Författare: Jakob

Kategorier
Tankar och funderingar Tips

Vikten av att behandla dina kunder väl

Jag äter regelbundet restaurangmat, antingen hos restaurangen men även ofta via hemkörning. Vissa skulle kalla det en svaghet, andra skulle se det som att leva det goda livet och unna sig något. Personligen är jag nog villig att erkänna att jag kanske gör det lite oftare än vad som är bra för vare sig plånbok eller midjemått och att jag definitivt hade varit rikare om jag lagade all mat själv och investerade pengarna jag sparade på det.

Det här inlägget handlar dock inte om mina matvanor utan om hur olika företag behandlar sina kunder och vilka konsekvenser det kan få för företaget om de behandlar kunderna bra eller dåligt. Som exempel för den här artikeln kommer jag att använda just restaurangen då jag uppenbarligen är en frekvent kund hos dessa.

Jag har bott i samma stadsdel i femton års tid. Ett kvarter bort har jag min närmaste restaurang, en restaurang som troligtvis hade varit ett av mina standardval. Dom har både mer vanlig mat samt snabbmat i form av Pizza. Den mer vanliga maten hade varit något jag regelbundet köpt hem till middag och pizzan nått jag köpte någon gång då och då till exempel när kompisarna kom över för att kolla fotboll en helg och liknande. Med tanke på hur länge jag har bott i den här stadsdelen är det inte orimligt att anta att jag vid det här laget skulle ha spenderat ett 5-siffrigt belopp på den restaurangen genom åren. Men det har jag inte.

Första gången jag besökte restaurangen för en herrans massa år sedan och jag skulle betala så räckte jag fram mitt kort till personen i kassan. Döm om förvåning när personen i kassan börjar att skälla ut mig! Jag får bestämt förklarat för mig att ”cash is king” och att restaurangen får betala avgifter på alla kortköp och hur korkad jag är och vilken dålig kund och människa jag är som vill betala med kort och att jag verkligen borde betala med kontanter i stället. Jag vart så chockad och förvånad att jag inte ens vart arg eller sa något jag bara betalade och gick. Sedan dess har jag inte satt min fot där igen.

I ett köpcentrum i min närhet har jag en restaurang som jag regelbundet besökte under ett par års tid. Sedan beställde jag från dom online. När det hade gått 40 minuter längre än utlovad leveranstid hör jag av mig till supporten och får till svar att dom är sena pga brist på bud men att dom jobbar på det. När maten fortfarande inte kommit efter 80 min efter utlovad tid hör jag av mig på nytt. Då bekräftar dom att de till sist fått tag i ett bud och att dom nu kan lova att maten kommer, med beräknad leveranstid till ganska exakt två timmar efter den ursprungliga leveranstiden.

Det intressanta är att hela tiden medan det här pågår är att om jag går in för att göra en ny beställning så anges beräknad leveranstid till att vara lika kort som när jag ursprungligen la mig beställning (då var beräknad leveranstid 50 min). Alltså ljuger dom antingen när de talar med mig eller så ljuger dom i appen där du beställer.

Jag och mina vänner som väntar på maten är hungriga som djur, men äntligen ska vi få äta, det är bara 5 min kvar till leverans! Då plingar det till i mobilen med meddelandet ”restaurangen har avbrutit beställningen”. Dom hör alltså inte av sig, dom ber inte om ursäkt trots att dom vet att vi väntat i flera timmar och blivit lovad leverans, dom erbjuder inte någon kompensation, ingenting. När jag försöker få tag i dom så svarar dom inte utan har stängt för kvällen. Som jag tror ni förstår har jag inte besökt den restaurangen igen, vare sig fysiskt eller online och mina vänner som skulle äta med mig har naturligtvis inte heller gjort det.

En tredje restaurang jag handlade från online levererade bara hälften av de maträtter vi hade beställt. Jag kontaktade dom direkt över telefon för att meddela att dom glömt packa ner mat och att vi var hungriga och bad dom leverera den saknade maten så fort som möjligt. Jag fick då till svar att det tydligen var helt omöjligt för dom att skicka ny mat och att jag i stället, om några dagar, skulle få tillbaka pengarna för maten som inte hade levererats. Dom lämnade oss alltså hungriga då alla inte fått sin mat och dom försökte inte rätta till sitt misstag, dom bad oss inte ens om ursäkt eller erbjöd nån form av kompensation.

Det är mycket möjligt att en enda kund inte är något för dom, att det handlar om så små belopp att dom inte bryr sig. Men samtidigt är det lätt att misstänka att om en restaurang behandlar en kund som skit så är risken stor att de även behandlar andra kunder som skit och ser man till över flera års tid kan det till sist bli hundratals personer som undviker restaurangen i stället för att äta där regelbundet. Kanske hade dessa människor gjort stor skillnad för restaurangen nu under pandemin?

Sedan så sprider sig sånt här, det är inte bara personen som blivit dåligt behandlad som kan komma att bojkotta restaurangen, det är även personer i dennes närhet. Om vi går tillbaka till den första restaurangen i texten ovan. Jag har tre släktingar som bor i samma stadsdel, en som bor i stadsdelen bredvid samt en som tidigare jobbade i stadsdelen. För alla dessa släktingar berättade jag om hur restaurangen behandlat mig och varnade dom för den. Lika så har jag haft ett par kollegor som bott i stadsdelen och några vänner. Alla följer säkert inte mitt råd om att undvika restaurangen, men jag vet att ett antal av dom gör det.

När ett företag behandlar en kund dåligt så sprids det helt enkelt och får till effekt att personer i deras nätverk undviker företaget. I slutändan sett till över flera års tid så kan det nog handla om rätt ansenliga belopp för mindre butiker och restauranger.

