Något år eller två innan finanskrisen var SMS-lån en stor grej i Sverige som uppmärksammades på löpsedlar och i media. Efter det har ett antal lag och regeländringar inom området skett och nu för tiden är det sällan man hör om företeelsen, faktiskt så sällan att jag var osäker på om det fortfarande förekom. Sedan kom en artikel för ett par dagar sedan om en kvinna som hade nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån! Vi tar det en gång till, nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån!
Denna 29-åring hade gått bakom sin sambos och barns rygg och finansierat shopping och spel via sms-lån. Så här uttalar hon sig själv om det hela:
”Jag kan inte riktigt förklara varför man gör det utan du bara gör det. Det är jättesvårt att komma till insikt om varför man lånar.”
”Jag slängde pengar på skit. Det var väldigt jobbigt att se. Jag tänkte, hur har jag kunnat göra så här mot mina barn?”
Först har jag svårt att tro att det jag läser artikeln i artikeln är sant, hur kan en person utsätta sig själv och nära och kära för detta? Sedan kommer jag ihåg ett inlägg jag skrev för en tid sedan om att nästan 400 000 svenskar har skulder hos kronofogden och inser att det är pga människor som henne som den siffran är så hög.
Men hon är inte ensam, artikeln länkade vidare till en annan artikel på liknande tema. Här har vi Alexander som är rädd att han kommer förlora vårdnaden över sin son pga sjutton lån på sammanlagt en kvarts miljon.
”Det har gått sämre och sämre för jag har bara spenderat och spenderat och tagit flera lån. Nästan hela min lön går åt att betala av lånen och då har jag knappt någonting kvar i slutet av månaden. Då har jag tagit lån för att kunna betala de räkningarna”
När det var som värst gick han back 17 000 kr varje månad, samtidigt spenderade han 4000 kr i månaden på godis och läsk!
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket vad folk väljer att göra med sina egna liv så länge det inte går ut över andra. Men i bägge dessa fallen så finns det oskyldiga barn med i bilden och då är det i mina ögon oförlåtligt. Det går att ifrågasätta om dessa personer ens borde blivit föräldrar, åtminstone inte i deras nuvarande situation och i Alexanders fall kan man undra om han ens ville bli förälder:
”Alexander reagerade inte som han trott när han fick reda på att han skulle bli pappa. Lycka, absolut, men känslan översköljdes av en personlig kris.”
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att inte skaffa barn du inte har råd med men det borde kanske utökas med att inte skaffa barn du inte vill ha och att även om du har råd med barnen när du skaffar dom är det ditt ansvar att fortsätta ha råd med dom när du väl skaffat dom.
Vad tycker och tänker du själv om det hela? Hur kommer vi tillrätta med dessa problem? Finns det någon lösning?