För många år sedan läste jag en artikel med titeln ”Beviset: Lycka kan inte köpas”. Det var Aftonbladet som kort berättade om vad en amerikansk journalist kommit fram till när han vältrat sig i lyx för att besvara den klassiska frågan ”går lycka att köpa för pengar?”. När jag läste artikeln kunde jag inte undgå att bli lite upprörd, det kändes som journalisten var helt fel ute.
Problemet är själva upplägget, han ska undersöka om pengar kan köpa lycka och för att göra detta så lever journalisten under en period ett liv så går ut på att i princip leva så dyrt det bara går. Han sover i en säng för en halv miljon, han tvättar sig med silvertvål, åker runt i en bil som kostar över 11 miljoner kronor, äter kött som kostar 5 500 kr kilot, spelar golf med klubbor som tillsammans kostar nästan en halv miljon, bor i en svit som kostar 235 000 kr natt och så vidare.
Naturligtvis konstaterar han när experimentet är över att han inte blev särskilt mycket lyckligare av det hela: ”Den vita tryffeln tappade fort smaken och Kobe-biffen var faktiskt ingen höjdare.”
Det första jag tänker när jag läst allt detta är att den här mannen inte vet vad lycka är. Han har inte heller insett att lycka är olika från person till person. I stället för att använda pengarna till något som gör honom lycklig så väljer han att slösa bort dem på lyx, något som uppenbarligen med tanke på hans slutsats, inte är något som gör honom lycklig.
Det är inte pengarna i sig som är lyckan utan det är de möjligheter som uppstår när du har pengar, saker som låter dig leva det liv du själv vill och ger dig möjlighet att följa dina drömmar som bidrar till att göra dig lycklig.
För mig och många andra människor så handlar inte den lyckan vi strävar efter att kunna leva något jetsetliv med champagne till frukost varje dag och att ta sitt privata flygplan vart man än ska. Det handlar snarare om den frihet och trygghet pengar medför. Friheten att själv kunna styra över sitt liv och göra vad man vill. Friheten att veta att jag kan köpa den där ”saken”, vare sig den är billig eller dyr, om jag skulle vilja. Därmed inte sagt att du vill det. Frihet bidrar till att många människor känner sig lyckligare. Det medför också mycket i trygghetsväg. Du veta att mer eller mindre vad som än händer så klarar du dig. Tänk bara vilken trygghet det skulle innebära för många föräldrar att veta att om något händer en, du råkar ut för en olycka och kanske till och med i värsta fall dör så är ändå ens barns försörjning tryggad. Trygghet kan bidra till att folk människor känner sig lyckligare.
Tänk också vilka möjligheter man skulle ha till att hjälpa andra människor, oavsett om det handlar om nära och kära eller personer man inte känner eller varför inte människor på andra sidan världen som lever i fattigdom. Möjligheten att kunna hjälpa andra kan bidra till att människor känner sig lyckligare.
En sak som gör många människor olyckliga är oro, en sak som många oroar sig för är just av ekonomisk karaktär. Hur ska jag ha råd med hyran? Finns det några pengar kvar på kortet? Ska pengarna räcka till barnens julklappar? Hur ska vi får råd att åka på semester? Att ha pengar motverkar en hel del oro som många upplever i sin vardag. Minskad oro i sitt liv gör människor lyckligare.
Journalisten spelar golf. Tänk om han i stället för att spela en omgång med klubbor som kostar en halv miljon gjort något åt detta hållet: I sin ungdom brukade han spela golf med två barndomsvänner men nu på gamla dar med jobb, familjer kanske utspridda över landet så träffas det alldeles för sällan och det var flera år sedan de gick en golfrunda tillsammans. Tack vare de där pengarna kan de nu alla vara lediga ett par veckor och tillsammans med familjer och allt åka på en semesterresa där de får massor av tid tillsammans och för att spela golf.