Vad kan då företag göra annorlunda när nått blir fel för att hålla kunderna nöjda och komma trots allt? Låt oss ta två positiva exempel som hänt mig, som gjort att jag fortsätt att vara kund hos restaurangerna trots att dom gjort fel.

Det första exemplet är en restaurang jag beställde från men när maten levererades så upptäckte jag att jag bara hade fått en av de två maträtterna jag beställt. När jag ringde dom så bad dom genast om ursäkt och sa att dom skulle rätta till det hela så fort som möjligt. Dom skickade en ny bil med den saknade maten och som kompensation skickade dom dessutom med gratis efterrätt (vilket jag inte hade beställt) samt att dom talade om att nästa gång jag vart hungrig så var det bara att höra av sig till dom så skulle jag få en gratis lunch.

Exempel nummer två är en restaurang som av misstag hade råkat levererat fel maträtt till mig. Jag fick alltså mat och maten kom i tid, men det var inte den mat jag beställt (dock snarlik mat). Troligtvis hade dom blandat ihop det under leverans och en annan kund hade fått min beställning. Dom bad genast om ursäkt, jag fick behålla den felaktiga maten jag fått, vilket jag sa var okej när dom frågade (annars hade dom skickat ny mat) samt att jag ett par dagar senare fick ett presentkort för två måltider hos restaurangen i brevlådan.

Bägge dessa händelser gav mig en positiv bild av dessa restauranger och jag handlar gärna från dom igen i framtiden. Som ni märker är det inga stora saker som krävs för att behålla en kund när en restaurang gjort fel. En ursäkt, en omleverans, en gratis efterrätt, ett presentkort på en ny måltid eller liknande.

Hade jag varit restaurangägare hade det varit en självklarhet för mig att göra den här typen av saker, det kostar oss i princip ingenting samtidigt som det ju faktiskt är vi som gjort fel och det är vårt ansvar att ställa det tillrätta. Jag tycker att följande citat av Warren Buffett passar bra in här:
“It takes 20 years to build a reputation and five minutes to ruin it. If you think about that, you’ll do things differently”.

Vilka erfarenheter har du av företag som behandlat dig så dåligt att du inte längre är kund hos dom eller tvärt om företag som gjort det där lilla extra så att du i stället rekommenderar dom till släkt och vänner?

Kategorier
Tips

Hur du ger dina barn en god finansiell hälsa

Så sent som 2019 publicerade Folkhälsomyndigheten en rapport som visade att ekonomi tillsammans med sysselsättning är de två absolut viktigaste faktorerna när det kommer till psykisk hälsa. Något jag skrev om här: Din ekonomi är på liv och död. Det värsta är dock att det hela inte bara går ut över dig, det går ut över dina barn! Rapporten visade att barn till föräldrar med dålig ekonomi oftare drabbas av psykisk ohälsa än barn till föräldrar med ordnad ekonomi.

Hur gör vi för att detta inte skall inträffa? För att vi själva skall klara oss väl och kanske ännu viktigare, hur ger vi våra barn en god finansiell hälsa? Nyligen släppte Kantar Sifo resultatet av en undersökning vilken hade till syfte att försöka ta reda på vilken typ av människor som tenderar att ha en sämre finansiell hälsa och varför.

Enligt undersökningen är sambandet mellan kunskaper i privatekonomi och sparande tydligt. Rapporten visar att barn och unga som får lära sig om privatekonomi både sparar mera och har en lägre risk att drabbas av betalningspåminnelser och betalningsanmärkningar som vuxna. Bland de som fått lära sig om privatekonomi sparar drygt 70% minst 10% av sin inkomst.

Samtidigt sparar gruppen med bristande kunskaper inom privatekonomi mindre vilket gör att de är mer sårbara om livet tar en oönskad vändning. Till exempel har dom en ökad risk för att inte kunna bo kvar i sin befintliga bostad om de skulle bli arbetslösa, skilja sig eller bli långvarigt sjuk.

Allra bäst är om du kan väcka ditt barns intresse för privatekonomi, för bland de som verkligen var intresserade av privatekonomi i unga år så ser siffrorna ännu bättre ut. Bland dessa sparar åtta av tio minst 10% av lönen och 85% kan bo kvar i sin bostad även om något oförutsett inträffar som får negativa konsekvenser för ekonomin, som en plötslig arbetslöshet.

-Intresse för privatekonomi i unga år har betydelse för vilken förmåga man har att hantera sin ekonomi senare i livet. Det är inte den enda förklaringen, men kunskap och intresse ökar möjligheten att fatta bra beslut gällande sin privatekonomi och minskar risken för misstag. Därför är det viktigt att vi tidigt börjar prata med barn om pengar, säger Arturo Arques.

Jag tror att ni börjar förstå principen, det är jätteviktigt för barns hälsa att de lär sig om ekonomi och ju större intresse de får för det desto bättre kommer deras finansiella hälsa att bli. Men hur väcker vi barns intresse för privatekonomi eller åtminstone ge dom så goda grundkunskaper att de klarar att stå på egna ben när de blir vuxna?

Artikeln jag länkade till tidigare i det här inlägget lyfter ett par förslag. Till att börja med så påverkas barn och unga av hur du som vuxen pratar om ekonomi, därför är det viktigt att du talar enkelt och lustfullt om ekonomi. De rekommenderar även att du tar hjälp av appar eller spel, intresset ökar om de tycker att det är intressant och roligt.

Vecko- eller månadspeng är också en bra väg att gå då det kan vara både roligt och lärorikt att själv få bestämma över pengar samtidigt som det lär dom att hushålla med resurserna och förstå pengars värde. Detta görs med fördel i kombination med att barnet eller ungdomen uppmuntras att spara en del av pengarna, tex sätta upp ett mål om att längre fram kunna köpa något lite större och roligare. När barnet blir lite äldre bör denne även få tillgång till digitala banktjänster och lära sig hantera dessa. Det är också viktigt att barnet får göra misstag med pengarna och lära sig av misstagen så att de blir erfarenheter.

