Kategori: Tankar och funderingar

Pandemin har haft stor påverkan på vårt samhälle så väl privat som i våra yrkesliv. Folk har förlorat nära och kära, vissa har blivit av med jobbet, andra är permitterade, många jobbar hemifrån, företag har gått i konkurs eller riskerar att gå i konkurs. Ur ett investerarperspektiv har detta varit en så väl turbulent som lärorik period där möjligheter skapats samtidigt som mycket gått väldigt dåligt.

I branscher som drabbats hårt av krisen finns bolag som står på ruinens brant och har fått sin börskurs halverad. Samtidigt finns det branscher där företagen blomstrar och börskursen fördubblats. Hur skall vi tänka för framtiden? Nästa år? Om två år? När kommer saker gå tillbaka till det normala? Vilka företag och aktier blir vinnarna när allt går tillbaka till det normal? Kommer vi ens att gå tillbaka till det normala?

För en tid sedan talade jag med en vän som reser mycket i jobbet. Han sa:
”Alltså min teori att vi aldrig kommer komma upp i samma nivåer med flyg/hyrbilar/hotell. Jag ligger i snitt på 300 000 – 400 000 kr per år i utlägg, detta år ligger jag på 25 000. Så du kan tänka dig vilka enorma summor företag sparar, Hyrbil/bensin/flyg/hotell/traktamente/plus övriga kostnader. Ett möte i Italien kostar företaget cirka 15 000 i utlägg per person.

Alltså alla har vetat att det har varit dyrt innan men detta har snabbspolat den utvecklingen”

Min vän är rätt säker på att de inte kommer gå tillbaka till i närheten av så mycket resande som innan pandemin. Självklart är den personliga kontakten ansikte mot ansikte viktigt för att både skapa och behålla relationer, men han tror att krisen fått många företag att inse att detta inte behöver ske lika ofta som det gjort tidigare. Kanske räcker det med att ses live en till två gånger i kvartalet i stället för en till två gånger i månaden och resterande möten kan ske digitalt?

Pandemin har dessutom fått utvecklingen av digitala kommunikationstjänster att ta fart än mer och nya funktioner och förbättringar kommer regelbundet. Samtidigt har många företag för första gången på riktigt faktiskt börjat lära sig hur digitala möten fungerar, hur du skall gå tillväga för att dessa skall bli bra och givande samt skapa fungerande rutiner för dessa.

Jag tror många av oss som deltagit i dessa möten sett en enorm utveckling från hur de såg ut och gick till i mars/april till hur de ser ut och fungerar nu i december. Självklart finns det fortfarande brister och det är uppenbart att vissa enskilda personer aldrig borde få hålla i ett digitalt möte men på det stora hela har det tagit stora steg framåt.

Om ett företag med bibehållna intäkter kan sänka sina resekostnader med flera miljoner om året så är det troligtvis ett rätt enkelt val?

Men det är inte bara resandet i tjänsten som kanske aldrig går tillbaka till hur det var innan, det är flera bolag som sagt att de kommer fortsätta låta anställda jobba på distans efter pandemin. Bland annat så inför Microsoft att de anställda fritt har möjlighet att arbeta på distans efter pandemin så länge de gör det mindre än halva arbetsveckan. Samt vid godkännande från chef även permanent hemarbete. Undantaget är vissa specifika roller där det är svårt eller omöjligt att arbeta på distans. Det samma gäller på Twitter där många av deras anställda inte kommer komma tillbaka till kontoret alls efter pandemin. I stället kan de fortsätta jobba hemifrån så länge de vill under förutsättning att deras arbete går att genomföra på distans.

Även Facebook flyttar tiotusentals jobb till hemmet och enligt deras vd Mark Zuckerberg så uppskattar de att upp till hälften av deras anställda kommer att jobba på distans inom fem till tio år. Dropbox går fullt över till distans, i ett uttalande säger de att de kommer att sluta be sina anställda att komma in till kontoret och att distansarbete kommer att bli det primära arbetssättet för alla anställda även efter att pandemin är över. För anställda som behöver träffas och arbeta tillsammans så kommer Dropbox att inrätta små studios runt om i världen där anställa kan träffas vid behov.