Hade han då upplevt att pengarna gav honom lycka?
———————— Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg 2009. Det har dock skrivits om rätt ordentligt här.
En sak som förundrat många med ett intresse för privatekonomi är hur den stora massan av invånare i vårt land kan vara så vilse när det kommer till privatekonomi och sparande. Medan finanstwitter diskuterar om de ska köra på en sparkvot på 50 eller 60 procent diskuterar många vanliga Svenssons hur de ska klara de sista dagarna innan nästa lön, trots att de i många fall tjänar mer än vad dessa twittrare med hög sparkvot gör.
Det är mer regel än undantag att dagstidningarna har olika artiklar om hur synd det är om människor som inte kan hantera sin privatekonomi. Jag minns tex när det var dags för skatteåterbäring och den inte dök upp på folks konton direkt på morgonen utan det kunde dröja hela dagen innan man fick pengarna. Då intervjuade Aftonbladet en besviken familj som planerat att storhandla den dagen, bland annat blöjor till sitt barn. Men eftersom skatteåterbäringen nu kom några timmar senare än vanligt så blev de tvungna att låna pengar till deras shoppande.
Vad beror det egentligen på att en stor del av vår befolkning har så svårt att hantera pengar, leva efter sina tillgångar, spara och investera?
Under mina studier vid Universitet har jag läst kurser som använt sig av olika teorier från beteendevetenskap och psykologi för att försöka förklara och förutse människors handlade och agerande. En sådan teori är The Theory of Planned Behavior som togs fram av psykologiprofessorn Icek Ajzen under mitten av 80-talet. Denna teori anser att beteenden bäst kan förutses genom en individs intentioner att genomföra beteendet och att intentionerna i sin tur bestäms av tre faktorer.
Den första faktorn är individens attityd till beteendet. Om attityden är positiv eller negativ bestäms av alla olika aspekter kring beteendet och den situation där det skall genomföras. Vissa av dessa kan vara positiva och andra negativa, i slutändan är det den sida som väger tyngst för individen som avgör om personens övergripande attityd till beteendet blir positiv eller negativ.
Den andra faktorn består av individens personliga normer samt upplevt socialt tryck för att genomföra beteendet. Med detta menas att individens intentioner till att genomföra ett beteende påverkas både av sin egen inställning till det så väl som av de förväntningar andra har på individen.
Den tredje faktorn är vilken grad av kontroll individen upplever att denne har över beteendet. Detta påverkas av både interna faktorer som personens förmågor, brister och känslor såväl som av externa saker som möjligheter, hinder och beroende av andra personer.
Vad har då denna teori att göra med svenskarnas brist på ekonomisk kompetens att göra? Personligen tror jag att de tre faktorerna ovan kan förklarar varför så många i vårt land vekar ha noll koll på sin ekonomi eller åtminstone inte sparar och investerar aktivt.
Jag har självklart inte genomfört någon studie inom området, detta är bara mina egna spekulationer och även om jag tror att dom stämmer på många människor i vårt land så skall det hela inte ses som fakta.
Attityd Om vi tittar närmare på attityder så är det uppenbart att många i vårt land inte har en positiv attityd till sparande och investerande. I vårt land är det många som har en negativ attityd till personer som är rika, personer som har pengar, till aktier och företagande. Det känns mer som regel än undantag att rika personer, företag och aktieägare ses som de onda människorna i vårt samhälle, de som suger ut och utnyttjar den stora massan och att världen skulle vara en mycket bättre plats utan dom. Med den grundsynen är det så klart svårt att ha en positiv attityd till något som kan medföra att man själv bli en av de onda, en av utsugarna.