Själv har jag inte några direkta minnen av att mina föräldrar pratade privatekonomi med mig, men jag fick dock veckopeng och senare månadspeng. Trots att det aldrig varit något mina föräldrar diskuterade så har jag av någon konstig anledning hade jag ändå ett intresse av sparande, investerande och företagande redan från unga år.

Kanske påverkades jag omedvetet av min familjs ekonomiska situation, vi hade det på det stora hela gott, jag har verkligen intet att klaga på, men vi hade inte ett överflöd. Tex så reste vi aldrig på utlandssemestrar, de gånger vi åt på restaurang så var det ofta något speciellt och dyrare saker fick vi barn ofta spara ihop till själva.

Detta medförde att det var en självklarhet att sommarjobba, ibland hjälpte jag en kompis att dela ut reklam under grundskolan och under gymnasiet så jobbade jag extra på postens julkortssortering. Min första egna mobil i grundskolan köptes för pengar jag hade tjänar ihop på det här sättet och jag har betalt varenda mobilräkning själv sedan dess. Lika så min första egna dator (familjen hade en gemensam). Från årskurs 8 började jag resa utomlands på semester med mina kompisar nästan varje år, till den brukade jag få ett litet bidrag till mat från mamma men själva resan, hotell, aktiviteter där, festande osv betalade jag för helt själv.

Jag har alltid tyckt att det är viktigt för barn och ungdomar att sommarjobba, genom det lär man sig massor, inte minst att pengar inte bara dyker upp rent magiskt när man ber mamma och pappa om dom. Det hjälper en att förstå pengars värde och att spara ihop till något, tex en mobil och köpa den för egna pengar är inte bara lärorikt jag skulle gissa på att det också ofta betyder att du är mer rädd om den, för du inser hur mycket det skulle kosta om den går sönder och du måste köpa en ny.

En förälder som jag personligen tycker gör ett fantastiskt jobb med att utbilda sina barn i privatekonomi är Stefan Thelenius. Han har sedan barnen var små låtit dom varit med och bestämma över sina egna aktieportföljer. Barnens intresse har gått i vågor men det har förutom att vara lärorikt för dom även varit intressant för oss andra som kunnat följa deras ekonomiska resa genom hans blogg.

Här kan ni se den senaste uppdateringen om hans dotter Ebbas portfölj, med citat som ”Pappa, jag är på bra humör – vi kan gå igenom min portfölj om du vill?”: Ebbas snöboll 2021.

Alla får uppenbarligen inte med sig detta hemifrån, särskilt för en förälder som själv inte har koll på privatekonomi och har egna ekonomiska bekymmer kan det ligga väldigt långt bort att lära sina barn att det finns bättre sätt att hantera ekonomin på. Jag har själv genom åren hjälpt flera yngre när det kommer till privatekonomi, tex fick jag för ett par år sedan en fråga, från en myndig ungdom, som kan låta väldigt simpel i mångas öron: hur gör jag för att betala en faktura? Även om den frågan kan låta simpel för mig och dig så behöver den inte vara det för en 18-åring som i princip aldrig sett en faktura eller kanske inte ens varit inloggad på en internetbank.

Vad kan vi då göra för att hjälpa alla dessa ungdomar som inte får med sig kunskaper om privatekonomi hemifrån och kanske inte heller har ett tillräckligt stort intresse för det för att lära sig massa på egen hand? Svaret är skolan. Både i kursen Hemkunskap i grundskolan och i kursen Samhällskunskap på gymnasiet så ingår det lite privatekonomi. Det finns säkerligen många lärare inom dessa ämnen som gör ett jättebra jobb med att lära ungdomarna privatekonomi, men räcker det? Privatekonomi är bara en liten del av dessa kurser, det är massor av saker läraren skall hinna med under året så ofta tvingas läraren bara avsätta ett par veckor på sin höjd för ett enskilt moment som privatekonomi.

Kursen Samhällskunskap 1a1 är på 50 poäng vilket betyder att den normalt går över en termin. Om höstterminen börjar sista veckan i augusti och slutar ett par dagar innan jul samt har ett höstlov mitt i så innebär det alltså att kursen pågår i cirka 3 månader och 2-3 veckor. Under denna korta tid skall eleverna utöver privatekonomi också lära sig följande:

  • Demokrati och politiska system på lokal och nationell nivå samt inom EU. Internationella och nordiska samarbeten. Medborgarnas möjligheter att påverka politiska beslut på de olika nivåerna. Maktfördelning och påverkansmöjligheter i olika system och på olika nivåer utifrån olika demokratimodeller och den digitala teknikens möjligheter. Digitalisering och mediers innehåll samt nyhetsvärdering när det gäller frågor om demokrati och politik.
  • De mänskliga rättigheterna; vilka de är, hur de förhåller sig till stat och individ och hur man kan utkräva sina individuella och kollektiva mänskliga rättigheter.
  • Folkrätten i väpnade konflikter. Den internationella humanitära rätten och skyddet för civila i väpnade konflikter.
  • Arbetsmarknad, arbetsrätt och arbetsmiljö. Arbetsmarknadens parter, deras olika roller och betydelse för samhällsutvecklingen. Digitaliseringens påverkan på arbetsmarknaden.
  • Gruppers och individers identitet, relationer och sociala livsvillkor med utgångspunkt i att människor grupperas utifrån kategorier som skapar både gemenskap och utanförskap.
  • Källkritik. Metoder för att söka, kritiskt granska, värdera och bearbeta information från källor i digital och annan form.
  • Presentation i olika former, till exempel debatter och debattinlägg.