Tittar vi på Sverige så kom nyligen resultatet från en undersökning som visar att hela 95,8% av de som arbetat på distans under året vill fortsätta göra detta åtminstone på deltid även efter pandemin. Bland arbetsgivarna så uppger 15% att deras personal kommer att fortsätta arbeta på distans efter pandemin och 14% uppger att de är neutrala till om deras anställda fortsätter jobba på distans eller ej.

Samma undersökning berättar även att innan pandemin så hade antalet personer som arbetade minst halva veckan på distans tredubblats i USA mellan åren 1980-2010 och denna ökning har fortsatt snabbt sedan dess. De hänvisar också till Global Workplace Analytics som redan innan pandemin uppskattade att 25-30% av den amerikanska arbetsstyrkan kommer att arbeta hemifrån flera dagar i veckan i slutet av 2021.

Jag tror alla som läser detta inser vilka enorma belopp bolag kommer att kunna spara på hyror om de går från lokaler som rymmer hundratals, tusentals eller till och med tiotusentals till lokaler som bara rymmer en bråkdel av detta. Jag vet att på min egen arbetsplats så är lokalhyror den överlägset största kostnaden tillsammans med löner.

Om ett företag med bibehållna intäkter kan sänka sina lokalkostnader med flera miljoner om året samtidigt som det dessutom är något som deras anställda efterfrågar så är det troligtvis ett rätt enkelt val?

Slutligen så har troligtvis en del konsumtionsvanor förändrats. Jag tror visserligen att de som besökte restauranger innan pandemin kommer att börja besöka dom lika ofta igen efter pandemin men jag tänker främst på e-handeln. Denna har naturligtvis redan varit på framväxt under flera år så det är inget nytt att den ökar. Men jag tror pandemin kan få många som inte tidigare tagit steget över till e-handel att göra det. Jag har till exempel själv både bekanta och kollegor som för första gången någonsin handlar julklapparna online. Min gissning är att ett antal av dessa kommer att göra det nästa jul även om pandemin är över till dess.

Även om jag själv har handlat online i över 20 år nu så tänkte jag för första gången testa på att beställa hem matvaror från Willys för en tid sedan då jag försöker hålla mig isolerad. Det kunde jag glömma då de inte hade en enda ledig leveranstid de närmaste tio dagarna. Hur många som testat att få mat hemlevererat för första gången under pandemin kommer att fortsätta beställa hem mat efter den är över?

Som investerare är dessa saker jätteintressanta. Kommer hotellaktier någonsin att gå tillbaka till samma nivåer som innan krisen? Hur blir det med hyrbilar? Flygresor? Vad kommer hända med fastighetsbolagens aktiekurser om företagens behov av egna lokaler minskar drastiskt pga hemarbete? Lika så om behovet av butikslokaler minskar pga e-handel?

Vad kommer att hända med bostadspriserna om folk tack vare distansarbete inte längre behöver bo litet och dyrt mitt inne i storstaden utan kan bo stort och betydligt billigare ute på landet? Eller om massor av kontorslokaler görs om till bostäder?

Sedan sker så klart allt med kedjereaktioner, om en bransch eller område förändras så förändras även andra relaterade branscher och områden.

På vilka sätt tror du själv att ditt investerande kommer att förändras pga pandemin? Har det redan förändrats? Finns det vinnare vi bör investera i? Förlorare vi bör undvika? Nu lyfter jag själv bara tre olika områden i det här inlägget, arbetsresor, arbeta hemifrån och e-handel, men det finns säkert många fler områden som förändrats under pandemin. Dela gärna med dig av vad du tror och tänker om det hela genom att skriva en kommentar här i bloggen.

En sak jag ofta hör är att vi som sparar snålar, inte unnar oss saker och lever tråkiga liv. Att vi missar massor och att det inte är värt det. Jag tycker att det är ett intressant påstående då jag aldrig under hela mitt liv upplevt att jag snålat det minsta eller missat något. Tvärt om köper jag allt jag verkligen vill ha. Jag är dessutom villig att betala extra för kvalitet och prestanda. Jag äter ute/färdigmat oftare än vad som kan anses bra för vare sig plånbok eller midjemått och jag har många saker och tjänster som vissa skulle anse som onödiga.

Det finns givetvis sparare som faktiskt lever extremt snålt och sparsamt men efter att ha följt ekonomibloggare och folk på finanstwitter i åratal så upplever jag att det är betydligt vanligare att folk där lever mer som mig än att de toksnålar. Vad det däremot ofta handlar om är att inte leva en extravagant med en rent slösaktig livsstil. Att tänka igenom sina köp och se till att få valuta för pengarna i ställt för att spontanshoppa och överkonsumera.

