Något år eller två innan finanskrisen var SMS-lån en stor grej i Sverige som uppmärksammades på löpsedlar och i media. Efter det har ett antal lag och regeländringar inom området skett och nu för tiden är det sällan man hör om företeelsen, faktiskt så sällan att jag var osäker på om det fortfarande förekom. Sedan kom en artikel för ett par dagar sedan om en kvinna som hade nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån! Vi tar det en gång till, nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån!
Denna 29-åring hade gått bakom sin sambos och barns rygg och finansierat shopping och spel via sms-lån. Så här uttalar hon sig själv om det hela: ”Jag kan inte riktigt förklara varför man gör det utan du bara gör det. Det är jättesvårt att komma till insikt om varför man lånar.”
”Jag slängde pengar på skit. Det var väldigt jobbigt att se. Jag tänkte, hur har jag kunnat göra så här mot mina barn?”
Först har jag svårt att tro att det jag läser artikeln i artikeln är sant, hur kan en person utsätta sig själv och nära och kära för detta? Sedan kommer jag ihåg ett inlägg jag skrev för en tid sedan om att nästan 400 000 svenskar har skulder hos kronofogden och inser att det är pga människor som henne som den siffran är så hög.
Men hon är inte ensam, artikeln länkade vidare till en annan artikel på liknande tema. Här har vi Alexander som är rädd att han kommer förlora vårdnaden över sin son pga sjutton lån på sammanlagt en kvarts miljon.
”Det har gått sämre och sämre för jag har bara spenderat och spenderat och tagit flera lån. Nästan hela min lön går åt att betala av lånen och då har jag knappt någonting kvar i slutet av månaden. Då har jag tagit lån för att kunna betala de räkningarna”
När det var som värst gick han back 17 000 kr varje
månad, samtidigt spenderade han 4000 kr i månaden på godis och läsk!
Jag bryr mig egentligen inte jättemycket vad folk väljer att göra med sina egna liv så länge det inte går ut över andra. Men i bägge dessa fallen så finns det oskyldiga barn med i bilden och då är det i mina ögon oförlåtligt. Det går att ifrågasätta om dessa personer ens borde blivit föräldrar, åtminstone inte i deras nuvarande situation och i Alexanders fall kan man undra om han ens ville bli förälder: ”Alexander reagerade inte som han trott när han fick reda på att han skulle bli pappa. Lycka, absolut, men känslan översköljdes av en personlig kris.”
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att inte skaffa barn du inte har råd med men det borde kanske utökas med att inte skaffa barn du inte vill ha och att även om du har råd med barnen när du skaffar dom är det ditt ansvar att fortsätta ha råd med dom när du väl skaffat dom.
Vad tycker och tänker du själv om det hela? Hur kommer vi tillrätta med dessa problem? Finns det någon lösning?
Okej det här inlägget är rätt meta och troligtvis bara roligt och intressant för ett fåtal. Jag satt och kollade igenom gamla inlägg jag skrev i mitten av 00-talet och hittade ett inlägg jag skrivit om den då helt nya ekonomibloggaren Miljonär innan 30. Delar av inlägget fick mig att skratta och jag bara kände att jag måste publicera det igen. Då var jag orolig för om han skulle fortsätta blogga eller ej, i dag driver han som du säkert vet en av de absolut populäraste ekonomibloggarna och är en av de största profilerna på Finanstwitter.
Du gör nog bäst att lämna här och komma tillbaka i morgon i hopp om ett bättre inlägg. Men om du mot förmodan är intresserad så kommer här inlägget ursprungligen publicerat 2006-11-26:
—————————— Tänkte tipsa om en ny blogg som startade tidigare den här månaden och kanske är lite inspirerad av min, i alla fall har den samma riktning. Därför tror jag också att den kan vara intressant för dig som läser min blogg. Den heter Miljonären och drivs av en kille som har som mål att bli miljonär innan han fyller 30 år, ha tre miljoner när han fyller 35 år och 10 miljoner när han fyller 40 år.
Han är 25 år gammal, så nära mig i ålder. Till skillnad från
honom har jag inte satt något tidsbestämt mål annat än att det vore nice att
vara skuldfri (lägenhetslån och CSN) innan 30. Lyckas jag med det så kommer jag
vara miljonär bara genom lägenhetens värde även om min portfölj troligtvis inte
kommer vara där än pga fokuset på amorteringar.