Om allt detta samt privatekonomi skall hinnas med på tre och en halv månad så inser nog alla att det inte blir många veckor privatekonomi hur duktig läraren än är på att lära ut om det och hur viktigt läraren själv än anser att det är.

Därför har jag länge predikat för att en kurs i privatekonomi och sparande borde bli obligatorisk på gymnasiet. En kurs där eleverna får lära sig allt från hur de betalar en räkning till hur de deklarerar, till konsumenträtt, till sparande och investerande, hur ränta på ränta fungerar osv. Redan den 9 augusti 2006 skrev jag ett inlägg med titeln ”Privatekonomi i skolan” i min gamla blogg där jag lyfte vikten av att en sådan kurs vart obligatorisk på gymnasiet. Detta följdes sedan av ett antal inlägg på samma tema genom åren. Men tyvärr står vi här år 2021 och saknar fortfarande den kursen trots så mycket forskning och undersökningar om folks välmående pengar på vikten av det.

I stället har privata organisationer som Ung Privatekonomi och Unga aktiesparare fått jobba hårt för att utbilda våra ungdomar i dessa kunskaper. Dom gör ett fantastiskt jobb men de når endast ut till en bråkdel av alla unga och ofta så träffar de bara på dessa ungdomar under en enskild timma eller två. Så jag står fast vid det jag predikat i runt 15 års tid nu, en kurs i sparande och privatekonomi borde bli obligatoriskt på gymnasiet för att rädda de tusentals ungdomar som saknar föräldrar som lär dom.

Hur står det till med din egen finansiella hälsa och vad gör du för att hjälpa andra i din närhet att få ett intresse eller åtminstone kunskap om privatekonomi?

Kategorier
Tankar och funderingar

Tjejer ska inte äga aktier!

Som kvinna har du verkligen inget på börsen att göra. Att du som kvinna är på börsen betyder att du försöker kopiera ett destruktivt beteende och dessutom befäster den vite mannens privilegium. Det betyder även att du bidrar till ökade klyftor, koldioxidutsläpp och att du är med och skördar folks liv! Att du som kvinna kämpar för att ta dig in i den mest vita, manliga sfären som finns måste ses som en egentlig förlust!

Om du som kvinna sparar och dessutom uppmuntrar andra kvinnor att göra det samma så skuld- och skambelägger du kvinnor som inte har den ekonomiska möjligheten att spara. Det är det ett rent och skärt klassförakt du håller på med. För en kvinna med ett låglöneyrke kommer det att ta många årtionden att spara ihop en summa på 100 000 kr. Det betyder att det är i princip en smärre omöjlighet för kvinnor med den typen av yrken att spara ihop ett sådant belopp.

Om du har läst min blogg tidigare så förstår säkert att dessa åsikter inte är mina. Jag står snarast på den totalt motsatta sidan, tjejer skall självklart vara på börsen! Åsikterna i det första stycket kommer i stället från en debattartikel i Expressen med rubriken ”Varför ska kvinnor stötta aktiemarknaden?” av Lena Bjärskog. I sin text får hon det att låta som att börsen bara är för några få privilegierade. Om någon annan som kvinnor, invandrare och andra som hon anser har det svårare att ta sig fram i dagens samhälle så är dessa på fel plats och bör sluta.

Lena är inte ensam, Klara van Blaricum och Clara Rydström vars debattartikel ”Fuck off-kapital hjälper inte utsatta kvinnor” (betalvägg) ligger till grund för det andra stycket i den här texten, uppvisar en skambeläggande syn mot kvinnor som sparar och investerar.

I mina ögon förminskar delar av de här artiklarna kvinnor och uppvisar bitvis en kvinnosyn som inte hör hemma 2021. Kvinnor är inte korkade, tvärt om är de minst lika smarta som män och mina egna erfarenheter från Universitet säger snarare att kvinnor är på väg att ta över än att stå i bakgrunden hunsade av någon annan.

Jag skulle dock vilja ta ytterligare ett steg och säga att sparande och investerande inte är en kvinnofråga, det är något som alla borde göra oavsett kön eller hudfärg. Ju längre du står från dagens ”elit” desto mer har du troligtvis att vinna på det. Jag har tidigare tydliggjort min ståndpunkt i frågan i inlägget ”Börsen är för låg- och medelinkomsttagare” och det är en syn jag står fast vid. Ju sämre dina ekonomiska förutsättningar är i dag desto viktigare att du sparar och investerar för att kunna stå på egna ben och förändra din framtid.

Om du sitter på en direktörslön och tjänar miljoner klarar du dig alldeles utmärkt utan börsen. Men om du är en vanlig knegare som hankar dig fram på en lön under medellönen i Sverige, kanske har du barn som kostar pengar, kanske har du inte så många tusenlappar över i slutet i månaden om ens någon. Då kan verkligen ett disciplinerat sparande och investerande över tid göra en enorm skillnad för dig.

Om skribenten tror att kvinnor skiljer sig åt från män, då om något är det väldigt viktigt att kvinnor investerar så att de kan vara med och påverka? Med sina pengar kan hon styra vilka bolag och branscher hon vill stötta eller bojkotta. Vilka bolag vars stämmor hon vill besöka för att göra sin röst hörd. Och om man skiter i allt sådant, så bara för att hon skall få en god ekonomisk framtid och stå på egna ben oberoende av någon man?

Däremot är de viktigt att ge folk de kunskaper som krävs för att tex förstå hur du investera och när det kommer till kunskap så är det möjligt luckan är olika stor bland olika grupper i samhället. Kanske står vissa grupper pga detta längre från aktiemarknaden än andra. Detta är något som jag tidigare lyft i min artikel om ”Varför så få svenskar blir rika” där jag tittar på vad teorier från psykologin säger och hur dessa kan förklara varför så få sparar och investerar.