Jag läste en artikel som någon hade delat på Facebook, artikeln handlade om hur många människor som hade en miljonlön ”där du bor”. När jag själv såg artikeln tänkte jag, vad kul, det här kan nog vara inspirerande och motiverande, visa vad som är möjligt att nå i ens liv om man strävar efter en hög lön. Sedan klickade jag för att läsa kommentarer och en helt annan värld öppnades. Av de runt 40 kommentarer som fanns var det fullt av folk som spydde galla över artikeln, författaren, tidningen som publicerat den och människorna som hade miljonlöner. Vad jag kan minnas fanns det inte en enda positiv kommentar, inte en enda människa som såg det som positivt, inspirerande eller motiverande att någon annan lyckats. Inte konstigt att så få har en positiv syn till sparande och investerande om de har en så extremt negativ syn på att det går bra för någon annan ekonomiskt.
Normer och socialt tryck Vi lever i en kultur där normen och det sociala trycket för många skriker ut att det är fel och fult att vara rikare än någon annan. Redan som små barn får vi läsa Bamse där Krösus sork, den ende som bryr sig om pengar i serien är ond, sedan går det hela vidare upp i åldrarna via media till vissa organisationer till en del av de politiska partierna osv. Den här delen tror jag dock att ni alla har god koll på, så låt oss gå vidare till en annan synvinkel som också påverkar normer och socialt tryck och det är överkonsumtion och konsumtionshets.
Dina grannar byter bil vart annat år, de åker på utlandssemester 2-3 gånger om året, de totalrenoverar köket trots att det bara är fyra år gammalt, de byter mobiltelefoner lika ofta som en annan borstar tänderna. Om alla grannar lever så här då kan ju inte din familj vara sämre? Då måste ju ni också göra det? Jag tror de flesta som läser detta känner igen det här beteendet och även om ni själva inte lever på det viset så har de flesta av er nog både en och två vänner eller kollegor som lever så.
Om den sociala normen och trycket säger att du skall konsumenterna mycket, ofta och dyrt så är det lätt att också göra det. För många har nog slösande och överkonsumtion blivit en så självklar livsstil att de inte ens reflekterar över att det skulle finnas något annat alternativ. Att ta ett lån då och då för att finansiera den där resan är ju inget konstigt, det gör ju alla andra och räntorna är ju ändå så låga att det typ nästan är gratis. Om du lever en livsstil med alla dessa utgifter är det inte heller lätt att få något över som du kan spara och investera.
Upplevd kontroll Slutligen så har vi den sista faktorn, upplevd kontroll. Om en individ upplever att möjligheten att genomföra ett specifikt beteende ligger utanför dennes kontroll så kommer personen inte heller att genomföra det. Här är det i mina ögon väldigt uppenbart att en hel del personer i vårt land är mer eller mindre ekonomiskt handikappade vilket gör att de saknar kontroll över situationen. Om du inte vet hur man sparar, hur man flyttar pengar till tex en nätmäklare, hur man köper aktier, vilken aktie eller fond man bör köpa osv så kommer många inte heller att göra det. För många kan det nog till och med handla om ett ännu större steg, att man inte vet riktigt vad en aktie är eller hur dom fungerar, vilket gör aktier till något främmande, avlägset och kanske lite skrämmande.
En annan faktor som kan påverka synen på upplevd kontroll är att man inte tror att det är möjligt att bli rik eller i vissa fall ens att spara. Jag vet inte hur många gånger jag hört synpunkter i stil med att enda sättet att bli rik är att födas till det, vinna på lotto eller typ bli VD för nått stort företag och tjäna sjuka summor. På samma sätt har jag många gånger hört att det är nästintill omöjligt för personen i fråga att spara något med dennes dåliga lön eller med den livssituationen personen befinner sig i. Jag har själv suttit och talat med kollegor som tjänat mer än mig som tydligt förklarar att i dennes situation är det helt omöjligt att spara något samtidigt som jag själv satt där och tänkte att jag inte hade några större problem att spara halva min lön varje månad trots att jag tjänade mindre än min kollega.