Men nu vart det massor av snack om mig, tillbaka till
bloggen miljonären. Som sagt var är den här bloggen väldigt ny, mindre än en
månad gammal så det är förtidigt att säga om den kommer bli bra, kanske killen
ledsnar på att skriva om någon månad och lägger ner det hela. Vet själv hur
enkelt det är att skriva i början och hur mycket svårare det blir efter att man
hållit på någon eller några månader. Men jag hoppas att den här bloggen
fortsätter för hittills har den börjat riktigt lovande, kul läsning, man vill
gärna följa bloggen och se hur det går för killen.
Till skillnad från mig verkar han inte ha några egna företagsplaner, dvs inget entreprenörskap, i alla fall nämns inget om detta i bloggen än. Utan grunden till hans förmögenhet skall i stället vara regelbundna investeringar av lönen. Dvs att konsumera för mindre än han tjänar och investera mellanskillnaden. Sedan kommer ränta på ränta att göra honom rik, väldigt rik.
Trots att vi verkar ha ungefär lika mycket kvar efter skatten varje månad så investerar han 6 000 kr i månaden att jämföra med mina 3000 – 4000 kr i månaden. Jag måste bättra mig lite här! Dock är det viktigt för mig att leva som jag trivs med snarare än att bli rik fort så jag kommer nog inte att kunna hålla jämna steg med miljonären här. Jag får nog främst koncentrera mig att på öka den summan jag investerar varje månad genom att öka mina intäkter snarare än att minska mina utgifter med extremt mycket.
En kul sak som han kör med är något som han kallar för snålmånad.
Varannan månad under ett halvår skall han ha snålmånad vilket innebär att han
halverar sina normala kostnader den månaden. Normalt konsumerar (inklusive
fasta kostnader som tex hyra) han för ca 8 000 kr och investerar resterande
6 000 kr, men under en snålmånad ska han konsumera för 4 000 kr och
investera 10 000 kr.
De 6 000 kronorna investerar han i fonder, ungefär
hälften i fonder med lite högre risk i hopp om högre avkastning och andra
halvan i lågrisk med lägre avkastning. De extra 4 000 kr han spar varje
snålmånad skall han investera i saker med riktigt hög risk. Tanken med detta är
att om det går bra blir vinsten väldigt stor och om det går åt helvete så har
hans normala investerande inte påverkats.
Jag tycker tanken med en snålmånad känns riktigt spännande,
intressant och utmanande. Jag gillar att leva gott, jag gillar att festa och
jag gillar att äta ute regelbundet. Men jag försöker göra det med eftertanke
och försöker undvika den mest onödiga och slösaktiga konsumtionen. Jag tror att
en snålmånad skulle kunna vara väldigt nyttigt för alla människor, kanske inte
främst för pengarna man får över och kan investera, men jag tror att man skulle
lära sig en hel del om sig själv, vad man slösar bort pengar på och vad man
verkligen behöver här i livet.
—————————— Inlägget har redigerats, jag har försökt förbättra språket, off topicdelar om mig, politik och annat som råkade vara aktuellt just när inlägget skrevs har tagits bort eller begränsats.
Nu har det gått strax över en månad sedan jag gjorde bloggcomeback efter tio års frånvaro. Hur har första månaden gått? Hur är det att vara tillbaka och skriva igen? Har saker gång som jag hade förväntat mig? Hur har ekonomibloggsverige förändrats under de tio år jag varit borta?
Hur har första månaden gått?
När jag publicerade mina första inlägg i nya bloggen fick dom massor av
uppmärksamhet så bloggen fullkomligt exploderade från start. Totalt nådde jag ungefär
11 000 sidvisningar den första månaden vilket ger ett snitt på ca 355 om
dagen. De har dock varit ojämnt fördelat, många besökare inledningsvis, sedan skapligt
jämn period på 200 – 300 om dagen, med vissa större toppar när enstaka inlägg
fick mycket uppmärksamhet för att sedan de sista tio dagarna droppa av lite då antalet
inlägg blev färre.
Hur är det att vara tillbaka och skriva igen? Det är kul, men jag hade glömt bort hur galet tidskrävande det är. Jag hade några färdigskrivna inlägg redan innan bloggen startade, vilket hjälpte mig att publicera ett om dagen första veckorna. Men jäklar så mycket tid det tar att skriva nya. Ett inlägg tar sällan under 2-3 timmar. Komma på idé, leta fakta, källor, skriva utkast, korrekturläsning, skriva om, hitta bilder osv. Faktum är att hur tidskrävande det är gör mig lite osäker på hur länge jag kommer orka, vilja fortsätta. Jag har kul och jag tycker det är intressant, men att lägga flera timmar dagligen och känna press på att jag måste publicera ett nytt inlägg i dag, det är inte alltid toppen.