Att det tar lång tid att spara ihop till 100 000 kr som låginkomsttagare stämmer. Det tar betydligt längre tid att göra det om du tjänar 18 000 kr i månaden än om du tjänar 60 000 kr i månaden. Men som jag sagt tidigare, ju mindre du tjänar desto viktigare att du aktivt arbetar för att förbättra och trygga din ekonomiska situation. Sparande och investerande är ingen sprint, det är ett maraton. Ingen förväntas få ihop 100 000 kr på en månad men kan du få ihop det på några år kommer det att ge dig en fantastisk trygghet.

När jag var liten var dagisköerna så långa att jag under några år innan jag fick en plats i stället fick vara hos min pensionerade mormor om dagarna. Hon har det gott i dag men är uppvuxen under helt andra tider på 30- och 40-talet, med krig, ransoneringar och annat. Under hela hennes uppväxt var det en självklarhet att hur magert de än hade det så sparade du alltid lite. Detta innebär tex att hon än i dag lever efter principen att på en macka har du endast ett pålägg, detta inkluderar smör. Om du har smör, ost och skinka hemma så gör du alltså inte en ost och skinkmacka med allt på, utan antingen har du smör, eller så har du ost eller så har du skinka på din macka.

Jag har själv tjänat under medellönen i Sverige hela mitt liv men redan som student så sparade jag en del av studiemedlet. När studierna sedan var avklarade och jag fick mitt första jobb så har jag för mig att jag fick en lön på runt 17 000 – 18 000 kr i månaden, före skatt. Jag minns inte exakt hur mycket jag fick då ett antal år har passerat sedan dess, men det var under 00-talet för den som vill jämföra löner över tid. Verkligen ingen imponerande siffra men det var ju mycket mer än vad jag hade haft i studiemedel så för mig var det en smärre förmögenhet som jag kunde leva gott på och ändå spara ett par tusenlappar i månaden.

Nu förstår jag att allas livssituationer ser olika ut och alla verkligen inte har samma möjlighet att spara men att säga att det är mer eller mindre omöjligt att spara ihop till 100 000 kr om du har ett låglöneyrke stämmer bara inte. Jag säger inte att det är lätt eller gå fort men möjligt är det. Och det behöver inte heller ta så lång tid som de påstår i en av artiklarna där de skriver många årtionden.

Säg att du sparar 500 kr i månaden och investerar dessa i en vanlig svensk indexfond och den når en avkastning på 10% om året. Snittet för vad den svenska börsen stigit med under de senaste 50 åren ligger på mellan 11,5-13% om året beroende på vilken tidsperiod personen som tagit fram statistiken kollat på så 10% är inget extremt.

Då skulle det ta strax under 10 år att få ihop 100 000 kr. Kan du i stället pusha det hela lite, kanske drar du in lite extraintäkter genom att sälja av gamla saker du inte längre använder osv och kan spara 1 000 kr i månaden så skulle det ta strax under sex år.

Själv kunde jag, mindre än tre år efter att jag hade fått mitt första jobb, köpa min första bostadsrätt då jag från min låga lön tillsammans med lite pengar jag tidigare sparat från studielånet och sommarjobb fått ihop 200 000 kr till kontantinsatsen. Jag skriver inte detta för att på något vis verka som bättre än andra tvärt om finns det många som är betydligt bättre än mig på sparandet och det finns många som har det tuffare ekonomiskt än vad jag hade det. Jag vill bara visa på att allt är möjligt, sen är inte det viktigaste om det tar tre år eller tio, det viktigaste är att du som har det knapert i dag har en aktiv plan för att sakta men säkert förbättra din ekonomiska situation.

Vill du ha ett annat exempel på hur någon från ett arbetarhem och utan någon extraordinär lön vart mångmiljonär så läs den sanna berättelsen i slutet av det här inlägget ”Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, det är de små utgifterna”.

Men tillbaka till att kvinnor inte har något på börsen att göra. Jag inte ensam i min åsikt om texterna, många kvinnor är genuint upprörda över hur skribenterna minimerar kvinnor och målar ut dom som offer. Som tur var finns det också många fantastiska kvinnor som sätter ner sin fot och står upp för sina medsystrar. Här har ni några av de reaktioner som dykt upp på artiklarna:

https://twitter.com/maryeohlson/status/1361566836656062467

Vad tycker du själv? Ska kvinnor hålla sig borta från börsen?

Kategorier
Tankar och funderingar

Över 15% av befolkningen lever i relativ fattigdom

Med rubriker som ”Klyftor ökar – relativ fattigdom rekordhög”, ”Hänger inte med” och ”De rika bromsar” uppmärksammar Aftonbladet en rapport om hushållens ekonomi som Statistiska centralbyrån släppte förra veckan. Det Aftonbladet fokuserar på är att den relativa fattigdomen ökar och uppgår nu till över 15% av befolkningen.

När jag ser artiklar av den här typen blir jag genast nyfiken. För alla oss som bor i det här landet är det intressant och viktigt att följa hur det går för oss och vad som händer. Den här typen av domedagsrubriker gör mig också nyfiken på sanningshalten och vad de verkligen betyder då jag vet att många människor bara ser rubrikerna och drar egna förhastade slutsatser av dom utan att veta vad som egentligen har hänt.

I mina ögon kan det vara lite lurigt att titta på relativ fattigdom eftersom det bara tar hänsyn till skillnader och inte om vi faktiskt blir rikare eller ej. Till exempel om du tjänar mer än mig och så får du en löneökning på 1000 kr samtidigt som min lön bara ökar med 900 kr så har ju skillnaden mellan oss blivit större. Men faktum är att vi båda har blivit rikare förutsatt att bägges ökningar slår inflationen. Är det negativt att skillnaden ökat eller är det positivt att bägge blivit rikare?