Egna tankar Även om ingen vetenskaplig studie genomförts och detta bara handlar om mina egna tankar och gissningar så tror jag verkligen att dessa faktorer är starkt bidragande till varför många i vårt land är så dåliga när det kommer till privatekonomi och sparande. Det finns säkert andra faktorer som också spelar in och vissa människor är säkert en mix av de olika delarna, dvs kanske har en positiv attityd men upplever att den inte har kontroll över beteendet och liknande men jag tror verkligen att om vi kunde ändra på hur folk i vårt land ser på de olika beståndsdelarna The Theory of Planned Behavior tar upp så skulle betydligt fler i vårt land vara i situationen där de funderar över hur hög deras sparkvot skall vara snarare än hur de ska klara sig sista dagarna av månaderna när lönen är slut.
Hur ändrar man då på dessa saker? Mycket av den upplevda kontrollen tror jag man kan förändra genom utbildning och positiva exempel från verkligheten. Men i många fall tror jag att attityder och normer kan vara väldigt svåra att förändra, särskilt om de sitter djupt ideologiskt förankrade. Jag har själv genom åren förändrat en del människors attityder och normer bara genom mitt bloggande, detta vet jag då jag fått meddelanden och mail genom åren från folk som tackat mig för att jag öppnat deras ögon och visat vad som är möjligt och att de nu håller på och föräldrar sin livsstil. Jag har till och med haft folk som skrivit att de nu är miljonärer efter att ha inspirerats av mig för många år sedan och jag tror att de flesta andra ekonomibloggare som funnits med ett tag varit med om liknande saker.
Men det är stor skillnad på att genom kunskap, exempel och inspiration få någon som i dag överkonsumerar till att börja konsumera lite mindre och spara det som blir över och något helt annat att försöka förändra någon som sedan barnsben fått lära sig att ha mer pengar än någon annan är något fult och att aktier, företag och liknande är av ondo.
Vad tycker och tänker du om det hela? Och hur tror du att vi bäst kan förändra folks attityder, normer och upplevd kontroll när det kommer till privatekonomi och sparande?
För några år sedan såg jag en dokumentär på Discovery Channel, kom av någon outgrundlig anledning att tänka på den och två av historierna som berättades i den. Dessa historier handlar om när två olika företag, Atari och Nintendo drabbas av liknande problem vid helt olika tillfällen.
Den första historien i dokumentären handlar om hur företaget Ataris första spel fick sitt genombrott och gjorde skillnaden mellan jättesuccé och konkurs. Spelet de hade skapat hette Pong och året var 1972. Företaget hade inga intäkter alls så de satte samman en ful trälåda med en tv i och satte fast en myntbox från en gammal karusell. För att testa det hela blev de sedan tvungen att övertala ägaren till en lokal krog om att få ställa den där. Ägaren ville det inte men de lyckades övertala honom. Men redan dagen efter så ringer ägaren och talar om att spelet har gått sönder. Åh nej tänker Atarikillarna, nu kan det hela vara över.
Men när de kommer till krogen och öppnar maskinen så inser de att anledningen till att det hela inte fungerade var att myntboxen var så full att det inte gick i en krona till. Det här är ett problem vi kan lösa insåg genast Atarikillarna.
Den andra historian från dokumentären, den som handlade om Nintendo utspelare sig år 1981. I Nintendos fall, som grundades redan på 1800-talet, så var det kanske inte en fråga om liv och död för hela företagen men i mångt och mycket för deras amerikanska del. Under en tid hade de försökt slå sig in på den amerikanska marknaden, men allt de hade försökt med hade lett till katastrofala misslyckanden.
Donkey Kong
Dom bestämde sig för att ge det hela en sista chans och behövde ta fram ett nytt arkadspel. Problemet var bara att alla deras speldesigners var upptagna med andra projekt. Det hela slutade med att de gav uppgiften till deras yngsta medarbetare, som aldrig tidigare hade skapat ett spel, Shigeru Miyamoto. Ett beslut som de inte fick ångra. Spelet han skapade hette Donkey Kong. Dock var Nintendos avdelning i USA rädda efter alla misslyckanden så de vågade inte slå på stort, de tog endast in ett enda exemplar och valde att göra som Atari hade gjort nästan tio år tidigare. De placerade ut det på en lokal krog och väntade på resultatet.