Personligen har jag alltid sett på det hela som att man skulle kunna dela in ens konsumtionsbeteende i en skala:
Parasit – försöker leva på andra/utnyttja andra.
Snål – undviker att köpa saker till varje pris.
Medveten konsument – försöker göra genomtänkta köp vid rätt tillfälle och plats
Omedveten konsument – köper det den behöver, men utan tanke på när eller var köpet sker.
Slösaktig konsument – Köper för köpandets skull, flashar gärna med denne köpt, lever för att shoppa, ”shopping är en hobby”. Överkonsumtionens ansikte utåt och miljöns värsta fiende.
Korkad konsument – som föregående men har verkligen noll koll, shoppar för pengar denne inte har, lånar för att shoppa och upprätthålla imagen av en viss livsstil.

Naturligtvis är gränserna flytande och alla bryter mot dom ibland, till med den snåle köper saker ibland och det händer att den korkade gör en bra deal på rean. Jag tror att få vill tillhöra någon av extremerna, parasit eller korkad konsument. Nästa steg, snål och slösaktig konsument klingar nog inte heller jättebra i mångas öron men det finns en del som inte har något emot att befinna sig i dessa grupper. Det finns faktiskt rätt många människor i vårt land som har shopping som en hobby och är helt öppna med det. I gruppen snål hittar du tex de mest dedikerade inom sparande och investerande och dessa ser det absolut inte som någon negativt att vara snål, snarare som något positivt.

Till viss del är jag bered att hålla med, i dagens slit och slängsamhälle där du bekräftas som individ av vad du köper och äger är det en frisk fläkt med alla människor som väljer att stå utanför detta. Det enda problemet jag har med snålhet är om det går ut över andra, så länge du bara är snål mot sig självt så är det nog ett rätt sunt leverne, betydligt sundare än att vara slösaktig och leva med konsumtionshets.

Men om vi ser det hela ur en större synvinkel, vilken av dessa sex grupper skulle du helst vilja tillhöra? Min gissning, med reservation för att jag kan ha totalt fel, är att de flesta skulle välja den medvetne konsumenten om de kunde. Den medvetne konsumenten innebär ju att du köper allt det du behöver och verkligen vill ha, men till ett rimligt pris så att du känner att du får valuta för dina pengar och utan att låta konsumtionshets styra din vardag.

Även om de mest extrema spararna tillhör den snålare gruppen så är min uppfattning är att majoriteten av de som aktivt sparar och investerar befinner sig i gruppen medvetna konsumenter. Många shoppar regelbundet, äger märkeskläder reser lite då och då osv, de ser bara till att göra det genomtänkt och på en rimlig nivå.

För mig är det viktigt att känna att jag får valuta för pengarna och jag försöker vara förutseende och planera in större och dyrare inköp till reor. Det är lätt gjort med hjälp av bevakningslistor vilket gör att det knappt tar någon tid alls. Jag räknar med att ha sparat runt 4000-5000 kr under 2020 genom att ha gjort inköp under reor jämfört med om jag hade handlat utanför reorna. Naturligtvis hade du velat spara så mycket det bara gick hade det varit bättre att inte köpa dessa saker alls, så hade den snåle gjort.

Nu säger jag inte att 4000 – 5000 kr är nått snitt för varje år, men låt oss göra det enkelt för oss och säg att du sparar 4000 kr varje år jämfört med den omedvetne konsumenten. Du gör det från att du är 20 år till att du dör vid 90 år, då skulle du, om du investerade pengarna nå 11,7 miljoner kronor vid 8% årlig avkastning, 34,7 miljoner kronor vid 10% och 104 miljoner kronor vid 12%.

Som du märker går det att bli väldigt rik bara genom att göra medvetna köp jämfört med omedvetna köp utan att för den sakens skull snåla. Men även den omedvetne konsumenten kan i regel spara en skaplig summa varje månad bara genom att främst köpa det den behöver och inte shoppa för shoppandets skull. Så de där 4000 kr om året kan för många människor bli både en och flera tusenlappar i månaden utan att för den sakens skull snåla.