Går du till källan för Aftonbladets artikel, SCBs rapport så syns det också att den lyfter olika punkter, varav flera är positiva. Till exempel så har kvinnor, utan barn, i åldern 20-29 år ökat sin disponibla inkomst med hela 30% under den undersökta perioden! Läser du rapporten framgår det även att hushållens ekonomiska standard har ökat och det verkar som att den har ökat för alla grupper. Deras värsta exempel ensamstående i åldern 65-79 år vilka endast fått en förbättring på 13%.

En intressant fråga i mina ögon är vad det innebär att tillhöra gruppen som lever i relativ fattigdom, hur lite pengar har de att röra sig på i månaden? Och hur mycket mer gör jag själv av med mitt slösaktiga leverne?

Enligt SCBs definition är det om du lever i ett hushåll vars ekonomiska standard är mindre än 60% av medianvärdet i befolkningen. Men vad är då medianvärdet i befolkningen? Enligt den här tabellen från SCB så låg medianvärdet för Svenska hushåll 2019 på 261 800 kr. 60% av detta blir 157 080 kr. Här är det värt att veta att med ordet disponibel inkomst så menas pengar efter skatt.

Detta betyder alltså att om ditt hushåll har mindre än 13 090 kr att leva på efter skatt varje månad så till hör du gruppen som lever i relativ fattigdom.

Den summan kan låta både låg och hög beroende på din egen situation och vilken synvinkel du har. Till exempel levde min egen familj på 5 000 kr i månaden under en period när jag var barn. Det var dock länge sedan så jag utgår från att medianvärdet var betydligt lägre då. Min gissning är att för de flesta hushåll som omfattar flera personer så är den summan väldigt låg.

Det är viktigt att komma ihåg att summan påverkas av vissa speciella grupper. Tex uppgick antalet studenter i Sverige läsåret 2017/2018 till 410 000 och en student som pluggar heltid har 108 600 i årlig disponibel inkomst om denna tar ut hela studielånet och bidraget. Vi har även 2,3 miljoner pensionärer i Sverige och många av dessa har betydligt lägre disponibel inkomst än de som arbetar. Dessutom är strax över 40% av alla hushåll i Sverige ensamhushåll vilket så klart påverkar snittet en hel del om så många hushåll endast har en inkomst.

Det är rimligt att anta att en stor del av de som lever i relativ fattigdom är studenter och pensionärer i ensamhushåll. Något som också går att hitta i Aftonbladets artikel då de intervjuar en forskare inom området som säger:
”Alla med jobb har haft oerhörda inkomstökningar de senaste 20 åren, effekten blir att pensionärer, arbetslösa och studenter inte hänger med, även om de också fått mer i plånboken.

De absolut fattiga har minskat över tid och både fattigdomen bland barn och pensionärer minskar kraftigt, vilket inte fångas upp av SCBs mätmetoder.”

Så enligt forskaren så har alltså alla fått mer i plånboken samtidigt som antalet fattiga har minskat och fattigdomen bland barn och pensionärer har till och med minskat kraftigt. Rätt långt ifrån de domedagsrubriker som Aftonbladet valt att använda sig av. Tyvärr tror jag att många bara kommer se rubrikerna och tro att nu har det blivit mycket värre i stället för att faktiskt läsa, sätta sig in och se att det blivit bättre.

Nu ska man naturligtvis inte gotta sig över detta och tro att alla har det bra, det finns människor med tragiska livsöden, personer som hamnat i svåra ekonomiska trångmål och som verkligen tvingas kämpa för att få det att gå runt. Att andra blivit rika gör inte deras situation lättare eller dom gladare. Men på det stora hela så verkar det gå åt rätt håll även om det så klart finns mycket som skulle kunna bli bättre.

Jag själv då? Vad lever jag på? Tillhör jag gruppen som befinner sig i relativ fattigdom? Nej det gör jag inte, men en disponibel inkomst på en bra bit över 20 000 kr i månaden så ligger jag långt över den gränsen. Men ser man till vad jag faktiskt gör av med så ligger rätt nära gränsen på 13 090 kr. Exakt hur mycket jag gör av med per månad varierar från månad till månad men i regel så hamnar det någon stans mellan 11 000 – 14 000 kr. Men det är ju som en person, hade mitt hushåll bestått av flera personer så hade naturligtvis den summan också ökat, men troligtvis hade det också betytt att hushållets intäkter hade ökat. Samtidigt lever jag ett rätt slösaktigt liv på många områden och jag skulle kunna mer än halvera mina kostnader om jag hamnade i en svår situation som krävde det.

Är det då ett stort problem att studenter och pensionärer inte har fått det lika mycket bättre ställt som de som arbetar? Frågan i sig är en för stor och ligger utanför ramen av det här inlägget men några korta tankar ska jag dela med mig av. Som student är det positivt att lönerna för den som arbetar har ökat drastiskt, det innebär ju att du när du studerat klart kommer att få en mycket högre lön än vad du annars fått. Sedan behöver du så klart ha råd med mat och tak över huvudet medan du studerar.

När jag på gamla dar läste på universitet på nytt, mellan 2015-2018, så levde inte mina kursare i någon lyx. Men dom hade råd med både mat, hyra, gå ut och festa 1-3 gånger i veckan samt nån utlandsresa eller två om året. Men det finns säkert undantagsfall åt bägge hållen.

Som pensionär kan det vara en svår situation här och nu om du befinner dig i ett ekonomiskt trångmål och du inte har någon möjlighet att göra något åt situationen. Jag har stor respekt för dessa människor och jag hoppas verkligen att saker förändras till det bättre för er.

