Min sämsta löneförhandling

Tänkte passa på att berätta om en väldigt lärorik händelse i mitt liv, en händelse som jag kallar för min sämsta löneförhandling.

Jag har jobbat i hela mitt liv, något som jag är helt övertygad om både varit nyttigt, lärorikt samt givit mig en respekt för pengar och att tjäna dessa själv. När jag var liten sommarjobbade jag nästan varje sommar och då och då delade jag ut reklam med en kompis. Under ett av åren på gymnasiet så jobbade jag även extra på posten under julkortssorteringen. Vid dessa jobb löneförhandlade jag aldrig, samma lön gällde för alla, antingen accepterade jag den eller så tackade jag nej till jobbet.

Min första löneförhandling skedde i stället när jag var 21 år gammal och skulle börja jobba vid sidan av studierna. Då jag hade möjlighet att läsa kurser på distans det kommande året så tänkte jag jobba nästan heltid.

Jag var lite osäker när jag skulle gå på intervjun, men samtidigt var jag hoppfull då jag förstod att jag hade goda chanser att få jobbet, det hade dom mer eller mindre sagt rakt ut i förväg. Under intervjun dröjde det sedan inte länge innan de sa rakt ut att de ville ha mig och jag talade om att jag också ville ha jobbet så gick vi över till ett rent lönesamtal.

Jag kom som sagt var direkt från studentlivet, under de senaste två åren hade jag levt på studielån och innan dess hade jag som sagt var bara haft sommarjobb och tillfälliga extrajobb. Jag var av förståeliga själv van att leva på små medel. Personalchefen som jag förhandlar med säger en summa, jag mins inte riktigt vad, men var typ runt 17 000 – 18 000 kr i månaden. Wow! Tänkte jag, för mig som var van att leva på små medel var detta en förmögenhet! Särskilt som jag inte var klar med min utbildning utan skulle fortsätta plugga vid sidan om. Glad i hågen så sa jag naturligtvis genast ja med ett leende.

Personalchefen funderade ett par sekunder och skällde sedan ut mig! Han lät mig veta hur totalt urusel jag hade varit på att löneförhandla, troligtvis den sämsta någonsin! Hur fan kunde jag vara så jävla dum att jag acceptera det första erbjudandet han gav mig?

Sedan gick han genom för mig hur jag borde ha gjort. Han förklarade att när han sa den första summan så måste jag svara med en högre summa. Då kontrar han med en summa som är högre än den första han gav med lägre än den jag sagt. Då svarar jag med ett nytt bud och till sist möts vi på mitten med ett belopp som blir ungefär ”såhär” säger han samtidigt som han skriver upp en ny summa i mitt anställningsavtal som var högre än den jag hade accepterat.

Denna utskällning/lektion som jag fick av personalchefen lärde mig mycket. Sedan den dagen har jag varit betydligt självsäkrare vid löneförhandlingar, lagt ner mycket mer tid på att förbereda mig (har i regel massor nedskrivet i ett dokument jag har med mig till förhandlingarna) och framförallt så accepterar jag aldrig det första budet när det gäller liknande förhandlingar som jag beskrev ovan. Kan även nämna att vid nästa löneförhandling jag hade med personalchefen, året efter, var jag som sagt var betydligt bättre förbered och påläst och jag höjde min lön med ett par tusen.

—————————-
Publicerades ursprungligen i min gamla blogg under 2007.