Och det fungerar verkligen, i den här gruppen hittar du många ekonomibloggare och massor av folk på finanstwitter vars förmögenheter växer varje månad utan att de för den sakens skull behöva leva på nudlar, ha trasiga kläder, aldrig köpa en pryl och inte varit på någon semesterresa sedan grundskolan.

Hur ser du på det hela? Måste man snåla för att spara och på sikt bli rik?

Redan innan årets pandemi hade många kommuner problem med ekonomin, utgifter och intäkter gick helt enkelt inte ihop. Kommuner gjorde stora underskott och många räddades genom att pengar fördelades om från kommuner med överskott till de med underskott. Med pandemin har många kommuners ekonomi blivit ännu sämre av förståeliga skäl. Intäkterna minskar samtidigt som arbetslösheten och därmed utgifterna ökar. Nu höjs rösterna inom vissa grupper för att skatterna måste höjas för att finansiera allt.

Med tanke på att många kommuner hade ekonomiska problem redan innan pandemin skulle man kunna tänka sig att de flesta kommuner har en aktiv plan för att förändra situationen, för hur de ska minska utgifterna drastiskt eller åtminstone anpassa dom till intäkterna samtidigt som de förhoppningsvis även har en plan för att öka intäkterna, dvs få ner arbetslösheten och uppmuntra fler företag och skattebetalare att etablera sig i kommunen.

Det finns säkert kommuner som jobbar så, men skrämmande exempel dyker upp hela tiden. Förra året uppmärksammades till exempel Kommunen Nordmaling i media då de valt att lägga över en miljon kronor på konstverk för maskar (Miljonstöd till konst för maskar och svamp). Ja ni lästa rätt, inte för människor utan för maskar. Citat:
Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.

Enligt kommunens årsredovisning så gjorde kommunen en förlust på 10,3 miljoner kronor 2018 och en förlust på 13,6 miljoner kronor 2019. Dessa siffror är dock efter att kommunen först fått bidrag ”Generella statsbidrag och utjämning” på 156,1 miljoner kronor 2019, så i verkligheten är förlusten markant större än siffran på sista raden i resultaträkningen.

Om en kommun befinner sig i denna trängda ekonomiska situation är det då ens försvarbart att lägga över en miljon kronor på konst för maskar? Konst som människor inte ens skall kunna se eller förstå?

Även om Upplands-Bro kommun har bättre ekonomi tror jag att majoriteten av deras invånare hellre hade sett pengarna gå till sjukvård, äldreomsorg, skolan, polisen eller mer klassisk konst än till detta blåa ”konstverket” som kommunen betalt nästan 800 000 kr för:

Överlag tycks just konst vara något som kommuner bränner pengar på utan att riktigt tänka efter, vad skall konsten användas till? Behövs den? Var skall den vara? Vem skall ha hand om den? I denna artikeln från förra året uppmärksammas att vid den senaste inventeringen så saknades mer än hälften av all den konst Skara kommun köpt in och totalt saknades 17 000 konstverk i Sveriges alla kommuner. 30 kommuner anger till och med de dom inte själva vet hur många konstverk de äger.

Enligt detta examensarbete vid Göteborgs Universitet så handlar sällan om att konstverken blivit stulna, i stället står de bortglömda på någon vind eller källarförråd. Examensarbetet lyfter även problematiken med att för både staten och Svenska kyrkan finns det lagstadgade riktlinjer för hur konst och kulturföremål ska ses över och inventeras. Men detta saknas helt för kommuner och det är upp till varje kommun att ta hand om sin konst, vilket är ett område där många kommuner visar stora brister.

Även om det kanske kan låta så här så är jag personligen inte emot konst. Jag tycker att det kan vara både vackert, lärorikt och berika vardagen. Men då är naturligtvis en förutsättning att konsten är sådan som vi människor kan ta del av och inte vänder sig mot maskar samt att den inte står bortglömd i något källarförråd. Det går nog att ifrågasätta om kommunerna ens bör köpa in ny konst så länge som en så stor andel av den befintliga är försvunnen och bortglömd, vore det inte bättre om de började med gå igenom sina dammiga förråd och ge all den konst de hittar där nytt liv först? Konst skall inte köpas in bara för sakens skull.

Dock är konst något subjektivt och den konst jag uppskattar behöver inte vara den konst du uppskatta och tvärt om. Detta gör att jag ställer mig tveksam till om detta är något kommuner skall syssla med i större skala för skattemedel, det kanske är bättre att vi invånare själva får välja vilken typ av konst vi vill konsumera för våra pengar?