Men det är rimligt att anta att de flesta människor kommer att ha klart lägre kostnader som pensionär än vad de hade under yrkeslivet. Du har inga resor till och från jobbet som kostar pengar. Du behöver inte längre bo lika stort och dyrt som du kanske gjorde när barnen bodde hemma. Du kanske har möjligheten att bo på platser där det är betydligt billigare att bo än vad du hade möjlighet att göra när du behövde ha nära till jobbet.

En annan stor fördel är att du ofta har haft årtionden på dig att betala av eventuella lån, lån som från början troligtvis var markant längre än vad en familj i 35-årsåldern som har en lägenhet inne i storstan har i dag. Detta gör att pensionärer som valt att äga sitt boende kan ha drastiskt längre boendekostnader än vad en arbetande familj som har många år kvar till pensionen har.

Om vi sedan väljer att se på det hela på lite längre sikt så innebär ju att lönerna ökat markant att även du som jobbar i dag kommer att få en högre pension än vad du annars hade fått då pensionen är knuten till din lön. Förutsatt då att vårt pensionssystem som det ser ut i dag kommer att hålla och inte genomgå stora förändringar.

Jag tror dock att det allra viktigaste att ta med från allt detta är att se över sin ekonomiska situation för att se till så att du får en trygg och stabil framtid. Som 90-åring kan det vara svårt att genomföra drastiska förändringar, men min gissning är att de flesta som läser detta är betydligt yngre än så. En del av er börjar säkert att närma er pensionen men många av er har också flera årtionden kvar.

En av anledningarna till att jag lever för så mycket mindre än vad min disponibla inkomst uppgår till är för att jag har möjlighet att göra det just nu. Du vet aldrig vad som kan hända i framtiden. Arbetslöshet, sjukdom, barn och annat kan drastiskt kan påverka din och din familjs disponibla inkomst. Därför är det av stor vikt att spara en del under perioder där det är möjligt, så att det kan kompensera för perioder då det inte är möjligt. Skulle du ha tur och en sämre situation aldrig inträffar så är det värsta som händer att du får lite extra guldkant på tillvaron som pensionär. Vilket kan vara bra att ha då inkomsten går ner då.

Sedan finns det naturligtvis massor du kan göra av ditt sparkapital för att få det att växa, framförallt olika typer av investeringar, men det ligger utanför det här inläggets ramar. Men det är något du definitivt kommer att få läsa mer om i framtiden om du följer bloggen.

Har du själv en hög eller låg disponibel inkomst? Vad gör du i dag som kan hjälpa dig vid framtida försämringar av den?

Kategorier
Tankar och funderingar

Mina mål för 2021

I mitt förra inlägg skrev jag om mina mål för bloggen 2021, här kommer del två där jag fokuserar på mig själv, min ekonomi och mina investeringar i stället. Låt oss börja med de mål som inte har med pengar att göra.

Det enda mer personliga målet jag kommer på har att göra med hälsa och motion. Jag är gammal fotbollskille och har tränat väldigt mycket under min uppväxt. Men jag skulle också säga att jag bor i fel land baserat på hur min kropp fungerar. Så fort det är kallt så lämnar jag knappt lägenheten om jag inte måste, jag ogillar verkligen kylan.

Ju varmare det är desto mer energi får jag och desto mer aktiv blir jag, ute och gör saker. När vi har värmebölja mitt i sommaren, 35 grader i skuggan och det är så varmt att de flest andra håller sig inomhus i skydd för solen framför någon fläkt så kan jag vara sprängfylld med energi, ute och springa intervaller när solen står som högst och må super.

Under alla år med lagidrott vart jag tvingad att vara med på träningar och matcher oavsett vilket väder vi hade. Tyvärr så är dagarna med varmt väder i minoritet i Sverige vilket helt klart påverkat min motion mycket sedan skador tvingade mig att sluta med fotboll.

Det är inte ovanligt att jag tränar eller motionerar flera gånger i veckan under april till och med september. Särskilt när vädret är som allra bäst runt slutet av juni till mitten av augusti så blir det mer eller mindre träning och/eller motion dagligen. För att sedan mellan oktober och mars bara släpa mig iväg till gymmet någon gång då och då på sin höjd.

Att bara motionera halva året i kombination med att jag har många stillasittande intressen och hobbys är inte den bästa kombinationen att ha. Särskilt när åren går och tickar på. Stillasittande intressen förutsätter motion vid sidan om för att vara hållbart.

Jag älskar mina hobbys och intressen, jag har ju dom av en anledning, så dom kommer jag inte att byta ut.  Jag utesluter inte att på heltid eller deltid flytta till ett land vars klimat passar mig bättre i framtiden, men det är inte aktuellt än på ett antal år då jag har ett jobb jag trivs väldigt bra med och jag vill ha nära till släkt och vänner. Då återstår att hitta ett sätt som får mig att motionera om inte lika mycket som under den varma delen av året så åtminstone klart mer än vad jag gjort historiskt.

Faktum är att jag tror att pandemin har hjälp mig lite här för under pandemin har jag av förståeliga skäl inte velat gå till gymmet. Så redan förra våren började jag att köpa hem lite träningsutrustning. Något jag inte varit ensam om, det har varit svårt att få tag i vissa saker. När jag ville köpa fler hantlar i våras var de slut över allt, skulle komma in nytt till hösten. När jag under hösten kollade så var de slut över allt, skulle komma in nytt i januari. När jag kollade i början av januari så stod det att de skulle komma in i april och när jag kollar nu i dag har det datumet ändrats till juni. Någon som investerat i de bolag som tillverkar denna typ av utrustning?

