47, sondotter till Henning Ljungström som drev järnhandel i Borgholm på 20-talet och som köpte en aktie:
”Detta låter ju helt otroligt, säger hon. Klart man blir jätteglad! Jag minns min farfar, han dog när jag var fem år. Och för ett par veckor sedan var jag faktiskt tillbaka i Borgholm där jag inte varit sedan min pappa avled för tio år sedan.”

Joakim Dillner, 46, från Lund tror att det är ett skämt när Aftonbladet berättar att hans morfar på 20-talet köpte en aktie som nu kan ge barnbarnen en rejäl slant.
”Vad ska jag tro? Är detta dolda kameran? undrar han. Men är det sant är det ju helt osannolikt.”

Visst är det en charmig historia? Inte den typ av snyftartiklar Aftonbladet normalt publicerar när de skriver något om ekonomi. Men främsta anledningen till att jag skriver detta inlägget är som så många gånger tidigare för att visa att det lönar sig att investera pengar. Gör du det inte i dag som måste du börja, hur mycket eller lite pengar du än tjänar.

Naturligtvis kan du aldrig räkna med att göra en affär som Borgholms Energi, troligtvis kommer till och med någon eller några av dina investeringar går åt helvete. Men jag är helt övertygad om att du alltid bör spara och investera en del av de pengar du tjänar och även om du råkar ut för några hack på vägen så kommer det med stor marginal att löna sig i slutändan.

—————————–
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg 2007

Tänkte passa på att berätta om en väldigt lärorik händelse i mitt liv, en händelse som jag kallar för min sämsta löneförhandling.

Jag har jobbat i hela mitt liv, något som jag är helt övertygad om både varit nyttigt, lärorikt samt givit mig en respekt för pengar och att tjäna dessa själv. När jag var liten sommarjobbade jag nästan varje sommar och då och då delade jag ut reklam med en kompis. Under ett av åren på gymnasiet så jobbade jag även extra på posten under julkortssorteringen. Vid dessa jobb löneförhandlade jag aldrig, samma lön gällde för alla, antingen accepterade jag den eller så tackade jag nej till jobbet.

Min första löneförhandling skedde i stället när jag var 21 år gammal och skulle börja jobba vid sidan av studierna. Då jag hade möjlighet att läsa kurser på distans det kommande året så tänkte jag jobba nästan heltid.

Jag var lite osäker när jag skulle gå på intervjun, men samtidigt var jag hoppfull då jag förstod att jag hade goda chanser att få jobbet, det hade dom mer eller mindre sagt rakt ut i förväg. Under intervjun dröjde det sedan inte länge innan de sa rakt ut att de ville ha mig och jag talade om att jag också ville ha jobbet så gick vi över till ett rent lönesamtal.

Jag kom som sagt var direkt från studentlivet, under de senaste två åren hade jag levt på studielån och innan dess hade jag som sagt var bara haft sommarjobb och tillfälliga extrajobb. Jag var av förståeliga själv van att leva på små medel. Personalchefen som jag förhandlar med säger en summa, jag mins inte riktigt vad, men var typ runt 17 000 – 18 000 kr i månaden. Wow! Tänkte jag, för mig som var van att leva på små medel var detta en förmögenhet! Särskilt som jag inte var klar med min utbildning utan skulle fortsätta plugga vid sidan om. Glad i hågen så sa jag naturligtvis genast ja med ett leende.

Personalchefen funderade ett par sekunder och skällde sedan ut mig! Han lät mig veta hur totalt urusel jag hade varit på att löneförhandla, troligtvis den sämsta någonsin! Hur fan kunde jag vara så jävla dum att jag acceptera det första erbjudandet han gav mig?

Sedan gick han genom för mig hur jag borde ha gjort. Han förklarade att när han sa den första summan så måste jag svara med en högre summa. Då kontrar han med en summa som är högre än den första han gav med lägre än den jag sagt. Då svarar jag med ett nytt bud och till sist möts vi på mitten med ett belopp som blir ungefär ”såhär” säger han samtidigt som han skriver upp en ny summa i mitt anställningsavtal som var högre än den jag hade accepterat.

Denna utskällning/lektion som jag fick av personalchefen lärde mig mycket. Sedan den dagen har jag varit betydligt självsäkrare vid löneförhandlingar, lagt ner mycket mer tid på att förbereda mig (har i regel massor nedskrivet i ett dokument jag har med mig till förhandlingarna) och framförallt så accepterar jag aldrig det första budet när det gäller liknande förhandlingar som jag beskrev ovan. Kan även nämna att vid nästa löneförhandling jag hade med personalchefen, året efter, var jag som sagt var betydligt bättre förbered och påläst och jag höjde min lön med ett par tusen.