Är saker som jag förväntat mig? Ja och nej. Jag förstod att första inläggen skulle få en extra push
eftersom allt var nytt och folk skulle hjälpa mig att marknadsföra bloggen
genom att tex skriva om den på Twitter. Därefter utgick jag från att det skulle
lugna ner sig vilket det också gjorde. Det jag kanske inte riktigt hade förväntat
mig är hur stor roll Twitter skulle spela efter att den inledande pushen var
över. Jag trodde att när den väl var över så skulle bloggen börja leva ett eget
liv, visserligen med klart färre besökare, men också mer oberoende av Twitter
då allt fler började följa bloggen. Så har det inte riktigt blivit.
Nästan alla besökare kommer från Twitter. Givetvis är jag tacksam för alla som hittat hit från Twitter men det gör också det hela lite konstigt då det verkar som att hur många besökare ett nytt inlägg får beror nästan helt på om rätt personer ser och uppmärksammar tweeten om inlägget än själva kvaliteten på inlägget. Det är nämligen som så att om ”rätt” person interagerar med inlägget så kan det dyka upp de som följer personens flöde så att många fler ser det, samtidigt som ett inlägg som ingen interagerar med tidigt helt försvinner då Twitter visar ”populära” saker överst i folks flöden.
Detta medför att jag skrivit inlägg som jag själv tyckt varit riktigt bra, som jag lagt massor av tid på knappt fått några läsare alls pga att tweeten inte sågs av rätt personer och inte fick några kommentarer, delningar eller likes alls. Samtidigt som ett annat inlägg, av lägre kvalitet som jag bara slängde ihop då jag var stressad för jag behövde publicera ett inlägg i dag, får massor av läsare då rätt person kommenterade eller delade eller liknande. Men kan så klart vara min bild av bra och dåligt inte matchar den stora massans.
Jag tror att jag måste börja jobba mer aktivt för organisk
tillväxt och besökare som hittar hit utanför Twitter. Om du har en egen
ekonomiblogg får du gärna lägga till mig på din länklista, jag planerar själv
att lägga till en egen sådan när jag får tid att se över bloggens utformning
och layout.
Hur har ekonomibloggsverige förändrats under de tio år jag varit borta? Framförallt har den blivit så oerhört mycket större. När jag slutade för tio år sedan så fanns det fortfarande bara en handfull större ekonomibloggare så det var lätt att hålla reda på alla. Nu känns det som att det finns hundratals, särskilt om man även räknar in de profiler som kanske inte bloggar men är aktiva på finanstwitter och den vägen bidrar till att sprida spar och investerarglädje.
Detta är naturligtvis inte något negativt, tvärt om det är
helt fantastiskt, jag hade aldrig kunnat drömma om det när jag startade Sveriges
första ekonomiblogg. Det är ett lyxproblem att jag känner att jag har för dålig
koll på alla för att de är så många!
En annan stor förändring är kommentarer. I min gamla
blogg fick jag massor av kommentarer till mina inlägg. Det var vanligt att
inlägg fick 30-50 kommentarer. Det saknar jag nu, mina inlägg får knappt några
kommentarer alls, inte ens de inlägg som får 500-1000 läsare. I stället
kommenterar folk på de tweets jag postar om inläggen. Jag är tacksam för dessa
kommentarer men jag tycker det är lite synd att de inte hamnar på bloggen då
många av dom är så bra och intressanta att de tillför inlägget en hel del, nu
kommer de som läser inlägget om ett halvår aldrig att se de kommentarerna.
En del människor tycker att det är svårt att få ett jobb,
särskilt yngre som jagar sitt första jobb men även en del äldre har svårt att
hitta ett jobb. Ibland låter det på dom som att det är hopplöst. Hur får man
ett jobb?
Samtidigt känner jag många yngre som haft flera jobb, extrajobb
vid sidan av skolan, sommarjobb, nytt jobb så fort de bytt stad och ett
heltidsjobb när de är klara med studierna. Jag känner till och med flera som
haft klart med heltidsanställning redan innan de gått ut gymnasiet. Självklart
även många äldre som inte gått arbetslösa en dag under deras liv. Hur kan det
vara så lätt för vissa att få ett jobb och så svårt för andra?
