Allt är alltid någon annans fel, rör inte min offerkofta!

Allt är alltid någon annans fel, det trodde jag att du visste? Och ge fan i min offerkofta utan den skulle jag ju vara tvungen att ta ansvar för mitt eget liv och handlingar, det är inte rimligt!

En av de saker jag stör mig på i Sverige och kanske framför allt i svensk media är att allt alltid är någon annans fel. Om ditt liv är dåligt så är inte frågan vad du gjort för att förändra på situationen utan vems felet är och felet är alltid någon annans än ditt.

Själv har jag alltid sett det hela från motsatt synvinkel, kanske därför jag känner mig så främmande för den inställningen eller till och med irriterad över den. Om jag vill ha något så köper jag det bara om jag har råd med det, det är ingen rättighet för mig att äga allt jag kan peka på. Om jag är överviktig så beror det på att jag stoppar i mig för många kalorier i förhållande till hur många jag gör av med, det beror inte på restaurangerna serverar dålig mat, att butiken så ofta har rea på godis eller att skatten är för låg på socker.

Om jag vantrivs på mitt jobb och är väldigt missnöjd över min lön så byter jag jobb. Om jag har dålig kondition så skyller jag inte på att jag inte har tid att motionera, det handlar bara om vad jag prioriterar i mitt liv. Om jag är arbetslös så fixar jag ett snabbt nytt jobb och om det inte går så går jag tillbaka till skolbänken och skaffar mig en utbildning som ger jobb. Om jag inte drar in tillräckligt med pengar som egenföretagare så är det en hobby, där är inte en rättighet att kunna leva på sitt företag.

För mig har det alltid varit en självklarhet att tänka på det här sättet, men uppenbarligen gäller inte det samma för resten av landet. För en tid sedan så utsatte en journalist från SVTs Aktuellt en sparekonom för i mina ögon på gränsen till rent osmakliga frågor och påståenden när programledaren försökte lägga ansvaret på att vissa förlorar pengar på börsen på bankerna snarare än på investerarna själva. Inte en kommentar lyftes av programledaren om att dessa människor kanske borde ta ansvar för sina egna pengar och investeringar.  Tyvärr har de på sidan nu bara kvar ett klipp av intervjun där inte den delen av intervjun är borta, men jag kan intyga att det var illa.

Tidigare i år fick en artikel om kändisen Regina Lund stor uppmärksamhet, artikeln lyfter att hon nu riskerar att bli hemlös. Här vill jag tydliggöra att pandemin har ställt till ett helvete för många branscher och det är verkligen inte lätt för många. Min text här menar inte att klanka ner på att någon har det svårt pga pandemin utan den handlar om de svar och påståenden som ges i artikeln.

Men med det sagt var det ett par saker i artikeln som jag reagerade på. Enligt artikeln har hon inte betalt hyra mellan augusti och december, det framgår inte om hon sedan dess börjat betala hyra under 2021. Det första citat från Regina som dyker upp i artikeln är sedan:
”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige”.

Jag säger inte att hon inte haft det svårt, en riktigt jobbig situation. Men hur kan en 53-åring inte veta att om du inte betalar din hyra på flera månader så blir du vräkt från lägenheten? Så mycket förstår väl de flesta som bara är halva hennes ålder? Vad skulle annars hända om du inte kan betala hyran? Hon har ju dessutom inte betalt den på nästan ett halvår, det är inte som att hon vart utslängd när hon i slutet av augusti inte betalade hyran i tid utan fastighetsägaren har verkligen givit henne tid att komma till rätta med problemet och skulden.

Frågar då journalisten om detta? Hur hon som 53-åring inte kan känna till att du blir vräkt om du inte betalar hyran eller vad hon trodde skulle hända om du inte betalade hyran på ett halvår? Nej så klart inte, så fungerar sällan svensk media.

Nästa grej som jag reagerar på är att hon säger:
”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå”

Naturligtvis är det inte det minsta kul att inte kunna leva på det du vill leva på, men om du lägger ner massor av tid på något utan att få någon lön för det är det inte snarare en hobby än ett jobb? Och om du dessutom är på väg att bli vräkt för att du inte kunnat betala hyran under ett halvår är det verkligen rätt sak att lägga din tid och energi på?

Så här säger influensern och frilansaren Sparo:
”Varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.”

Jag har själv ofta perioder där jag ”jobbar” massor med mina intressen och hobbys, kvällar, helger eller hela dagar under semestern. Jag har dessutom under mitt liv haft flera intressen som dessutom råkat dra in lite pengar. Men jag skulle inte ha mage att sen stå och påstå att jag jobbat dygnet runt utan att få betalt för det, jag skulle säga som det är att jag haft roligt medan jag hållit på med nått av mina nördiga intressen dygnet runt och tyvärr ville ingen betala mig för det. Hade jag inte haft mat på bordet eller kunnat betala min hyra hade jag lagt tiden på något annat, något som faktiskt gav pengar.

Som tur var finns det människor som tänker på det här viset och åtminstone tillfälligt bytt bransch under pandemin eller som satt sig i skolbänken för att lära sig ett nytt yrke. Något som media också faktiskt lyfter i en artikel. Ett exempel är artisten Linda Bengtzing efter att hennes revisor sagt följande:
”Min revisor sa ganska tidigt, du måste skaffa dig ett annat jobb för han såg vart det här skulle bära hän”

Detta fick Linda att både börja jobba för en cateringverksamhet samt att läsa in Ljudböcker. Hennes artistkollega spelmannen Kalle Moraeus tog anställning som kock och Morgan Milacki började jobba halvtid med att sy båtkapell:
”Jag har faktiskt kört hela året, det har blivit varannan vecka. Jag har pendlat mellan hemmet i Stockholm och Varberg. Jag var snabb med omställningen. Jag har haft turen att det har gått bra under ganska många år så jag har haft så jag har klarat mig, men det får absolut inte fortsätta. Och min privata ekonomi har räddats av att jag har kunnat sadla om och sy båtkapell och det är dessutom en framtidsvision jag har haft ändå så det var en bra tajming”.

En som valt att utbilda sig till ett nytt yrke är artisten Anna Hedlund som när den redan utsålda turnén vart inställd sökte in till universitet och börjat läsa till socionom.

Jag vill tydliggöra att detta inlägg inte handlar om att håna eller trycka ner personer som drabbats illa av pandemin, den har orsakat en stor tragedi i mångas liv, jag vill bara lyfta att det finns stor skillnad på hur folk agerat när de drabbats av krisen. Det vart också mycket om artister och kändisar här, det är egentligen inte vad inlägget handlar om, det vart bara ett bra exempel på något som hänt i närtid. Om du regelbundet följer media så ser du regelbundet liknande exempel om snyftartiklar och offerkoftor som handlar om helt vanliga personer det är synd om.

Hur hade du själv gjort om livet skickat in dig i en svårare bana än vad du hoppats på? Vilka erfarenheter har du från andra människor i din umgängeskrets, tar de ansvar för sina liv eller skyller de på någon annan?