Kategorier
Från min gamla blogg Inspiration

Sparsamhet och lyx

För ett par år sedan läste jag boken Det man ser och det man inte ser av den franska ekonomen Frédéric Bastiat (1801 – 1850) vilket är en samling av olika essäer, texter och artiklar av Bastiat. I den text som givit boken sin titel, Det man ser och det man inte ser så berättar Bastiat intressanta berättelser med ekonomisk anknytning. En av dessa fann jag särskilt intressant då den tar upp en väldigt vanlig fördom, att det är bättre för samhället att folk slösar än att folk sparar.

Detta är något som jag flera gånger mötes av när jag drev in gamla blogg men som jag även upprepade gånger sett som svar/kommentarer på webben när sparande och investerande diskuteras. Folk skriver saker i stil med att visst det är kanske möjligt att du lyckas bli rik men det vore knappast bra för Sverige om fler gjorde som du, det skulle aldrig fungera.

Essän har titeln Sparsamhet och lyx och nedan så citerar jag en del av denna, en berättelse som handlar om två bröder, Mondor och Ariste. Innan vi börjar så vill jag bara återigen påpeka att Bastiat levde i Frankrike samt att han dog 1850 vilket betyder att en del av innehållet här kan låta lite gammaldags och udda.

Sparsamhet och Lyx
Mondor och hans bror Ariste har delat upp arvet efter sin far och har en inkomst på femtio tusen francs var per år. Mondor är en filantrop. Han slösar. Han köper nya möbler flera gånger om året, byter vagn varje månad. Folk talar om alla geniala idéer han har för att göra av med pengarna fortare. Kort sagt, han får livsnjutarna Balzac och Alexander Dumas att blekna vid jämförelse.

Vilket korus av lovsångare han har omkring sig! ”Berätta om Mondor! Leve Mondor! Han är arbetarnas välgörare, folkets ängel! Det är sant att han vräker sig i lyx, han stänker gyttja på fotgängare; hans värdighet och människans värdighet i allmänhet lider visserligen lite av det… Men så vadå? Om han inte gör någon nytta personligen så gör i alla fall hans pengar det! Han får pengarna att cirkulera; hans gård är alltid full av köpmän som alltid går därifrån nöjda. Säger man inte att pengar är runda för att de skall kunna rulla?”

Ariste har valt ett helt annorlunda sätt att leva. Om han inte är egoist så är han i alla fall individualist, för han spenderar förnuftigt, söker bara måttfulla och rimliga nöjen, tänker på sina barns framtid och, för att säga det rent ut, han sparar. Och hör bara vad massan säger om honom:

”Vad är det för nytta med den där onödiga rike, den där snåljåpen? Det är klart att det finns något imponerande och rörande i enkelheten i hans liv. Han är för övrigt mänsklig, välvillig och generös. Men han räknar. Han gör inte av med hela sin inkomst. Hans hus är inte ständigt upplyst och fullt av folk. Vad har mattvävarna, vagnmakarna, hästhandlarna och skräddarna att vara honom tacksamma för?”

De här omdömena, förskräckliga som de är för moralen, grundar sig på det som fångar blicken: Slösarens utgifter, och på det som skyms: Den ekonomiska broderns likvärdiga eller större utgifter. Men allting är så väl arrangerat av den gudomlige skaparen av den sociala ordningen, att här som överallt annars är ekonomi och moral i harmoni i stället för att krocka, och Aristes vishet är inte bara mer värdig utan också mer lönsam än Mondors dårskap. Och när jag säger lönsam menar jag inte bara för Ariste, eller ens samhället generellt, utan för dagens arbetare och industri. För att bevisa detta behöver man bara göra klart för intellektets syn de dolda konsekvenserna av mänskligt handlande, som inte är tydliga för våra ögon.

Ja, effekterna av Mondors slösande syns lång väg; alla kan se hans vagnar, de utsökta målningarna i hans tak, hans tjocka mattor, hans ståtliga hus. Alla vet när hans fullblod tävlar. Hans middagar i Paris fascinerar massan på boulevarderna och folk säger till varandra: ”Det där är en rejäl karl som inte sparar sin inkomst utan säkert gör ett stort hål i sitt kapital.” Det är det man ser.