Men nu lämnar vi konsten den har redan fått oförtjänt mycket kritik i den här artikeln, det finns så mycket annat som kommuner slösar bort skattemedel på.

Till exempel brände Stockholms kommun 2018 runt 700 miljoner på en ny skolplattform, en sorglig historia kantad av massor av problem. Här följer ett citat:
Under hösten har Stockholms stads skolplattform blivit mycket hårt kritiserad. Den har fungerat dåligt och föräldrar har inte kunnat logga in. Kort sagt verkar den ha rullats ut i ofärdigt skick, vilket flera medier har uppmärksammat i och med att satsningen har kostat över 700 miljoner kronor.

Det hela vart inte bättre av att de döpte plattformen till just skolplattformen. Problemet med det är att företaget Svenska Skolplattformen AB redan sedan 2013 drev en plattform med just det namnet och har Skolplattformen som skyddat varumärke. Kombinationen av det identiska namnet och de stora problemen med Stockholms kommuns plattform skapade stor förvirring och medförde att företaget dränktes i support-frågor och dåliga recensioner från föräldrar och elever som av misstag blandade ihop dom med kommunen då det var företagets sida som dök upp i sökresultaten i sökmotorerna och bland mobilapparna.

Bortsett från att mycket här låter pinsamt klantigt så skulle jag personligen vilja ifrågasätta om att bygga en egen skolplattform för 700 miljoner kronor är något som en kommun över huvud taget skall hålla på med? Det finns många redan etablerade plattformar för detta som skulle kosta kommunen en bråkdel av 700 miljoner att använda.

Förra året gick Slöseriombudsmannen ut och sa att ”I Malmö är slöseri med skattebetalarnas pengar en kommunalsport.” och lyfte att en granskning som gjorts av WSP visade att om Malmö bara kunde lära sig av andra kommuner så skulle de kunna spara omkring 1,4 miljarder kronor per år. Malmö är den kommun som tar emot allra mest bidrag från andra kommuner, 2018 slussades 5,5 miljarder till Malmö från skattebetalare i andra kommuner.

Bland annat så har Malmö valt att lägga en halv miljon kronor på att ”ta fram ljudet av Malmö” och skapa en ”ljudidentitet”. Något de är helt ensamma om bland landets kommuner och landsting. Ljudtekniker besökte bland annat Stadsbiblioteket i Malmö för spela in ljud som:
”Läsare som bläddrade i böcker, lånemaskiner och tystnaden i ljusets kalender.”

I Malmö gillar de även att resa upp skattemedlen, till exempel åkte två politiker och sex tjänstemän till Kalifornien på musikfestival. Över tre års tid flögs det till Stockholm tur och retur 10 000 gånger. För att få inspiration till Malmös julfirande skickades medarbetare till Paris. De skickade en delegation på 18 chefer till Detroit för att studera hur staden hanterat sin konkurs, de var dock noga med att påpeka att det inte fanns någon risk för konkurs för Malmö.

Åtminstone i mina ögon finns det mycket som många kommuner skulle kunna göra annorlunda innan skattehöjningar blir lösningen på problemen. Dessutom finns ju risken att skattehöjningar skrämmer bort skattebetalare från att bosätta sig i kommunen och att kommunen därmed fastnar i en negativ spiral med ökade utgifter och minskade intäkter.

Hur ser du på kommunernas ekonomi och hantering av skattemedel? Bör skatter höjas för att de skall få in mer pengar? Får de in mer pengar om skatterna höjs?

En god vän frågade mig nyligen ”Vad skall du göra med alla pengarna? Ska du köpa en lägenhet?”. En simpel fråga kan man tycka, vissa har ju väldigt tydliga mål som att bli miljonär innan de fyller 30 år och sluta arbeta innan de fyller 40 år eller köpa det där drömhuset eller kunna arbeta med en hobby på heltid.

Jag har aldrig haft några exakta och bestämda mål, så först gav jag helt enkelt det simpla svaret att ”något måste jag ju göra med de pengar som blir över varje månad, har jag dom bara liggandes på ett bankkonto så förlorar dom ju i värde pga inflationen”. För faktum är att oavsett hur mycket eller lite jag tjänat så har jag sällan lyckats göra av med allt. Få saker är ju så tråkigt som shopping! Om det inte gäller shopping av aktier förstås!

