Författare: Jakob

Strax innan jul publicerade Aftonbladet en artikel kring hur synd det är om familjer som ”inte har råd med julen”. Jag håller helt med, många familjer är det verkligen synd om, det har inträffat oväntade saker och de har hamnat i svåra situationer.

Artikeln kan du läsa följande citat av och om en av familjerna:
”Kommer vi kunna äta varje dag?”
”När man får pengarna andas man ut en sekund sen kommer den här ångesten över att allt kommer gå åt”
”Varje månad oroar de sig för hur de ska ha råd med allt. Vad händer om det kommer en oförutsägbar utgift?”
”Min man har bara ett par byxor då vi inte har råd att köpa ytterligare ett par till honom”

Ni börjar förstå problemet va? Det blir inte bättre när det framgår att mannen i familjen är så sjuk att han tex inte har möjlighet att vara tomte på julafton och lever på ersättning från försäkringskassan. Det här låter verkligen som en familj det är synd om.

Artikeln avslöjar att en bidragande orsak till att de har problem med ekonomin är att kvinnan i familjen pluggar och bara har CSN-bidraget (bidraget inte lånet) som inkomst. Lånet vågar hon inte ta då hon inte vet vilka arbetsmöjligheter hon har efter avklarade studier. Men det låter som att om hon skulle skaffa ett jobb när hon är färdig med studierna så skulle deras ekonomiska problem skulle lösas.

Men så kommer bomben, dom har tre barn och hon är gravid med ett fjärde! Vänta nu? Dom är osäkra om de kommer ha råd med mat på bordet och väljer ändå att skaffa ett fjärde barn? Medan hon fortfarande pluggar? I stället för att vänta till hon är färdig med studierna, har fått ett jobb och ekonomin är trygg igen?

Jag vet inte om artikeln utelämnar något, kanske var hennes man fullt frisk och bägge jobbade bara några månader tidigare när hon blev gravid och så plötsligt vart han sjuk och hon förlorade jobbet och kunde inte få något nytt så hon tvingades börja plugga för att kunna få ett nytt jobb. Men inget i artikeln får det att verka som att så skulle vara fallet.

Hur tänker man då? Om man skaffar ett fjärde barn när man inte ens har råd att ta han om sig själva och de tre barn man har redan i dag? I mina öron låter det extremt egoistiskt av föräldrarna samtidigt som mitt hjärta lider med barnen.

Jag undrar även varför journalister som skriver denna typ av artiklar aldrig lyfter dessa frågor utan bara skriver om hur synd det är om personerna artikeln handlar om. Varför frågar tex inte journalisten hur dom tänkte när de bestämde sig för att skaffa ett fjärde barn när de redan innan har svårt att få vardagen att gå ihop? Varför frågade dom inte om varför de inte kunde vänta med ett fjärde barn tills att hon var klar med studierna har skaffat ett jobb?

Vilken är din syn på det hela? Kommentera!

Förra veckan gick min mobil oväntat sönder då jag klantade mig och den åkte i golv en gång för mycket. Jag brukar ha som mål att en mobil skall hålla i minst fem år och då min bara hade några månader kvar till dess samtidigt som den har börjat strula lite så hade jag med största sannolikhet ändå bytt ut den under 2020 så det var ingen stor katastrof om än irriterande.

Detta fick mig dock att tänka på en diskussion jag hade med en bekant i julas. Av någon anledning kom vi in på mobiler och att köpa ny. Jag berättade då att jag brukar köpa ny runt vart femte år men det varierade lite på när min gick sönder och att man så klart hoppades att den skulle hålla så länge som möjligt. Han berättade då att han just skaffat ny mobil och undrade varför jag själv haft mobilen i uppåt fem år, själv hade han haft sin gamla i ca ett och ett halvt år.

Detta fick mig att börja räkna lite på vilken effekt att byta mobil var 1,5 år jämfört med vart femte år har på ekonomin, särskilt om man som min vän köper nyaste dyra till skillnad från mig som ofta köper förra årets modell på någon rea. För att göra det enkelt för mig så räknade jag på att den dyra mobilen kostar 10 000 kr och förra årets modell på rea kostar 5 000 kr. Men som alla vet så finns det mobiler som är betydligt dyrare än 10 000 kr och mycket billigare än 5 000 kr så i praktiken kan skillnaden vara mycket större än mina beräkningar nedan.