Men lite träningsutrustning fick jag åtminstone tag i och började använd sporadiskt hemma. Sedan allteftersom det vart varmare ute så gick jag över till att träna på ett rätt skapligt utegym i närheten. Nästa steg kom i höstas när smittspridningen i samhället åter ökade drastiskt. Då passade jag att köpa ett VR-headset på rean under Black Friday. Under hösten hade vi börjat använda sådana på jobbet vilket fick upp mitt och flera kollegors intresse så jag var inte ensam om att skaffa ett under hösten.

Bortsett från att du kan använda dessa headset för möten, socialt umgänge med vänner samt olika typer av spel och underhållning så finns det flera typer av tränings och motionsprogram som får en riktigt svettig.

Så köp av träningsutrustning och VR-headset som jag kanske inte hade gjort om det inte varit för pandemin har varit en bra start för att minska bristen på motion. Nu i januari har jag motionerat betydligt fler gånger än vad jag gjorde i januari förra året. Det kommer nog aldrig att ligga på samma nivå som under den varma delen av året men jag har hittat en väg som åtminstone gör att det inte längre är så katastrofalt som det varit tidigare år.

Så målet blir att under 2021 försöka hålla motionen uppe och med tiden utöka den träningsutrustning jag har hemma för att locka till mer motion under den kalla delen av året.

Nu över till ekonomi och investeringar, den delen de flesta av er troligtvis är mest intresserad av.

Jag kommer inleda med att göra er besvikna, jag har nämligen inga speciella mål med börsen för 2021 eller någon särskild aktie som jag tror kommer bli nästa raket. Jag har aldrig ansett mig duktig nog för att förutspå hur börsen kommer gå eller hitta den där aktien som ingen annan hittat och som kommer att tiodubblas under året. Jag har nog helt enkelt haft väldig tur med de köp jag gjort mest på känsla.

I stället är jag rätt tråkig, jag låter det tuffa på år in och år ut. Köper aktier jag gillar och säljer aktier jag inte längre gillar så mycket. Målet är alltid att hitta aktier jag skulle vilja äga resten av mitt liv men då saker och ting hela tiden förändrats så är det ju inte ovanligt att de anledningar som gjorde att jag en gång köpte aktien inte längre stämmer några år senare.

Jag har inte heller någon sexig sparkvot jag kan skryta om där jag har ett fast mål för hur mycket som skall sparas varje månad. Tvärt om bara slänger jag över lite som jag känner för, ibland inte ens fören när nästa månad kommer. Det blir så klart oftast mycket mer än vad en vanlig Svensson sparar, ofta nån stans mellan 25-60%. Men inte för att jag har någon särskilt plan eller mål för det utan för att jag har relativt billiga intressen, shopping är tråkigt och nått måste man ju göra med alla pengar som blir över.

Däremot har jag något utanför börsen jag skulle vilja investera i. Jag har länge varit fascinerad av tanken på att bo gratis eller till och med tjäna pengar på boendet genom att hyra ut.

Jag är inte intresserad av en inneboende och i Sverige är det bökigt att köpa en lägenhet bara för att hyra ut då bostadsrättsföreningar sällan tillåter att du hyr ut längre än något år. Ägarlägenheter finns det ont om i Sverige, åtminstone i staden där jag bor. Jag är heller inte redo att ta steget till att köpa hus.

Men det finns ytterligare ett alternativ, vilket är det alternativ jag är intresserad av och det är att köpa en lägenhet med uthyrningsdel. Det räknas som inneboende vilket gör att bostadsrättsföreningen inte har något att säga till om samtidigt som uthyrningsdelen gör det till en helt egen separat lägenhet.

Utmaningen här är flera. Till att börja med så trivs jag väldigt bra i min nuvarande lägenhet så jag kan inte tänka mig att byta till vad som helst, tvärt om så bör det ju helst vara ett steg uppåt i jämförelse. Jag vill även att den skall ligga på hyfsat nära avstånd till jobbet och jag vill att den skall ligga rätt centralt i staden för att göra uthyrningsdelen attraktiv och lätt att hyra ut även under sämre tider.

Den största utmaningen är dock att det finns relativt få lägenheter med uthyrningsdel. Jag har haft det på bevakning på Hemnet i runt ett och ett halvt år nu och det dyker upp kanske 2-4 objekt i månaden. Så få objekt i kombinationen med de övriga kraven jag har ovan gör det inte lätt att hitta en lägenhet jag verkligen vill ha. Men jag ger inte upp, jag skyndar långsamt och jag fortsätter att ha det på bevakning, kanske är 2021 året där den perfekta bostaden slutligen dyker upp.

Jag betalade av lägenhetslånet för min nuvarande bostadsrätt för många år sedan, vilket i efterhand med den ränta vi haft det senaste tio åren helt klart visat sig vara ett misstag. Så jag tror att jag skulle tjäna en hel del på att vara belånad så länge räntan är så låg. Så det vore nog inte helt fel att låna ett par miljoner när jag köper nästa och sedan använda uthyrningsdelen för att täcka alla kostnader och kanske lite till.

På ännu längre sikt kan jag se mig utöka det hela till att köpa flera objekt för uthyrning, då troligtvis mindre hus och liknande. Jag har faktiskt en kollega som nyligen startat upp ett eget företag vid sidan av jobbet för att göra just detta. Men i mitt fall så ligger vi nog ett antal år framåt så det är inget för 2021.

Jag har ytterligare en grej inom ekonomi och tjänar pengar som jag funderar på men det är mer ett koncept än konkret grej samt det befinner sig i tidigt idéstadium än så länge. Så inget som är redo att lyftas här men jag bollar kanske mina tankar om det i ett inlägg senare under året.

Det var i korta drag mina mål, tankar och planer för 2021, vilka är dina?