Men jag har också alltid varit intresserad av ekonomi, börsen, aktier, företag. Jag minns hur redan när jag gick i grundskolan så varje gång jag tog tåget till grannstaden så smet jag in i första klass för att se om det fanns något kvarlämnat nummer av Dagens Industri som jag kunde läsa under resan. Så att jag skulle köpa aktier när jag blev stor rådde det aldrig någon tvekan om.

Ju äldre jag blivit desto mer tveksam har jag blivit till vårt pensionssystem och vad för slags pension jag kommer att få från det om ett par årtionden. Det känns som att det är vardagsmat nu för tiden med artiklar om äldre som far illa på ålderdomshem, de som har svårt att få ekonomi att gå ihop eller på andra sätt inte har möjlighet att leva med den livskvalitet de skulle önska. För ett par år sedan läste jag en kurs i nationalekonomi på universitet och vi där tog oss en närmare titt på pensionssystemet. Det stärkte ytterligare min känsla av att jag inte kommer kunna lita på staten för att få den levnadsstandard jag vill ha när jag blir äldre.

Så ett mål är att jag ska kunna klara mig på egen hand som pensionär även om jag inte får ett öre från staten. Men jag kan inte säga att det är ett supermotiverande mål som får mig jättedriven eller något som fick min att börja spara och investera från första början. Tvärt om gör ju ränta på ränta det extremt lätt att nå dessa nivåer och om du börjat skapligt tidigt är det inte ens en utmaning. En så liten summa som 1000 kr i månaden över 45 år blir ju flera miljoner räknat på börsens snittavkastning.

Men trygghet är helt klart en av anledningarna till att jag sparar och investerar, det är en bra känsla att veta att vad som än händer under mitt liv så kommer jag att klara mig ekonomiskt. En annan viktig aspekt är kontrollen över sitt liv, möjligheten att kunna leva det liv jag trivs med snarare än det liv jag måste. Med det menar jag att jag kan ta jobb för att jag vill det och att jag tycker att jobbet är roligt och givande i stället för att ta ett jobb för att jag måste för att kunna betala hyran och få mat på bordet. Den dagen jag börjar vantrivas på mitt jobb så kan jag, utan att oroa mig för framtiden, gå in till chefen och säga upp mig. Det gör det också lättare att ställa krav på arbetsgivaren eftersom denne troligtvis behöver mig mer än vad jag behöver honom.

Sedan finns naturligtvis möjligheten att sluta arbeta tidigt. Det är inget jag har några planer för i dagsläget men det är ju en stor fördel att möjligheten finns då man aldrig vet hur ens motivation och glädje till att arbeta kan förändras i framtiden. Men jag tror chansen är större att jag i sådana fall går över till att ha en hobby som jobb snarare än att sluta arbeta helt.

Sedan finns ett annat enkelt svar, för att det är rätt roligt? Det är kul att investera, se pengarna växa över tid. Läsa på och lära sig mer. Se hur en analys man gjort visa sig framgångsrik eller för den sakens skull misslyckad och försöka komma på vad som gick snett. Ha grafer och nummer och följa utvecklingen över tid, i år, 1 år, 5 år, 10 år, 20 år.

Varför sparar och investerar du?

Jag tror att det är viktigt att lära sig hantera och respektera pengar redan i unga dar. Lära sig att pengar inte bara är något som magiskt dyker upp från mamma och pappa om man vill ha något utan att det är något som kräver en insats, arbete och sparande för att få det där du vill ha.

Redan i lågstadiet hände det att jag och några vänner som gick på samma fritids sprang till den lokala bilhandlaren som låg i närheten och fick ett gäng bildtidningar som dom gav ut gratis i marknadsföringssyfte. Sedan satte vi upp ett litet bord längs gång- och cykelvägen som passerade utanför fritids och sålde biltidningarna, saft och kaffe till passerande.

Från mellanstadiet eller möjligtvis trean så sommarjobbade jag varje sommar. Ofta på kontor med intressanta uppgifter som att sortera pärmar och papper, flytta och organisera tusentals pärmar i ett nytt arkiv och när jag vart lite äldre med registrering av fakturor i deras datasystem. Från högstadiet började jag då och då hjälpa en av mina bästa vänner att dela ut reklam och under gymnasiet så jobbade jag extra med postens julkortsortering ett år.