Det är inte lika lätt att ur arbetarnas synvinkel se vad som händer med Aristes inkomst. Men om vi spårar den så ser vi att allt, ner till sista centime, går till att ge folkarbete, lika väl som Mondors inkomst gör det. Det finns bara en skillnad: Mondors dumma slösande kommer kontinuerligt att minska och till slut med nödvändighet sina helt. Aristes kloka spenderingar kommer att öka från år till år. Och om det är på det viset så är ju allmänhetens intresse i överensstämmelse med moralen.

Ariste spenderar tjugo tusen per år på sig själv och sitt hus. Om inte det räcker för att göra honom lycklig förtjänar han inte att kallas vis. Han rörs av de fattigast villkor och känner ett moraliskt ansvar att hjälpa dem, så han ger tiotusen till välgörenhet. Han har vänner bland köpmän, fabrikörer och bönder som har tillfälliga ekonomiska problem. Han sätter sig in i deras situation för att effektivt och förnuftigt kunna hjälpa dem, och han sätter av tio tusen till detta. Han glömmer heller inte att han har döttrar som skall ha hemgifter, söner som skall ha en framtid, och därför ålägger han sig att spara tiotusen franc om året.

Så här använder han alltså sin inkomst:
1. Personliga utgifter                20 000 fr
2. Välgörenhet                            10 000 fr
3. Hjälp åt vänner                      10 000 fr
4. Sparande                                  10 000 fr

Om vi går igenom var och en av posterna så ser vi att inte en centime undgår att gå in i landets näringsliv.

  1. Personliga utgifter. Dessa utgifter har exakt samma effekter för arbetare och affärsmän som samma summa från Mondor. Det är självklart; vi behöver inte prata mer om det.

  2. Välgörenhet. De tio tusen francs som går hit går också till att nära industrin och arbetet; de går till bagaren, slaktaren, skräddaren, möbelhandlaren. Men brödet, köttet, kläderna och möblerna går inte direkt till Ariste själv, utan till dem som han har valt i sitt ställe. Det här enkla bytet från en konsument till en annan har ingen som helst effekt på näringslivet. Om Ariste spenderar hundra sous eller ber en fattig att göra det i hans ställe har ingen betydelse.

  3. Hjälp till vänner. Vännen som Ariste ger eller lånar tio tusen francs får dem inte för att gräva ner dem; det strider mot vår hypotes. Vännerna använder dem för att köpa varor eller betala en skuld. I första fallet gynnas näringslivet. Vågar någon säga att det ligger en större vinst i Mondors köp av ett fullblod för tio tusen än i Aristes eller hans väns köp av tyg för tio tusen. Om pengarna används till att betala av en skuld blir resultatet bara att en tredje person, borgenären, får pengarna och säkert kommer att använda dem i sina affärer, sin fabrik eller för utvinning av naturresurser. Han blir bara ytterligare en mellanhand mellan Ariste och arbetarna. Andra namn, samma utgifter, och samma vinst för näringslivet.

  4. Sparande. Då återstår de sparade tio tusen francen. Om man bara ser till gynnande av konst, industri och arbetstillfällen så är det här Mondor verkar vara Ariste överlägsen, även om Ariste moraliskt verkar vara lite överlägsen Mondor.

Det är inte utan fysisk smärta jag åser sådana motsägelser mellan naturens stora lagar. Om människan vore tvungen att välja mellan de här båda sidorna, varav en skadar hennes intressen och den andra hennes samvete, skulle vi förlora hoppet om hennes framtid. Lyckligtvis är det inte så. För att se Ariste återfå sin ekonomiska överlägsenhet så väl som sin moraliska, behöver vi bara lära oss det tröstande axiomet, som även om det ser motsägelsefullt ut, är sant: Att spara är att spendera.