Jag skulle nog vilja vara lite kaxig här och säga att för de allra flesta (självklart finns det undantag) går det att få tag på ett jobb, däremot kan det vara mycket svårt att få sitt drömjobb. Men är du villig att jobba med saker du inte tycker är roliga eller en lön som inte motsvarar dina förväntningar är det oftast möjligt. Är du inte villig till detta, ja då blir det så klart mycket svårare. Jag hade själv en kompis från gymnasiet som inte hade haft ett jobb sedan han tog studenten, arbetslös i flera års tid. När en bekant till honom fick höra det sa han att till min kompis att han lätt fixa jobb åt honom på en välkänd hamburgerkedja där han själv jobbade. Då fnös min gamla gymnasiekompis högt och förklarade bestämt att det var under hans värdighet att jobba på ett sådant ställe. Jag kan inte säga att jag blev förvånad när jag träffade på honom många år senare och han fortfarande var arbetslös.
Hur fick jag själv jobb? Jag började sommarjobba från att jag var tio år tror jag det var och sommarjobbade sedan dess de flesta somrar därefter medan jag gick i skolan. Jag delade även då och då ut reklam tillsammans med en kompis och när jag gick på gymnasiet jobbade jag även extra på posten med julkortssorteringen. Så redan från unga år tjänade jag egna pengar men kanske än viktigare jag skaffade mig erfarenhet av att jobba och jag fick referenser jag kunde använda när jag sökte nya jobb.
Det finns gott om yrken som inte kräver akademiska studier, men jag valde att utbilda mig inom ett område jag var intresserad av. Medan jag pluggade sista året så kollade jag upp potentiella framtida arbetsgivare och på ett av företagen på min lista arbetade en gammal lärare jag hade haft några år tidigare.
Jag kontaktade min gamla lärare och som tur var kom han ihåg
mig. Jag berättade om utbildningen jag gick och hur den var relaterad mot det
dom gjorde på företaget. Frågade honom mer om vad dom gjorde och knöt an till
vilka praktiska erfarenheter jag hade av det. När han dessutom talade om deras
framtidsplaner och hur de skulle utöka och kommer behöva anställa flera inom
några månader så insåg jag att det här var ett guldläge till att få ett jobb.
Så jag frågade honom om han kunde fixa så att jag fick göra en praktik där vid
sidan av mina studier, ett par månaders obetalt arbete där jag fick chansen att
använda mig av det jag lärde mig på min utbildning på riktigt. Detta gick så
klart utmärkt.
När jag kom dit för att praktisera hade jag ett tydligt mål, att få ett jobb. Så under perioden jag var där såg jag till att göra ett bättre jobb än vad de hade förväntat sig, allt för att de skulle få en riktigt positiv bild av mig. Jag såg även till att lära känna så många som möjligt, bland annat folk i lite högre ställning och se till så att de visste vem jag var. När praktik var över fick jag höra från flera där hur nöjda det var över min praktik och jag fick en del presenter och liknande.
Ungefär två månader senare utannonserades jobben som jag visste skulle komma, de sökte fyra personer med de kompetenser jag hade. Jag skickar in min ansökan, i den berättar jag så klart om den tiden jag haft på företaget, hur bra jag trivdes där och jag gav några konkreta exempel på saker jag tillförde under min tid där samt att jag lyfte fler saker jag skulle vilja tillföra om jag fick chansen.
Som referenser så förutom några tidigare chefer från sommarjobb och julkortssorteringar skrev jag två mellanchefer på det aktuella företaget, som jag lärt känna rätt väl och som jag visste hade en positiv bild av mig. Självklart fick jag komma på intervju och det tog inte många minuter innan de förklarade att det ville anställa mig.
Jag trivdes bra på jobbet men det var inte drömjobbet och
jag visste att jag hade fått gå in lågt lönemässigt som ung och ny på
arbetsmarknaden så efter en tid började jag snegla efter andra jobb. Eftersom
jag nu hade ett jobb hade jag ingen anledning till att vara desperat efter ett
jobb eller behöva sälja mig billigt så jag kunde ta det lugnt och metodiskt och
bara söka om det dök upp nått jag verkligen ville ha.
Efter ungefär ett år på mitt första jobb så var det ett
företag som hade en ledig tjänst ute som jag vart intresserad av. Ett problem
var bara att jag inte kände någon som jobbade där, hade inga som helst
kontakter jag kunde använda mig av. Dessutom var jag betydligt yngre än vad som
brukar vara normalt när företag anställer personer för den här typen av jobb.