Detta gjorde att jag tidigt fick lära mig att respektera pengar och det arbete som ligger bakom dessa pengar samt förstå vikten av sparande och den motprestation som krävs för varje sak jag ville ha. Jag gick i grundskolan när mobiltelefoner började slå igenom stort i Sverige, jag ville ha en så jag fick köpa en för mina egna pengar jag hade jobbat ihop. Därefter fick jag betala varje räkning själv för egna pengar vilket inte bara lärde mig hur man betalar räkningar utan även lärde mig att hushålla på resurserna jag kunde inte bara använda mobilen i blindo hur mycket som helst då vart räkningen skyhög (med min lilla ekonomis mått mätt). Jag var faktiskt tvungen att hålla koll på hur många samtal jag ringde och hur mycket smsen kostade.

Detta följdes snart upp när jag ville ha en egen dator i stället för familjens skruttiga gamla gemensamma, då var det bara att ta av sommarjobbspengarna och köpa en egen. Lika så när jag och mina bästa vänner började göra en gemensam utlandsresa varje sommar.

Nu är naturligtvis en persons iakttagelser alldeles för litet för att dra några vetenskapliga slutsatser men jag upplever att jag ser det gång på gång bland barndomsvänner, bekanta och ungdomar jag träffar på nu för tiden. Nästan alla som tjänade egna pengar och fick lära sig pengars värde så har det gått bra ekonomiskt för, de fick snabbt ett jobb antingen direkt eller efter att ha pluggat vidare, de har kunnat köpa sig en lägenhet och jag har aldrig behövt vara orolig för hur det skall gå för dom.

Samma åt andra hållet, tex en bekant som gick på gymnasiet med mig, så fort han ville nått gick han till föräldrarna och bad om pengar, ofta när vi var nere på stan tillsammans efter skolan så skulle vi gå förbi hans mammas jobb så att han kunde hämta pengar för att köpa nån ny skiva eller käka snabbmat eller liknande. Än i dag har dag tror jag inte att han har haft ett riktigt jobb sedan gymnasiet. Han trivs bra med att leva på bidrag och ta dagen som den kommer.

Jag hade en bekväm gymnasiekamrat som inte pluggade vidare och ändå inte hade haft ett enda jobb ett par år efter gymnasiet när en annan kompis berättade för honom att han lätt kunde fixa ett jobb åt honom på en snabbmatsrestaurang där han själv arbetade. Då svarade min gymnasiekamrat nedlåtande att han minsann aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta på ett sådant ställe. Än i dag flera år senare så tror jag fortfarande inte att han haft ett enda riktigt jobb annat än enstaka praktikplatser från arbetsförmedlingen.

Snacka om att leva i olika värdar. Jag pluggade vidare efter gymnasiet, har alldeles för många högskolepoäng och jobbar inom ett akademiskt yrke, ändå skulle det jag inte tveka en sekund över att ta ett jobb på en snabbmatsrestaurang om jag blev arbetslös och behövde pengarna. Faktum är att jag tror att jag skulle tycka det var ganska kul, åtminstone inledningsvis, det gjorde jag i alla fall när jag praktiserade på ett par olika restauranger när vi hade praktik under högstadiet.

På lite äldre dagar har jag även sett detta bland många yngre bekanta som jag kommer i kontakt med. Så sent som förra året frågade en 18-åring mig om hur man gör för att betala en räkning. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv behövt betala en räkning.

När jag för ett par år sedan gick tillbaka till universitet och pluggade på nytt så kunde jag se det i många av mina kursare. Bland de som jobbade vid sidan av studierna så hade åtminstone alla i min bekantskapskrets som inte skulle bygga på utbildningen med en master redan klart med jobb och ofta en rejäl kontantinsats till en bostad när de tog examen.

Jag vill påpeka att jag endast talar om att tjäna pengar här, jag pratar inte om bra betyg, det finns gott om unga med usla eller medelmåttiga betyg som man inte behöver oroa sig för eftersom de är drivna och motiverande inom andra områden, lätt fått jobb osv. Dvs de har erfarenheten och drivet av att jobba och tjäna pengar.

Är det bara jag som tänker så här och har upplevt detta när jag sett till människor runt mig? Eller är jag helt fel ute och inbillar mig saker?