Vad är Aristes mål när han spar tio tusen francs? Är det att gräva ner tvåtusen hundrasousmynt i trädgården? Absolut inte. Han vill få sitt kapital och sin inkomst att växa. Följaktligen använder han de pengarna han själv inte behöver till att köpa mark, ett hus, statsobligationer, aktier eller så sätter han in dem på en bank eller hos en börsmäklare. Följ pengarna i alla dessa hypotetiska användningsområden så blir ni övertygade om att genom olika mellanhänder, som säljare eller låntagare, går pengarna till näringslivet lika säkert som om Ariste, liksom sin bror, hade köpt möbler, juveler eller hästar för dem. För när Ariste köper mark eller obligationer för tio tusen gör han det för att han inte tycker att han behöver spendera pengarna. Det tycks vara det ni har emot honom. Men på samma sätt kommer den som säljer marken eller obligationerna till honom att vilja använda pengarna som han får, på ett eller annat vis.

Från arbetarnas och industrins synvinkel finns det alltså bara en skillnad mellan Aristes och Mondors handlande. Eftersom Mondors utgifter sker direkt genom och omkring honom så ser man dem. Aristes utgifter sker delvis genom olika mellanhänder och en bit ifrån, så ser man dem inte. Men för alla som kan koppla ihop verkan med dess orsaker är det man inte ser lika viktigt som det man ser. Beviset för detta är att i båda fallen cirkulerar pengarna, de ligger inte mer orörliga på kistbotten hos den ekonomiska brodern än hos den slösaktige.

Det är alltså fel att säga att sparande skadar industrin. I det avseendet är det lika bra som lyxkonsumtion. Men det framgår som långt mer överlägset, om våra tankar omfattar inte bara nuet utan en längre tidsperiod.

Tio år har gått. Vad har hänt med Mondor och hans rikedom och hans enorma popularitet? Allt har försvunnit, han är ruinerad. I stället för att varje år föra in femtio tusen francs i den offentliga ekonomin är han troligen en börda för den. I varje fall ger han ingen glädje åt köpmännen längre, han anses inte längre vara en gynnare av konsten och industrin. Han är inte längre till någon nytta för sina arbetare, eller för sina barn, som han lämnar i misär.

Vid slutet av samma tioårsperiod fortsätter Ariste att omsätta sina inkomster, och han bidrar dessutom med större inkomster varje år. Han får det nationella kapitalet att växa, det som utgör grunden för alla löner. Och eftersom efterfrågan på arbetare bestäms av storleken på kapitalet bidrar han till arbetarklassens progressivt ökande välstånd. Om han skulle dö lämnar han efter sig barn som kan ta över detta arbete för utveckling och civilisation.

Det är ingen tvekan om att sparande är moraliskt överlägset lyxkonsumtion. Det är trösterikt att tänka för den som kan se bortom de omedelbara effekterna till de mer långsiktiga, innebär sparande samma ekonomiska överlägsenhet.

————————
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg år 2007

Kategorier
Från min gamla blogg Tips

Hur du fyller ett badkar med vatten

Ett badkar har ett litet hål i botten där vatten rinner ut. Vill du fylla badkaret så kan du sätta kranen på max så att vattnet vräker ner, men det är inte säkert att det räcker, kanske måste du även hälla på extra vatten från andra källor än kranen om du vill ha det fullt. Eller så kan du täppa igen det där lilla hålet i botten av badkaret innan du slår på kranen. Gör du det så kommer badkaret att bli fullt även om du bara låter kranen stå på minimum och droppa.

Om du inte har täppt till hålet kommer det att krävas oerhört mycket större mängder vatten som hela tiden fyller på badkaret för att både uppväga vattnet som rinner ut i botten samt att öka den totala mängden vatten som finns i badkaret.

När det gäller pengar så tror många att det bästa sättet att bli rik är att hela tiden öka intäkterna. Det är delvist rätt, men samtidigt så bryr sig de många inte om att täppa till hålen där pengarna rinner ut. Det är mer regel än undantag att folk lever så. De bränner hela tiden alla sina pengar och kämpar ständigt efter nya inkomster.