Därför visste jag att det skulle bli svårt att få jobbet, men jag bestämde mig för att försöka ändå och gick in för intervjun till 100%. Jag la ner ett antal timmar på att ta reda på mer om företaget, jag läste all information jag kunde hitta på deras webbsida om deras planer, mål, visioner och historia. Därefter vävde jag ihop dessa med min ansökan. Detta visade för företaget att jag verkligen var intresserad av att jobba för dem och jag fick komma på intervju trotts min ringa ålder.
Under intervjun använde jag mig utav det jag lärt mig om
företaget under de konversationer vi hade, jag berättade om vad jag skulle
kunna bidraga med, vilka mina visioner var. Jag hade även förberett mig med ett
20 tal frågor om företaget och jobbet som jag hade uppskrivna i blocket jag
hade med mig.
Dessa saker är något som alla borde göra, när jag pratar med bekanta som aldrig fått något jobb och jag frågar dem om hur mycket tid det lagt ner på att ta reda på mer om företaget, hur de förberett sig, vilka frågor de haft, hur de anpassat sin CV efter företaget så har de oftast sett ut som frågetecken.
Tyvärr fick jag inte jobbet, men jag hade gjort ett så gott och proffsigt intryck att företagets chef personligen ringde upp mig i stället för det vanliga ”tack för visat intresse men tjänsten är tyvärr tillsatt” brev som de normalt skickade ut till de som sökt men inte fått jobbet. Chefen började prata om lite allt möjligt, han var tydligen på semester nu och befann sig uppe i fjällen eller något sådant. Jag hakade så klart på och visade intresse för det han sa och vi pratade rätt länge. Chefen sa i princip rakt ut att de inte anställt mig pga min unga ålder men att de verkligen funnit mig intressant och att han var intresserad av mig för framtiden. Han berättade att då de är ett växande företag så räknar han med att anställa fler nästa år och att han då gärna såg att jag sökte.
Ett år senare annonserade dom också ut att de sökte mer
personal och när jag såg det så skickade jag på nytt in en ansökan till dom.
Den här gången hade jag en relation att använda mig av, den lilla korta jag
fått med chefen. Så jag skrev helt sonika i min ansökan om vår träff förra året
och att jag fortfarande var väldigt intresserad av att jobba för dem. Hänvisade
till mitt och chefens samtal förra året och om att han sagt att han gärna ville
träffa mig i år. Vart så klart kallad till intervju och den han knappt börja
innan de förklarade att de ville ha mig.
Detta är två exempel på hur jag fått jobb, hur jag tänkt, hur jag gått tillväga, hur jag förberett mig, hur jag jobbat extra för att bygga upp meriter och referenser osv. Men varför inte hjälpa till du med och göra den här texten ännu bättre för folk som letar jobb genom att dela med dig av dina egna tips och erfarenheter genom att kommentera!
—————————————————- Detta inlägg publicerades ursprungligen under 2006 i min gamla blogg, texten har dock uppdaterats och bearbetats en hel del för denna nypublicering.
Förra året gjorde Sifo en undersökning som visade att kvinnor är mer oroliga än män för sin ekonomi som pensionär och att var tredje kvinna tror att hon kommer ha svårt att klara sig, eller inte klara sig alls på sin pension. Detta är enligt artikeln en följd av lägre lön, att de oftare jobbar deltid, att de har kortare arbetsliv och ett lägre sparande än män. Men även bristen på kunskap lyfts som ett problem, hälften av alla kvinnor vet tex inte hur deras pension påverkas av att jobba deltid.
En lösning som föreslås är att jobba längre, bara att extra
år i arbetslivet kan öka pensionen med 1000 kr i månaden. Men även sparande lyfts
och det är något jag skulle vilja fokusera på här. Det är svårt för oss att
över en natt ändra folks lön, få dem att jobba heltid och att se till att ha ett
längre arbetsliv. Vad som varje person däremot kan ändra direkt här i dag är
att börja spara och de som redan sparar kan öka sitt sparande.
I dagsläget så sparar alltså kvinnor mindre än män och hela
46% av alla kvinnor har inget sparande alls. Vad kan vi göra åt det och vilken
effekt skulle ett ökat sparande att ha för dessa kvinnor? Om en 20-årig kvinna
som just börjat på sitt första jobb sparar 1000 kr i månaden från dag ett fram
till pensionen vid 65 år så sparar hon 12 000 kr om året vilket över ett 45 år
långt yrkesliv blir 540 000 kr. Redan den summan borde betyda att hon skulle
kunna gå i pension ett år tidigt eller åtminstone få lite guldkant på tillvaron
under pensionen.
