Kategori: Tankar och funderingar

Den senaste tiden har många glatt postat och skrivit om ATH (all time high) och rekordår för sina portföljer. 2019 var ett fantastiskt år och för många som kommit igång och sparat och investerat de senaste åren så var de det bästa året någonsin.

Men för dig som sparar och investerar är det verkligen alltid bra att börsen stiger? Frågan kan kännas dum, självklart vill du att dina pengar skall öka i värde. Jag skulle själv inte ha något emot en portfölj som alltid steg massor år ut och år in oavsett hur börsen i stort gick, men under ett mer realistiskt scenario skulle det kunna vara så att du skulle tjäna ännu mer pengar om börsen gick ner?

Så här skrev en av världens bästa investerare, Warren Buffett, i ett brev till aktieägarna i hans bolag Berkshire Hathaway:
————————-
A short quiz:
Om du planerar att äta hamburgare resten av ditt liv och du inte är en nötkreatursuppfödare skulle du då hoppas på högre eller lägre pris på kött? Om du planerar att då och då genom ditt liv köpa en ny bil och du själv inte är en biltillverkare, skulle du då hoppas på högre eller lägre pris på bilar? Svaret på bägge dessa frågor är nog självklart för alla.

But now for the final exam:
Om du under de närmaste fem åren planerar att vara en nettoköpare av aktier, ska du då hoppas på högre eller lägre aktiepriser? Många investerar svarar fel på den här frågan. Trots att de kommer vara nettoköpare av aktier under många års tid så blir de glada när priserna stiger och ledsna när priserna sjunker.

Detta är samma sak som om de hade blivit glada över att priset på hamburgaren de snart skall köpa stiger. Denna reaktion är oförståelig! Endast den som skall sälja tillgångar inom en snar framtid borde bli glada om priset stiger. Den som skall köpa bör föredra sjunkande priser.
————————-

Denna text av Warren Buffett ger onekligen ett annat perspektiv av det hela. Jag tror dock inte att Buffett menar det rakt av utan eftertanke eller kompromisser. Om tex hamburgarna sjunker pga att köttet är ruttet så gör det ingen glad på samma sätt som om att aktiekursen på ett företag sjunker för att det är ett riktigt skitbolag så bör du ju inte köpa det bara för att skiten blivit billigare.

Det hela påverkas det hela av din nuvarande situation och dina mål. Warren Buffett gör tex så stora köp att han ofta når en inflytelserik position över företaget. Då är det naturligtvis en stor fördel med lägre kurser eftersom du köper en större andel av företaget till ett lägre pris. Dessutom när uppgången väl kommer är det ju en fördel för dig ju fler aktier du äger.

Det hela påverkas även av din kassa. Buffett är känd för att ha en enorm krigskassa på flera miljarder tillgängliga för köp vilket ger honom goda möjligheter att slå till om möjligheter till bra affärer plötsligt dyker upp. Har du inga pengar så tjänar du inte mycket på sjunkande priser.

Var du befinner dig spelar också roll, om du sitter på 100 miljoner och en krasch tar 50 av dom är du nog mindre glad om du inte också har massor av kontanter du kan fynda för under kraschen. Om du däremot sitter på 10 000 kr och kraschen tar 5000 av dom så är det onekligen stort fyndläge för ditt månadssparande samtidigt som du inte förlorat mycket.

Om vi går tillbaka till hamburgare så vad som verkligen är intressant är om priset på kött från tillverkare AAA går ner pga att det varit en stor skandal där tillverkare BBB och CCC fuskat och myglat med sitt kött vilket medfört att priset på det felfria köttet från tillverkare AAA dragits med i fallet när hela marknaden gått ner.

På samma sätt kan du se på börsen, som jag sa tidigare att om ett enskilt företag rasar för att det är ett dåligt företag så vill du inte äga det även om priset gått ner. Men om hela börsen drabbas av en stor nedgång så kommer ofta så väl dåliga som bra företag att dras med i fallet. Här uppstår lägen där du kan köpa fantastiska bolag till fyndpris, det gäller bara att du lyckas identifiera vilka företag som är vad.

Tittar du på när IT-Bubblan brast så fanns det massor av företag som inte hade något alls med IT att göra som drogs med i fallet, företag som var sunda och tuffade på bra. Samma inträffade under finanskrisen, i princip hela börsen föll fritt oavsett om företaget hade något med den lånekris som pågick att göra eller ej.