—————————-
Publicerades ursprungligen i min gamla blogg under 2007.

Robert G Allen, multimiljonär, författare och fastighetsinvesterare berättar i sin bok Multiple Streams of Income en liten historia om sitt eget liv och hur han praktiskt taget ”misslyckade” till sig sin förmögenhet. Denna berättelse citerar jag nedan:

Jag vet att det låter galet men hade det inte varit för misslyckanden så hade jag aldrig lyckats och jag hade aldrig blivit dollarmiljonär. Tro det eller ej men jag misslyckade mig till den första miljonen. Jag tog min MBA examen tillhörandes den tredjedelen av klassen som gjorde de två bästa tredjedelarna möjliga. Jag kände mig tursam som över huvud taget lyckades ta min examen. Jag minns hur jag ofta under de olika kurserna kände mig allmänt förvirrad och till och med dum.

När min examen kom allt närmare började jag aktivt att leta jobb. Jag skickade min CV till de 30 företag i landet som jag allra helst ville arbeta för. Jag ringde till flera av dem, vart kallad på en del intervjuer med mera. Jag hade stora förhoppningar om ett jobb. Allt fler av mina klasskamrater fick jobb och skröt om hur höga deras ingångslöner var men allt jag fick var brev på brev som talade om att jag inte fått jobbet.

Under ett par månaders tid fick jag brev från företag som Gillett, General Food, Kodak, Lipton, Max Factor, General Motors och många, många fler. Du skulle troligtvis känna igen namnen på dem allihop. Alla dessa brev tackade mig för visat intresse men talade om att de inte ville ha mig. Men jag hade ett ess kvar i rockärmen, Proctor and Gamble. Företaget som var på förstaplatsen över de företag jag allra helst ville arbeta för hörde av sig och de betalade för min flygresa så att jag kunde åka till dem för en intervju!

När intervjun var över var jag upphetsad, hade skyhöga förväntningar och längtade efter att få börja arbeta för dem. Sedan kom brevet. Det kom den 15 april. Jag borde ha förstått att jag inte skulle ha öppnat brevet den 15 april. Inget bra händer denna dag! Det var detta datum Titanic sjönk, Abraham Lincoln vart skjuten, den dagen vi betalar våra skatter. Och den dagen fick jag brevet från Proctor and Gamble. Naturligtvis stod det att de inte ville ha mig. Detta var mitt sista företag, jag hade ingen stans kvar att vända mig.

Vet ni vad det var som fick mig att fortsätta under dessa hårda stunder? Det var dom där breven. Dom gjorde mig arg, till och med rasande! Jag satte in alla dessa brev i en pärm för att spara dem. Jag svor att jag skulle lyckas även om Amerikas största och bästa företag tyckte annorlunda. Trotts min bestämdhet och övertygelse så hade jag fortfarande inte något jobb. Jag berättade om mina problem för en bekant som var en av de mer lyckade inom fastighetsbranschen i staden där jag bodde. Han erbjöd mig ett jobb som försäljare av fastigheter.

Jag förkastade genast idén. Det kändes som att det var under min värdighet. Jag har ju en fin examen och du vill att jag ska sälja fastigheter? Vad skulle mina kursare då tänka om mig? Men nöden efter pengar, jag måste ju ha mat på bordet, fick mig att svälja min stolthet och under den första sommaren efter jag hade tagit min examen så jobbade jag vid den här mannens sida och lärde mig massor. Saker som jag aldrig hade kunnat lära mig någon annan stans. Samtidigt så växte mitt självförtroende snabbt.

Med hjälp av mina nya kunskaper och mitt stärkta självförtroende köpte jag min första egna fastighet som en investering. Den andra, tredje osv följde snart. Resten är historia som man brukar säga. För ett par år sedan tog jag ut alla de där breven jag hade fått från de olika företagen från pärmen jag hade satt dem i och tog med dem till en bokbindare som fick sätta samman det hela med ett snyggt omslag. Stort på omslaget stod titeln: Robert Allens många misslyckanden.

Medan det finns miljontals exemplar av mina andra böcker världen över så finns det endast ett enda ex av denna. Och denna bok ser jag som en av mina mest värdefulla egendomar. Varför ser jag den som en så värdefull egendom? Jo därför att den ständigt påminner mig om att det var från mina misslyckanden som min framgång växte fram. Var skulle jag befinna mig i dag om något av dessa stora företag hade anställt mig? Troligtvis hade jag varit kvar där än, levt ett helt ok liv och ständigt hoppas att företaget inte skulle få för sig att göra några nerskärningar så att jag vart av med mitt jobb.

