Kategorier
Tankar och funderingar

Köpa en bostad i Stockholm som ung

Att lägenhetspriserna i Stockholm och andra större städer i Sverige stigit ordentligt under de senaste 15 åren är ingen nyhet. De låga räntorna vi haft under de senaste åren har visserligen gjort det lättare att ha råd med större lån men samtidigt har de varit med och eldat på priserna. Dessutom är det inte alla som kan få så stora lån som krävs och regelbundet läser man artiklar i tidningarna om folk som riskerar att behöva lämna sina hem om räntan stiger.

Detta gör att bostadsmarknaden kan verka nästan hopplös för den som är ung och som skulle vilja köpa sitt första egna boende. Är det ens möjligt? Är drömmen över innan den ens börjat? Eller är det faktiskt möjligt att stå på egna ben och köpa sin första egna bostad redan i unga år?

För ett par år sedan var jag på gamla dagar tillbaka på Universitet och utbildade mig. Många av de kursare som jag lärde känna var unga och hoppades kunna köpa sina första egna lägenheter efter avklarade studier. I de flesta fall letade de bostad i Stockholm, dels för att flera av dom kom därifrån men det var också där jobben många av dom var intresserade av fanns.

Hur gick det då för mina unga kursare, har de kunnat köpa bostad efter avklarade studier? Ja ett antal av dom har faktiskt det, men det kräver mer disciplin och hårt arbete än vad det krävdes för bara några årtionden sedan. En tjej som blev en av mina närmare vänner under studierna jobbade till exempel hela tiden vid sidan av universitet. Dessutom hade hon jobbat ett år innan hon började plugga med tror jag. En stor del av lönen sparade hon disciplinerat, dessutom hade hon, under åtminstone en tid, pengarna på börsen så de växte extra där. När vi var klara med våra studier hade hon ett kapital på runt en miljon kronor.

Bara någon månad eller två efter examen, 23 år gammal, köpte hon också sin första lägenhet i Stockholm. Låg den innanför tullarna? Nej. Men den verkar passa henne utmärkt. För att göra det lite lättare så gjorde hon dessutom som många andra yngre jag känner, hon köpte den inte på egen hand utan tillsammans med någon, i det här fallet hennes pojkvän. Är man två personer som sparar innan och delar på lånen efter så blir det betydligt lättare även för en ung person att köpa en lägenhet för ett par miljoner.

Men det finns ungdomar som tar det här med sparande och disciplin till ytterligare en nivå. Nyligen publicerades en artikel där Robert 21 år intervjuades. Han berättar att när han var 15 år gammal bestämde sig för att han skulle flytta hemifrån om fem år. Därför började han jobba extra vid sidan av skolan. Efter ett halvår hade han fått ihop 30 000 kr, mycket pengar för de flesta 15-åringar men inte för Robert som i stället insåg att han hade ett problem. En lägenhet av den typen han var intresserad av kostade nämligen över tre miljoner kronor.

Då fick han upp ögonen för börsen, han insåg att för att ha en chans att få råd med lägenheten han ville ha inom fem år behövde pengarna växa mer än bara det han kunde tillföra genom att jobba extra vid sidan av skolan. Han jobbade många timmar varje vecka och för pengarna köpte han aktier som sedan i sin tur steg i värde. Lagom till att han tog studenten slog han till, flytt till Stockholm och en nyrenoverad tvåa.

Att ha pengar på börsen var rätt vanligt även bland mina unga kursare, flera hade dessutom rätt ansenliga summor där. Även om det är positiva historier ovan så personligen rekommenderar jag ingen att ha pengar på börsen som du tänk använda inom en snar framtid. Även om börsen historiskt alltid tickat på uppåt över tid kan mycket gå illa på kort sikt. När jag till exempel hörde att min kursare som jag berättade om tidigare hade ”bostadspengarna” på börsen ett halvår innan vi skulle ta vår examen och hon skulle köpa lägenhet så rekommenderade jag henne att sälja vilket hon också gjorde.

Det är alltså, trots att det blivit svårare på senare år, möjligt för en ung person att köpa sitt boende även i de större städerna. Men det kräver hårt arbete och mycket disciplin. Du som läser detta har troligtvis inte förmånen av att endast vara 15 år gammal med flera år tillgodo innan du planerar att flytta hemifrån, men även om du passerat 20-årsstecket eller för den delen 40-årsstrecket är det inte för sent bara du är villig att ge det lite tid. Kunde min kursare och Robert lyckas så kan även du. Om det sedan tar 3 år eller 10 år beror på din nuvarande situation och hur hårt du är villig att jobba för att nå ditt mål.

Kategorier
Tankar och funderingar

Det kommunala utjämningssystemet

Systemet för kommunalekonomisk utjämning infördes 2005 och skall enligt regeringen skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landstinget när det kommer till att kunna tillhandahålla sina invånare likvärdig service oberoende av kommuninvånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Under 2020 beräknas 129 miljarder kronor gå som bidrag till kommuner och regioner via utjämningssystemet.

Det kommunala utjämningssystemet består av flera olika delar, de två största är:
Inkomstutjämning – kommuner och landsting med en skattekraft under 115% av medelskattekraften får ett bidrag och de som ligger över 115% av medelskattekraften får betala en avgift. Detta är den absolut största delen av systemet och står för ca 70% av omfördelningen.