Om du köper en ny mobil för 10 000 kr vart 1,5 år blir ca 556 kr i månaden medan 5000 kr över 5 år blir ca 83 kr i månaden. Låt oss säga att du köper din första mobil när du fyller 20 år och du lever fram tills du fyller 80 år. Då har du med 556 kr i månaden lagt över 400 000 kr på telefoner medan om du i stället lägger 83 kr i månaden så har du lagt nästan 60 000 kr på telefoner, dvs en skillnad på 340 000 kr över en livstid, rätt stor skillnad va?

Men vad händer om du skulle köra på 83 kr i månaden och investera mellanskillnad, 473 kr i månaden eller 5 676 kr om året. Med 8% årlig avkastning växer mellanskillnaden till nästan 7,7 miljoner kronor till den dag du fyller 80 år. Skulle du lyckas nå en avkastning på 12% blir summan 47,5 miljoner kronor.

Har du verkligen råd med en ny mobil? Eller råd har du nog, men är det värt det?

Regelbundet dyker artiklar upp i media som lyfter problematiken med att folk är högt skuldsatta. Artiklar som handlar om hur folk kommer få lämna sina hem eller drabbas av stora problem om räntan höjs. Att låna tycks även blir allt vanligare när det kommer till helt vanlig konsumtion, folk lånar för att köpa prylar, teknik, resor och mycket annat. Minst lika ofta dyker artiklar om hur svårt pensionärerna har det upp. Fattigpensionärer som knappt har råd att betala hyra. Dessutom tror många att det kan bli ännu värre i framtiden med en åldrande befolkning.

Jag slår vad om att majoriteten av er som läser detta anser att detta inte är en bra utveckling. I stället vore en lägre skuldsättningsgrad, gärna i kombination med sparande som kan ge en tryggare ålderdom att föredra. Därför är det lätt att finna det märkligt att våra politiker tycker precis tvärt om, de gillar att vi skuldsätter oss och vill motverka sparande. För mig låter detta både konstigt och ohållbart på längre sikt.

I dag tar staten ut skatt på sparande och ger bidrag till de som lånar, kan det bli ett tydligare för oss invånare vad staten vill att vi skall göra? Om jag sparar blir jag bestraffad av staten och om jag lånar belönar staten mig? Vore det inte rimligare att staten i stället sänkte skatten på sparande och minskade eller ännu bättre helt avskaffade de bidrag du får när du lånar? Det skulle vara en politik som sände en tydlig signal till invånarna att ta ansvar för sin egen ekonomi, att sparande är något bra och att lånande är något som de bör vara försiktiga med. Det om något vore väl en ansvarsfull politik som skulle bidra till att många fick en ekonomiskt tryggare ålderdom?

Varför gör då staten detta trots att det låter som ren galenskap och uppmuntrar till något som är på gränsen till rent destruktivt beteende? Jag tror svaret är enkelt, kortsiktighet och maktberoende. För många politiker och politiska partier är det viktigare att hålla sig kvar vid makten än att föra en ansvarsfull politik. På kort sikt är sparande något dåligt och lånande något bra. När du sparar skjuter du upp konsumtion i dag för att i stället kunna konsumera mer i framtiden, när du lånar gör du tvärt om, du konsumerar extra i dag för att i stället kunna konsumera mindre i framtiden.

På kort sikt betyder ökad konsumtion här och nu att det går bättre för landet, fler jobb skapas, mer skatteintäkter kommer in, politikerna kan helt enkelt klappa sig om magen och säga till väljarna titta vad bra det går under vår ledning och så röstar vi på dom i nästa val igen! Men detta är bara kortsiktigt, en dag kommer skulderna och de tomma plånböckerna i kapp och då går det brant utför. Det är lite som att kissa i byxan när det är kallt ute, för en liten stund blir det varmt men snart fryser det till och blir ännu kallare och jävligare än vad det var innan.