Vill du bli rik så bör det första du gör att täppa till läckorna i botten där pengarna rinner ut på samma sätt som du hade gjort med badkaret. Ju bättre du täpper till dessa desto snabbare kommer du att bli rik och desto rikare kommer du att bli. Även om du aldrig lyckas få någon ”kran” som släpper ut några större mängder pengar.

Det naturligtvis en stor fördel om du även ökar mängden pengar som kommer in till dig, men så länge du har stora luckor där samma pengar strax efter rinner ut så kommer du aldrig att bli särskilt rik.

Sedan så nöjer vi oss så klart inte heller med att fylla badkaret, vi vill få det att svämma över!

—————
Ursprungligen publicerat i min gamla blogg 2007.

Kategorier
Från min gamla blogg Inspiration

Farfars gamla aktie

För snart 100 år sedan, 1921 gav Borgholms Elverk ut 416 aktier i företaget. De flesta aktier köptes av ortsbor. Det nominella värdet var 100 kr per aktie och en stor del av pengarna företaget fick in användes till att bytta ett nytt vackert hus som först blev elverk men i dag är bolagets kontor.

Inget konstigt med detta kan man tycka, det som gör denna historia lite speciell och mysig är det som hände senare. På 70-talet löstes de flesta av aktierna in men 23 aktier köpta av 12 olika personer löstes aldrig in. Borgholms Energi som företaget numer heter efterlyser nu de tolv aktieägarna för att kunna köpa tillbaka de sista aktierna. Det finns dock en stor skillnad mot när aktierna såldes, i dag har företaget en omsättning på 200 miljoner kronor och de saknade 23 aktierna är tillsammans värda flera miljoner. Allt detta berättar Aftonbladet om i en artikel.

Fyrabarnsmamman Susanne Grundstedt, 47, sondotter till Henning Ljungström som drev järnhandel i Borgholm på 20-talet och som köpte en aktie:
Detta låter ju helt otroligt, säger hon. Klart man blir jätteglad! Jag minns min farfar, han dog när jag var fem år. Och för ett par veckor sedan var jag faktiskt tillbaka i Borgholm där jag inte varit sedan min pappa avled för tio år sedan.”

Joakim Dillner, 46, från Lund tror att det är ett skämt när Aftonbladet berättar att hans morfar på 20-talet köpte en aktie som nu kan ge barnbarnen en rejäl slant.
”Vad ska jag tro? Är detta dolda kameran? undrar han. Men är det sant är det ju helt osannolikt.”

Visst är det en charmig historia? Inte den typ av snyftartiklar Aftonbladet normalt publicerar när de skriver något om ekonomi. Men främsta anledningen till att jag skriver detta inlägget är som så många gånger tidigare för att visa att det lönar sig att investera pengar. Gör du det inte i dag som måste du börja, hur mycket eller lite pengar du än tjänar.

Naturligtvis kan du aldrig räkna med att göra en affär som Borgholms Energi, troligtvis kommer till och med någon eller några av dina investeringar går åt helvete. Men jag är helt övertygad om att du alltid bör spara och investera en del av de pengar du tjänar och även om du råkar ut för några hack på vägen så kommer det med stor marginal att löna sig i slutändan.

—————————–
Detta inlägg publicerades ursprungligen i min gamla blogg 2007

Kategorier
Från min gamla blogg Inspiration

Min sämsta löneförhandling

Tänkte passa på att berätta om en väldigt lärorik händelse i mitt liv, en händelse som jag kallar för min sämsta löneförhandling.

Jag har jobbat i hela mitt liv, något som jag är helt övertygad om både varit nyttigt, lärorikt samt givit mig en respekt för pengar och att tjäna dessa själv. När jag var liten sommarjobbade jag nästan varje sommar och då och då delade jag ut reklam med en kompis. Under ett av åren på gymnasiet så jobbade jag även extra på posten under julkortssorteringen. Vid dessa jobb löneförhandlade jag aldrig, samma lön gällde för alla, antingen accepterade jag den eller så tackade jag nej till jobbet.