Dagen efter så upptäcker de att de råkat ut för samma problem som Atari hade råkade ut för, myntboxen är full upp till bristningsgränsen! När killarna på Nintendo räknar mängden pengar så inser dom att för att detta spel skulle ha kunnat dragit in så mycket pengar så måste folk ha spelat det nästan non stop hela den tiden krogen hade haft öppet.
Shigeru Miyamoto
Det här är all marknadsundersökning vi behöver insåg Nintendo och slog på stora trumman. Bara första året så tjänade de 100 miljoner dollar på spelet! Och den där unga killen, Shigeru Miyamoto, även han lyckades i fortsättningen och är i dag branschens troligtvis största stjärna. Efter Donkey Kong skapade han flera andra kända titlar, bland annat Mario och Zelda.
Så vilka problem har du råkat ut för som fått dig att med ett stort leende på läpparna säga att det här är ett problem du kan lösa!
—————————— Inlägget publicerades ursprungligen i min gamla blogg 2008.
Jag har alltid känt en åtminstone hygglig förståelse börsen och jag har känt mig trygg i min investeringsstrategi. Så har jag känt under så väl goda år som turbulenta år som finanskrisen. Men så kom 2020 med Covid-19 och Coronakrisen, för första gången någonsin känner jag att jag inte riktigt förstår börsens agerande och jag känner mig inte helt trygg med min egen investeringsstrategi.
Missförstå mig rätt, min portfölj har sett till index gått extremt bra i år. Den är på plus och när börsen stängde i går så låg den nästan 20 procentenheter över index. Detta tror jag beror på att även om jag likt börsen i stort har haft ett antal bolag som rasat ordentligt så har jag samtidigt haft ett antal bolag som gynnats av krisen och därmed gått strålande samt ett par bolag som inte påverkas så mycket av krisen och därför stått emot fallet rätt skapligt.
Paradox Interactive
Branscher som gaming, streamingtjänster och e-handel har gått strålande, åtminstone de bolag jag äger, där flera är upp mellan 15-35% och bäst av alla har Paradox gått som i skrivande stund är upp nästan 50%. Jag har även haft ett par branscher som är åtminstone hyggligt defensiva och fortsätter sälja oavsett konjunktur som dagligvaruhandeln och hygien och hälsa.
Naturligtvis har jag haft några bottennapp med ett par aktier som är ner en 15-25% och allra värst Tethys Oil där jag lyckades med konststycket att gå in i bolaget vid absoluta toppen i januari och sen ner 47% sedan köp.
Tethys Oil
Det syns knappt på bilen ovan men tittar du i vänstra delen av grafen så kan du se ett blått K sticka fram delvist som visar att jag verkligen köpte på absoluta toppen. Enda positiva med detta antar jag är att det var ett nytt innehav som endast uppgick till en väldigt lite del av portföljen.
Historiskt så har jag alltid varit mer eller mindre fullinvesterad på börsen, jag har köpt bolag jag verkligen gillar och jag har behållit dom länge och det har givit mig resa som jag är mer än nöjd med.
Men den nuvarande krisen har verkligen fått mig att grubbla över min portfölj och min strategi, ja den har fungerar bra historiskt, men är det verkligen värt att fortsätta på en strategi när en av grundpelarna för den inte längre stämmer? Nämligen det att jag inte längre känner att jag riktigt förstår börsens agerande under den Coronakrisen. Jag upplever inte att den reaktion vi sett på börsen i stort matchar de problem som världens företag och länder går igenom. Jag tror att risken är stor att ytterligare en större nedgång kommer.
