I går publicerade Miljonär innan 30 ett intressant inlägg där han lyfte att flera blogg och twitterprofiler inom ekonomi och finans har haft svårt att följa de mål de satte i unga dagar. Han lyfter bland annat hur jag tröttnade på bloggandet och under flera års tid inte hade något nysparande då jag jobbade halvtid och pluggade på universitet. Han lyfter att Finanskvinnan valde att sälja av sin portfölj för att i stället köpa hus för pengarna. Han berättar om hur Framtidsfeministen skjutit upp sina mål för att lägga pengar på sonen och hus. Han berättar även att någon som kom igång med det hela i lite äldre dagar, Onkel Tom som numera använder namnet Tid och pengar, hoppade av ekorrhjulet och flyttade ut på landet men att de några år senare är tillbaka i stan med heltidsjobb.
Därefter reflekterar han kring vad det kan beror på, han lyfter att många av oss satte mål i unga dagar och att mycket sedan kan hända genom åren som förändrar förutsättningarna eller ändrar målen. Men att detta också är okej, det är så livet fungerar, saker förändras och det gör inget. Om någon blir miljonär ett år tidigare eller ett år senare spelar ingen större roll och de som börjat med att bygga upp grunden till en förmögenhet nog är glada över det och har användning av det. Han använder även frasen FIRE är en uthållighetssport.
I det stora hela håller jag med om allt det han skriver, känns som sunda och visa ord. Men jag skulle vilja lyfta lite ur min synvinkel, hur jag ser på det hela och mina val. Till att börja med så har mitt fokus aldrig handlat om FIRE, jag tror inte ens att jag hade hört den termen under de åren jag drev min gamla ekonomiblogg och jag hade aldrig något specifikt mål om att sluta jobba eller så mitt mål var snarare att hamna i en situation där jag jobbar för att jag vill det inte för att jag måste. Men jag har ett liknande uttryck som jag brukar använda mig av och det är att sparande och investerande är ett maraton, inte en sprint.
Jag har alltid varit extremt långsiktig med mitt sparande och mycket annat i mitt liv, när det kommer till sparandet så har jag ofta inte bara tänkt tio eller tjugo år framåt i tiden. Jag har drömmar, tankar och idéer om hur det jag börjar bygga i dag skall utvecklas över århundraden. Troligtvis storhetsvansinne men det händer att jag har tankar kring hur det jag bygger i dag skulle kunna vara grunden för att bygga upp min familj finansiellt över generationer likt Wallenbergarna med flera.
Därför har jag heller aldrig satt några kortsiktiga mål som tio miljoner innan jag fyller 40 år eller att sluta arbeta innan jag fyller 35 år och liknande. När jag vart intervjuad av media back in the days så ville dom ha sensationsrubriker och fokuserade på att bli rik fort. Då hände det att jag sa saker som att det är möjligt att bli miljonär innan 30 och jag vet att det går att bli ekonomiskt fri innan 35 och liknande. Men det var som svar på deras frågor om vad som var möjligt och inte mina personliga mål, i min gamla blogg nämnde jag aldrig någonsin denna typ av mål.
Personligen tror jag att bristen på kortsiktiga mål kan ha bidragit till att jag hade ett antal år där jag inte hade något nysparande, för mig var det ju bara en kort paus från ett 100+ år långt projekt och inte att jag missade nått mål om att sluta jobba innan jag fyllde 35 tex. Därför upplevde jag inte att jag på nått sätt hade misslyckats med mina mål eller att dom var i fara, tvärt om allt tuffade ju på som det skulle, bostadslånen var avbetalade, portföljen passerade den första miljonen och jag såg det som att alla mina mål var på väg att gå i uppfyllelse.
Vad som hände mig personligen började med att jag tappade motivationen till att blogga, jag hade haft huvudet överfullt av tankar och idéer när jag började, massor av saker jag ville dela med mig av men efter ett par år kände jag att jag hade skrivit av mig och fått ut det jag ville ha sagt och jag ville inte publicera skräpinlägg bara för att dra in läsare och tjäna pengar. I samband med detta hamnade även min passion för aktier och börsen i en svacka under ett par års tid. Men det var inte så att jag började shoppa upp alla pengar och överkonsumera eller på något sätt hade lagt ner planerna för min portfölj och min ekonomi. Tvärt om fortsatte jag förvalta portföljen och jag var hela tiden tvärsäker på att jag var på väg att lyckas om än lite långsammare än om jag jobbat på. Jag jobbade halvtid först en tid för att belöna mig själv för att lägenhetslånet var avbetalat men också för att jag var lite osäker kring vilken riktning jag ville ta med mitt yrkesliv. Sen fortsattes det med halvtidsarbetande när jag gick tillbaka till universitet och började plugga igen under ett par år.
Jag ser tiden innan jag började plugga igen som lite bortkastad, jag hade massor av tankar kring vad jag ville göra när jag jobbade deltid men det vart nästan inget av det. När jag väl började plugga igen så var det just vad jag behövde, extremt roligt och motiverande och jag lärde mig massor. Så fort jag var klar med studierna så vart det sedan heltid igen och sparandet har flutit på riktigt bra sedan dess och portföljen har flutit på bra hela tiden även åren då jag inte hade något nysparande.
Däremot räknade jag för något år sedan på hur mycket mer pengar jag hade haft i dag om jag fortsatt jobba heltid och sparat under dessa år och det rör sig om miljonbelopp, något jag tänkt skriva ett inlägg om i framtiden!