Eftersom jag inte fick något av dessa jobb tvingades jag att börja leta på andra platser, inom andra branscher. Att ta en väg som färre personer hade valt på förhand. Och vart har då denna väg tagit mig? Till ett liv av ekonomiskt oberoende. I dag tjänar jag mer och jobbar mindre än de flesta VDs på dessa företag. Ibland besvaras inte böner genom att dörrar öppnas utan genom att de stängs. Det är inte fören många år senare som du kan se hur dina misslyckanden tagit dig till andra framgångar. Du måste kunna se det positiva med alla misslyckanden. När du kan se det positiva med dessa misslyckanden så är de inte misslyckanden längre.

—————————–
Ursprungligen publicerad i min gamla blogg under 2007.

I helgen lyssnade jag på ljudboken Don’t worry, make money av Richard Carlson. Boken var helt okej, men inga direkta nyheter, inget som jag inte redan kände till. Men han hade ett stycke som jag tyckte var väldigt bra och som jag tänkte citera här i bloggen som handlar om att skapa sin egen tur:

——————–
En del människor ser ut att få all tur i världen, men när man tar sig en närmare titt på det hela blir man nästan chockad över hur mycket av turen som är skapad på egen hand. Sanningen är att även om tur ofta är en del av det som fått lyckade personer att lyckas så är tursamma personer nästan alltid sådana som sätter sig själva i situationer som ökar deras chans till tur. De ser till att synas och märkas, de jobbar hårt, de deltar i olika aktiviteter och ser till att de omkring dem får veta om de behöver hjälp, har en bra ide eller bara letar efter ett jobb.

Jag hade tur i en kurs jag läste på universitet för länge sedan. Mina vänner kunde inte tro sina ögon när jag fick högsta på kursen fast jag inte riktigt hade de kunskaper som krävdes eller hade uppfyllt alla de mål som hörde ihop med det bästa betyget. Vad de inte visste var att jag under hela kursens gång hade besökt läraren dagligen för att få extra hjälp. Läraren visste tack vare detta att jag verkligen försökte och la ner all min tid på kursen. Han visste att jag tagit del av och kunde nästan allt det material som vi skulle kunna för kursen.

Hade jag tur som fick högsta betyg? Absolut hade jag det. Men hade jag inte visat ett brinnande intresse för att lära mig det kursen innehöll hade jag inte haft i närheten av den turen jag hade. Läraren hade inte ens vetat vem jag var och än mindre brytt sig om jag klarade kursen eller ej. Men nu hade han lärt känna mig och börjat tycka om mig. Han ville att jag skulle lyckas, nästan lika mycket som jag själv ville det. Han visste att jag var ärlig, inte bara när det gällde att lära mig och att klara kursen men även i min vänskap till han och min respekt för honom som lärare och de kunskaper han besatt. Uppenbarligen befann jag mig nu i position för att ha tur.

Sedan dess har jag haft tur hundratals gånger. Jag har varit riktigt tursam tex det större antalet gånger jag fått varit gäst i olika radio och tv-program och där kunnat marknadsföra det jag gör. Medan andra gnäller över den bristfälliga marknadsföringen de får och sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa så är jag upptagen med att skicka de böcker jag skrivit och det pressmaterial och annat marknadsföringsmaterial jag tagit fram till producenter runt om i hela landet, ibland gör jag detta flera gånger om dagen och jag gör det månad in och månad ut.

Har jag tur? Utan tvekan! Men jag skapar en hel del av den turen själv genom att låta människor veta att jag finns och att jag är redo för lite tur. Jag har en bekant som nyligen fick sitt stora genombrott i karriären. Han har haft sån tur säger alla och de har helt rätt, han har haft en massa tur. Men var det bara tur eller hade det något att göra med att han kom till jobbet före de flesta av hans kollegor stigit ur sängen eller att han kom ihåg sin chefs födelsedag och chefens barns födelsedagar eller att han inte var rädd för att be om ursäkt när han hade fel och delade med sig av äran när han förtjänat den på egen hand? Jag tror att bägge delarna stämmer, han hade tur men han satte sig även i rätt situationer för att få tur.

Att skapa sin egen tur är ungefär som att plantera blommor. Du har mer tur med dina blommor om du planterar dem i den bästa jorden och ger dem optimala förutsättningar när det gäller vatten, sol och andra växtmöjligheter. Om du inte ger blommorna dessa förutsättningar kan du fortfarande ha tur och få riktigt fina blommor men chansen är lägre.

——————–
Eller som vår egna Ingmar Stenmark ska ha sagt:
”Jag vet ingenting om tur… bara att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.”

Hur skapar du din egen tur?

——————–
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg under 2007. Språket har reviderats något.