Samtidigt har jag alltid sagt mig att jag inte upplever mig duktig nog för att trada med min portfölj, köpa på botten och sälja på toppen. Varför skulle jag då lyckas med det nu helt plötsligt? Det tror jag inte heller att jag kommer lyckas med. Därför har jag kommit fram till något av en kompromiss för min portfölj. Jag kommer inte sälja av allt, däremot kommer jag inte heller att vara fullinvesterad för en tid.
Tanken är att behålla de bolag jag har i min portfölj som jag tror borde gynnas mest av den rådande krisen, samt några få bolag som jag tror på men som åkt på ordentligt med stryk, ofta åtminstone delvis oberoende av krisen, där jag tror det kan finnas en ordentlig uppsida även om krisen blir djupare innan det vänder. Jag började sälja av några bolag i går och har fortsatt i dag. För första gången någonsin är jag riktigt likvid.
Jag kommer att fortsätta att noggrant utvärdera bolagen i min portfölj den närmaste tiden. Jag har ett tvåsiffrigt antal bolag kvar i portföljen och det är inte omöjligt att jag säljer av ytterligare något eller några.
Smart idé eller det största misstag jag gjort sedan jag vart aktiv på börsen? Det kan endast tiden visa men med tanke på att jag just nu ligger nästan 20% över index i år så känns det som att jag har lite marginaler att spela på och hur det än går så kommer jag att sova gott om natten och portföljen kommer att fortsätta växa årtionde för årtionde.
När skall likviderna investeras på börsen igen? Det får bli ett framtida blogginlägg.
En sak jag ofta lagt märke till när jag lyssnat på riktigt rika personer är att de nästan alltid jobbar med något de tycker är roligt. Det märks tydligt hur passionerade de är för det dom gör. Detta tror jag är en nyckel för många personers rikedom och framgång. Om du gillar det du gör och har roligt samtidigt så är det dessutom betydligt lättare att motivera dig själv och lägga de där extra timmarna som ibland krävs för att bli riktigt duktig och nå resultat utöver det vanliga.
Jag tror inte heller det är en slump att många som blivit rika fortsätter att jobba även efter att de lyckats. Fast företaget de en gång startade i dag drar in så mycket pengar att de inte skulle behöva jobba en sekund mer i sina liv så vaknar de ändå varje morgon och bara längtar efter att få gå till jobbet. Det blir lätt så om du älskar det du gör!
Därför är det viktigt att så många som möjligt lär sig hur de skall göra för att kunna få ett jobb de älskar. När du jobbar med det du gillar så är det inte längre ett jobb utan ett nöje som du råkar få betalt för. Detta är inte något lätt, ibland kan man ha tur och hitta det perfekta jobbet, men räkna inte med det. Ofta kan du behöva byta jobb flera gånger innan du hittar rätt. Det kan även vara så att du själv måste göra något åt det, läsa en specifik utbildning och kanske är du den enda som kan starta det företag som kan ge det perfekta jobbet för dig.
Tror du inte att Messi hade spelat fotboll även om han inte fick betalt för det? Hade inte Picasso målat även om han inte kunde sälja sina tavlor? Skulle inte din favoritlärare på något sätt ha lärt ut saker till folk även om inte läraryrket fanns? Skulle inte Bill Gates hållit på med datorer även om han aldrig hade startat Microsoft? Hade inte din favorit TV-kock med glädje experimenterat i köket även om han eller hon inte hade ett TV-program?
Vad dessa personer har gemensamt är att de med största sannolikhet inte började med dessa saker för att bli rika utan för att det var något dom tyckte var roligt eller intressant och som de snart insåg att de älskade att hålla på med. Sedan råkade det för en del av dessa ha den trevliga bieffekten att deras plånböcker växt något enormt.
————————————- Ursprungligen publicerat i min gamla blogg under 2007, kraftigt redigerad för 2020.