Min första löneförhandling skedde i stället när jag var 21 år gammal och skulle börja jobba vid sidan av studierna. Då jag hade möjlighet att läsa kurser på distans det kommande året så tänkte jag jobba nästan heltid.

Jag var lite osäker när jag skulle gå på intervjun, men samtidigt var jag hoppfull då jag förstod att jag hade goda chanser att få jobbet, det hade dom mer eller mindre sagt rakt ut i förväg. Under intervjun dröjde det sedan inte länge innan de sa rakt ut att de ville ha mig och jag talade om att jag också ville ha jobbet så gick vi över till ett rent lönesamtal.

Jag kom som sagt var direkt från studentlivet, under de senaste två åren hade jag levt på studielån och innan dess hade jag som sagt var bara haft sommarjobb och tillfälliga extrajobb. Jag var av förståeliga själv van att leva på små medel. Personalchefen som jag förhandlar med säger en summa, jag mins inte riktigt vad, men var typ runt 17 000 – 18 000 kr i månaden. Wow! Tänkte jag, för mig som var van att leva på små medel var detta en förmögenhet! Särskilt som jag inte var klar med min utbildning utan skulle fortsätta plugga vid sidan om. Glad i hågen så sa jag naturligtvis genast ja med ett leende.

Personalchefen funderade ett par sekunder och skällde sedan ut mig! Han lät mig veta hur totalt urusel jag hade varit på att löneförhandla, troligtvis den sämsta någonsin! Hur fan kunde jag vara så jävla dum att jag acceptera det första erbjudandet han gav mig?

Sedan gick han genom för mig hur jag borde ha gjort. Han förklarade att när han sa den första summan så måste jag svara med en högre summa. Då kontrar han med en summa som är högre än den första han gav med lägre än den jag sagt. Då svarar jag med ett nytt bud och till sist möts vi på mitten med ett belopp som blir ungefär ”såhär” säger han samtidigt som han skriver upp en ny summa i mitt anställningsavtal som var högre än den jag hade accepterat.

Denna utskällning/lektion som jag fick av personalchefen lärde mig mycket. Sedan den dagen har jag varit betydligt självsäkrare vid löneförhandlingar, lagt ner mycket mer tid på att förbereda mig (har i regel massor nedskrivet i ett dokument jag har med mig till förhandlingarna) och framförallt så accepterar jag aldrig det första budet när det gäller liknande förhandlingar som jag beskrev ovan. Kan även nämna att vid nästa löneförhandling jag hade med personalchefen, året efter, var jag som sagt var betydligt bättre förbered och påläst och jag höjde min lön med ett par tusen.

—————————-
Publicerades ursprungligen i min gamla blogg under 2007.

Kategorier
Från min gamla blogg Inspiration

Stora misslyckanden kan leda till stora framgångar

Robert G Allen, multimiljonär, författare och fastighetsinvesterare berättar i sin bok Multiple Streams of Income en liten historia om sitt eget liv och hur han praktiskt taget ”misslyckade” till sig sin förmögenhet. Denna berättelse citerar jag nedan:

Jag vet att det låter galet men hade det inte varit för misslyckanden så hade jag aldrig lyckats och jag hade aldrig blivit dollarmiljonär. Tro det eller ej men jag misslyckade mig till den första miljonen. Jag tog min MBA examen tillhörandes den tredjedelen av klassen som gjorde de två bästa tredjedelarna möjliga. Jag kände mig tursam som över huvud taget lyckades ta min examen. Jag minns hur jag ofta under de olika kurserna kände mig allmänt förvirrad och till och med dum.

När min examen kom allt närmare började jag aktivt att leta jobb. Jag skickade min CV till de 30 företag i landet som jag allra helst ville arbeta för. Jag ringde till flera av dem, vart kallad på en del intervjuer med mera. Jag hade stora förhoppningar om ett jobb. Allt fler av mina klasskamrater fick jobb och skröt om hur höga deras ingångslöner var men allt jag fick var brev på brev som talade om att jag inte fått jobbet.