Men om hon i stället för att bara spara dessa pengar på ett
bankkonto utan ränta väljer att köpa någon eller några breda aktiefonder så
blir plötsligt 12 000 kr om året under 45 år till hela 6,9 miljoner vid 9%
årlig avkastning. Vill du räkna mer konservativt, på 6% avkastning så blir
summan 2,7 miljoner kronor och om du räknar lite mer optimistiskt, 12%
avkastning så blir summan 18,3 miljoner kronor. Att pengar ökar i värde på
detta sätt kallas för ränta på ränta och är något du kan lära dig mer om genom
att läsa andra inlägg i den här bloggen.
Dessa summor skulle onekligen både kunna trygga pensionen
och sätta en hel del guldkant på den! Säg att hon motiverad av detta väljer att
fokusera lite extra på sparandet, hon har med sig matlådor till jobbet, byter
inte mobil innan den nuvarande gått sönder osv och i stället sparar 2000 kr i
månaden, då får vi följande siffror:
6% – 5,4 miljoner kronor
9% – 13,8 miljoner kronor
12% – 36,5 miljoner kronor
Jag tror vi alla kan vara överens om att beloppen ovan skulle ta bort all oro du kan tänkas känna inför pensionen. Problemet är bara att du som läser detta kanske inte började spara och investera när du var 20 år gammal, det är först nu, när du just fyllt 50 år som du börjat inse att pensionen är nära och du känner att det är för sent för att rädda situationen.
Vad kan du som är 50 år göra? Om vi börjar med exemplet
ovan, 2000 kr i månaden men i stället för 45 år så blir det bara 15 år:
6% – 592 000 kronor
9% – 768 000 kronor
12% – 1 miljon kronor
Det här såg ju inte alls lika roligt ut! Men vi glömmer att
även dessa mindre belopp kan göra stor skillnad. Säg att du blir pensionär när
du fyller 65 år och dör när du fyller 85 år. Vad skulle 780 000 kr göra
under dessa 20 år? Till att börja med så blir det 39 000 kr per år, vilket
blir 3250 kr i månaden. Det är ingen liten summa, faktum är att 3250 kr extra i
månaden skulle troligtvis kunna göra stor skillnad i de flesta pensionärers
liv!
Det främsta du kan göra för att kompensera en sen start att spara mer. Troligtvis har du som är 50+ en högre lön än 20-åringen samtidigt som dina ev barn är utflugna eller på väg att flytta hemifrån vilket ofta drastiskt ökar möjligheten till sparande. Säg att du i stället sparar 5 000 kr i månaden blir resultatet över 15 år: 6% – 1,5 miljoner kronor 9% – 2,1 miljoner kronor 12% – 2,5 miljoner kronor
Är det då extra viktigt för kvinnor att spara och investera? Svaret är i mina ögon nja, jag skulle vilja säga att det är viktigt för alla att spara och investera oavsett kön. Du vet aldrig vad framtiden kan föra med sig och att då ha ett eget kapital som trygghet är värt mycket. Om du dessutom råkar tillhöra den grupp som tjänar mindre och är orolig för din pension, då borde detta inlägg motivera dig att börja göra något åt det.
Hur får vi då så väl kvinnor som män att spara mera samt få
sina besparingar att växa genom att investera dom? Utbildning! Utbildning är
nyckeln till det mesta, inte bara detta utan även tex okunskapen om vilken
effekt deltidsarbete har på pensionen. Jag har tidigare många gånger
förespråkat att en kurs i privatekonomi och sparande borde bli obligatorisk på
gymnasiet, men är du 40 år i dag är det försent för att börja läsa på gymnasiet
även om en sådan kurs någon gång skulle införas. Det positiva är att mycket av
det här inte är mycket svårare än mina exempel ovan, om du sparar pengar varje
månad och får pengarna att växa genom att investera dom så kommer du med tiden
att få en riktigt ansenlig summa och genom att köpa fonder med låg avgift så
behöver du inte kunna särskilt mycket om aktier heller.
Känner du att du behöver mer hjälp på traven så förutom att regelbundet läsa den här bloggen så finns det massor av svenska böcker inom området, bara besök din favoritbokhandel och kolla in ekonomiavdelningen efter grundböcker inom sparande och investerande.
Har du några egna tips för en rikare pension? Hur skulle du göra om du var ung i dag? Hur skulle du göra om du var äldre och pensionen började närma sig utan att du hade något sparkapital?