Själv tjänade jag massor av pengar tack vare finanskrisen och den har varit otroligt bra för min portfölj. Faktum är att jag tack vare denna ser fram emot nästa stora börskris och hur jag skall kunna dra nytta av det jag lärde mig förra gången för att tjäna ännu mer pengar då.

Om du håller på med aktier så strävar du alltid efter att slå index med den enkla motiveringen att om du inte kan slå index så kan du ju lika gärna lägga pengarna i en indexfond i stället. Själv har jag haft förmånen av en portfölj som slagit index ganska ordentligt de senaste åren, även om det troligtvis beror mer på tur än skicklighet.

Förra året låg jag 2-3 procentenheter över index när Swedbank, vilka då var ett av mina två överlägset största innehav, slog till med ett jätteras under andra halvan av februari och plötsligt låg jag i stället ett par procentenheter under index. Detta fortsatte sedan med fler nedgångar i aktien och som mest var Swedbank ner över 43%. Detta tillsammans med att även ett annat av mina större innehav gick knackigt gjorde att jag större delen av året låg efter index och även slutade året under index.

Senast jag fick stryk av index var 2014, då kändes det rätt okej. Dels för att det var under en period då mitt aktie- och börsintresse var lågt och jag varken följde portföljen eller börsen särskilt aktivt. Men kanske än mer för att jag de två föregående åren krossat index riktigt stort vilket fick det att kännas naturligt med ett lite sämre mellanår. Kanske är det också som så att 2014 är så länge sedan att jag inte riktigt minns hur jag verkligen kände och upplevde det hela så här i efterhand.

Nu och under föregående år är läget annorlunda, mitt börsintresse är på topp och jag kollar portföljen flera gånger om dagen, jag läser finansnyheter, jag följer ekonomibloggar och finanstwitter. Särskilt de två sista medför att jag hela tiden ser hur andra investerare lyckas eller misslyckas.

Mitt börsfokus har alltid varit långsiktigt, jag bryr mig inte så mycket om hur min portfölj går just i dag, jag bryr mig om hur den går på 5, 10, 20 års sikt. Så är det fortfarande men mitt ökade intresse och framförallt att jag numera dagligen ser hur det går för andra gör att jag omedvetet jämför mig kortsiktigt med andra på ett sätt som jag inte tidigare gjort. Dessutom så känns det på nått sätt att om man som jag skall twittra och blogga om ekonomi och börsen så bör man ju på något sätt visa att man verkligen vet vad man håller på med, att det inte bara är tomma ord. Varför ska jag lyssna på någon som inte ens slår index?

Självklart är allt det här korkat, det är långsiktigheten som räknas för den egna portföljen och alla vet att även världens bästa investerare (vilket jag inte är i närheten av att vara) har mindre bra år och man behöver inte ens själv vara särskilt framgångsrik för att ha både goda synpunkter och kunna lära ut bra saker. Men ändå är det något som påverkar mig, åtminstone lite, psykologiskt nu när jag är en aktiv del av finanstwitter och ekonomibloggarna. Samtidigt finns det kanske en välbehövligt positiv sida av det hela, att man kommer ner på jorden och blir lite ödmjukare till sin egen förmåga.

Vad tycker och tänker du om det hela? Hur påverkas du psykologiskt om du ligger över eller under index?

En relativt vanlig fråga som ofta dyker när personer som valt att spara i stället för att konsumera i hopp om att en dag kunna leva på avkastningen intervjuas i media är:
”Men vad skulle hända om alla bestämde sig för att sluta jobba och i stället leva på börsen? Hur skulle det då gå för vårt samhälle?”.

Dyker frågan inte upp i själva intervjun så gör den det nästan garanterat i kommentarsfältet eller på olika forum eller bloggar där intervjun eller ämnet diskuteras. Det är inte heller ovanligt att den kommentaren dyker upp om personer med det målet råkar nämna det för andra i sin bekantskapskrets.

Är det bara jag som tycker att detta är en extremt korkad fråga? Varför frågar ingen en polis: Men vad skulle hända om alla plötsligt bestämde sig för att bli poliser? Eller till sjuksköterskestudenten: Men hur skulle det gå för vårt samhälle om alla vart sjuksköterskor?

Svaret är enkelt, för det är inte en relevant frågeställning, det kommer aldrig att inträffa att alla i vårt samhälle plötsligt bestämmer sig för att bli poliser eller sjuksköterskor, på samma sätt som att det aldrig kommer att inträffa att alla i vårt samhälle plötsligt bestämmer sig för att spara stenhårt under många långa år i hopp om att en vacker dag i framtiden kunna leva på avkastningen.

Så varför ställs denna fråga gång på gång?