Under ett par månaders tid fick jag brev från företag som Gillett, General Food, Kodak, Lipton, Max Factor, General Motors och många, många fler. Du skulle troligtvis känna igen namnen på dem allihop. Alla dessa brev tackade mig för visat intresse men talade om att de inte ville ha mig. Men jag hade ett ess kvar i rockärmen, Proctor and Gamble. Företaget som var på förstaplatsen över de företag jag allra helst ville arbeta för hörde av sig och de betalade för min flygresa så att jag kunde åka till dem för en intervju!

När intervjun var över var jag upphetsad, hade skyhöga förväntningar och längtade efter att få börja arbeta för dem. Sedan kom brevet. Det kom den 15 april. Jag borde ha förstått att jag inte skulle ha öppnat brevet den 15 april. Inget bra händer denna dag! Det var detta datum Titanic sjönk, Abraham Lincoln vart skjuten, den dagen vi betalar våra skatter. Och den dagen fick jag brevet från Proctor and Gamble. Naturligtvis stod det att de inte ville ha mig. Detta var mitt sista företag, jag hade ingen stans kvar att vända mig.

Vet ni vad det var som fick mig att fortsätta under dessa hårda stunder? Det var dom där breven. Dom gjorde mig arg, till och med rasande! Jag satte in alla dessa brev i en pärm för att spara dem. Jag svor att jag skulle lyckas även om Amerikas största och bästa företag tyckte annorlunda. Trotts min bestämdhet och övertygelse så hade jag fortfarande inte något jobb. Jag berättade om mina problem för en bekant som var en av de mer lyckade inom fastighetsbranschen i staden där jag bodde. Han erbjöd mig ett jobb som försäljare av fastigheter.

Jag förkastade genast idén. Det kändes som att det var under min värdighet. Jag har ju en fin examen och du vill att jag ska sälja fastigheter? Vad skulle mina kursare då tänka om mig? Men nöden efter pengar, jag måste ju ha mat på bordet, fick mig att svälja min stolthet och under den första sommaren efter jag hade tagit min examen så jobbade jag vid den här mannens sida och lärde mig massor. Saker som jag aldrig hade kunnat lära mig någon annan stans. Samtidigt så växte mitt självförtroende snabbt.

Med hjälp av mina nya kunskaper och mitt stärkta självförtroende köpte jag min första egna fastighet som en investering. Den andra, tredje osv följde snart. Resten är historia som man brukar säga. För ett par år sedan tog jag ut alla de där breven jag hade fått från de olika företagen från pärmen jag hade satt dem i och tog med dem till en bokbindare som fick sätta samman det hela med ett snyggt omslag. Stort på omslaget stod titeln: Robert Allens många misslyckanden.

Medan det finns miljontals exemplar av mina andra böcker världen över så finns det endast ett enda ex av denna. Och denna bok ser jag som en av mina mest värdefulla egendomar. Varför ser jag den som en så värdefull egendom? Jo därför att den ständigt påminner mig om att det var från mina misslyckanden som min framgång växte fram. Var skulle jag befinna mig i dag om något av dessa stora företag hade anställt mig? Troligtvis hade jag varit kvar där än, levt ett helt ok liv och ständigt hoppas att företaget inte skulle få för sig att göra några nerskärningar så att jag vart av med mitt jobb.

Eftersom jag inte fick något av dessa jobb tvingades jag att börja leta på andra platser, inom andra branscher. Att ta en väg som färre personer hade valt på förhand. Och vart har då denna väg tagit mig? Till ett liv av ekonomiskt oberoende. I dag tjänar jag mer och jobbar mindre än de flesta VDs på dessa företag. Ibland besvaras inte böner genom att dörrar öppnas utan genom att de stängs. Det är inte fören många år senare som du kan se hur dina misslyckanden tagit dig till andra framgångar. Du måste kunna se det positiva med alla misslyckanden. När du kan se det positiva med dessa misslyckanden så är de inte misslyckanden längre.

—————————–
Ursprungligen publicerad i min gamla blogg under 2007.