Hur kommer det sig att så många människor i vårt land ser aktier som något extremt riskfyllt samtidigt som de kan vara stolta över det där stora stabila företaget de arbetat för i 25 års tid och som existerat i ytterligare 75 år? En aktie är inte en lott, en aktie är ett delägarskap i det där företaget som du är så stolt över!

Självklart kan ett företag börja gå sämre eller till och med gå i konkurs, men om du jobbar på ett företag och märker att det går sämre och sämre år för år så börjar du antagligen se dig om efter ett nytt jobb vid ett annat företag. På samma sätt så när du märker att de kriterier som från början bidrog till att du köpte en aktie börjar förändras så bör du utvärdera din aktie och se om den fortfarande är värd att behålla eller om du bör flytta dina pengar över till ett annat företag.

Problemet är förstås att allt inte alltid går som man tänket sig, ibland går företaget du jobbar för i konkurs eller drastiskt måste skära ner på personal och du står där helt överraskad utan ett jobb. Så är det med aktier med, hur mycket tid du än lägger på att analysera företag och följa med i aktuella händelser så kommer det inte alltid att gå som du förväntat dig.

Men vad är värst och mest riskabelt? Att du blir av med ditt enda jobb och alltså hela din inkomst eller att företaget du investerat alla dina pengar i går i konkurs och du förlorar alla pengarna du investerat i det?

Blir du av med ditt jobb finns det skyddsnät, under ett antal månader kan du få a-kassa om du är medlem i den, men det systemet betyder också att du under dessa månader måste klara dig med mindre pengar än vad du är van vid. Därefter kan du, om du uppfyller villkoren, få försörjningsstöd (ofta kallat socialbidrag i folkmun) och då måste du klara dig på drastiskt lägre summor än vad du är van vid.

Motsvarande skyddssystem för aktier heter diversifiering, dvs att du inte lägger alla äggen i en korg. I stället för att investera alla pengarna i ett bolag kanske du investerar dom i tjugo olika som är aktiva inom olika branscher och kanske till och med företag som är aktiva i olika länder. Om då ett av företagen går dåligt eller i värsta fall i konkurs så förlorar du endast en tjugondel av dina investerade pengar om de olika innehaven var lika stora. Men det kan bli bättre än så! Det kan ju faktiskt vara så att de övriga 19 innehaven i din portfölj ökar i värde så att du faktiskt tjänat pengar trots att ett av dina innehav gick dåligt.

Själv hade jag Swedbank i min portfölj förra året och som du kanske vet så drabbades dom av en stor skandal och kursen rasade med nästan 43% från när den stod som högst under året till när den stod som lägst. Min portfölj då var inte särskilt välbalanserad, faktum är att Swedbank med stor marginal var ett av mina två största innehav innan skandalen. Trots detta slutade min portfölj på nästan +28% för hela året.

Det om något säger väl en del om risken med en aktieportfölj i jämförelse med risken av att bara ha ett jobb? Men oroa dig inte, du kan ju faktiskt kombinera de båda, du kan ha både ett jobb och aktier. Då kan aktierna hjälpa dig i stunder du är mellan två jobb och jobbet kan hjälpa dig under perioder då hela börsen går lite knackigt, det om något är trygghet och låg risk!

Självklart bör under normala omständigheter aldrig ha pengar du behöver för att klara din vardag eller pengar du på annat sätt behöver inom en snar framtid på börsen då även den bästa väldiversiferade portföljen kan falla drastiskt under perioder och det kan ta ett bra tag innan den återhämtar sig.

Skulle det vara så att du tycker att börsen är svår att förstå sig på, bökigt eller tidskrävande så oroa dig inte. För dig som inte vill köpa aktier finns i stället fonder där någon annan gör större delen av jobbet åt dig och du får en hel del diversifiering per automatik då fonder innehåller många olika bolag. Dessutom kan du ju öka diversifieringen och sänka risken ytterligare genom att äga flera olika typer av fonder!

I framtiden kommer jag kanske nörda ner mig mer tekniskt inom detta område och diskutera saker som marknadsrisk och bolagsrisk, men som en första introduktion för dig som hittills känt att börsen är för riskabel så hoppas jag att denna text givit dig några nya tankar och funderingar.