Kostnadsutjämning – kommuner och landsting med en ogynnsam kostnadsstruktur får ett bidrag från staten samtidigt som de med en gynnsam struktur får betala en avgift till staten.

Utöver dessa två finns även de mindre delarna strukturbidrag, införandebidrag och regleringsbidrag/regleringsavgift.

Många har åsikter om detta system. Vissa är positiva, andra är negativa, en del tycker att det bör begränsas medan några tycker att summorna som fördelas borde ökas då de anser att fattiga kommuner behöver mer pengar för att klara verksamheten. Detta inlägg kommer inte ta ställning kring om dessa frågor, i stället vill jag lyfta förutsättningarna för att få dessa bidrag.

Min personliga åsikt är att kommun och landsting först och främst bör fokusera på kärnverksamhet som skola, sjukvård och äldreomsorg. Klarar de inte av dessa saker kan frågan ställas om bidrag skulle kunna vara en lösning. Om däremot en kommun eller ett landsting har råd att lägga pengar på saker och ting som ligger långt från dessa kärnverksamheter, kanske på saker som vissa till och med skulle definiera som rent slöseri, då har dom uppenbarligen inget behov av dessa bidrag och borde inte heller få dom.

Den kommun som får i särklass mest pengar från det kommunala utjämningssystemet är Malmö. I dag dök nyheten om att Malmö valt att lägga en halv miljon kronor på att ”ta fram ljudet av Malmö” och skapa en ”ljudidentitet”. Något de är helt ensamma om bland landets kommuner och landsting. Ljudtekniker besökte bland annat Stadsbiblioteket i Malmö för spela in ljud som:
”Läsare som bläddrade i böcker, lånemaskiner och tystnaden i ljusets kalender.”

Förra året gick Slöseriombudsmannen ut och sa att ”i Malmö är slöseri med skattebetalarnas pengar en kommunalsport.” och lyfte att en granskning som gjorts av WSP visade att om Malmö bara kunde lära sig av andra kommuner så skulle de kunna spara omkring 1,4 miljarder kronor per år. Några exempel som lyftes då var bland annat att Malmö har en anställd skatesamordnare på gatukontoret som jobbar med rådgivning och planering av skateboardevenemang och har en budget på 2,5 miljoner kronor för detta. De har även nyligen börjat med Sveriges första e-sportsamordnare.

I Malmö gillar de även att resa upp skattemedlen, tex åkte två politiker och sex tjänstemän på musikfestival i Kalifornien. De skickade en delegation på 18 chefer till Detroit för att studera hur staden hanterat sin konkurs, de var dock noga med att påpeka att det inte fanns någon risk för konkurs för Malmö. Två medarbetare reste till Paris för att få inspiration till Malmös julfirande och på tre år flögs det tur och retur till Stockholm 10 000 gånger.

Ni börjar inse att något inte står rätt till i Malmö va? Men Malmö är inte ensam, var och varannan kommun tycks ha pengar till saker som verkligen går att ifrågasätta. Till exempel Nordmalings kommun, vilka också får utjämningsbidrag, valde förra året att lägga över en miljon kronor av skattemedel på konst för maskar:
Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.

När jag läser om all dessa saker som kommunerna lägger pengar på kan jag inte låta bli att tänka på den gamle Socialdemokratiske partisekreteraren och ministern Gustav Möllers kloka ord:
Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket

Min personliga åsikt är att kommuner och landsting som har råd att lägga pengar på saker som dessa inte behöver något utjämningsbidrag. Om skattemedel som hårt arbetande svenska kämpat ihop läggs på dessa saker är det inte bara en stöld från folket utan också ett hån mot folket.

Vad tycker du om det kommunala utjämningssystemet? Bör kommuner som har råd med sakerna ovan få ta del av bidragen? Dela med dig av dina åsikter!

Kategorier
Tankar och funderingar

SMS-lån på en halv miljon!

Något år eller två innan finanskrisen var SMS-lån en stor grej i Sverige som uppmärksammades på löpsedlar och i media. Efter det har ett antal lag och regeländringar inom området skett och nu för tiden är det sällan man hör om företeelsen, faktiskt så sällan att jag var osäker på om det fortfarande förekom. Sedan kom en artikel för ett par dagar sedan om en kvinna som hade nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån! Vi tar det en gång till, nästan en halv miljon i skulder via SMS-lån!

Denna 29-åring hade gått bakom sin sambos och barns rygg och finansierat shopping och spel via sms-lån. Så här uttalar hon sig själv om det hela:
Jag kan inte riktigt förklara varför man gör det utan du bara gör det. Det är jättesvårt att komma till insikt om varför man lånar.

Jag slängde pengar på skit. Det var väldigt jobbigt att se. Jag tänkte, hur har jag kunnat göra så här mot mina barn?

Först har jag svårt att tro att det jag läser artikeln i artikeln är sant, hur kan en person utsätta sig själv och nära och kära för detta? Sedan kommer jag ihåg ett inlägg jag skrev för en tid sedan om att nästan 400 000 svenskar har skulder hos kronofogden och inser att det är pga människor som henne som den siffran är så hög.

Men hon är inte ensam, artikeln länkade vidare till en annan artikel på liknande tema. Här har vi Alexander som är rädd att han kommer förlora vårdnaden över sin son pga sjutton lån på sammanlagt en kvarts miljon.

Det har gått sämre och sämre för jag har bara spenderat och spenderat och tagit flera lån. Nästan hela min lön går åt att betala av lånen och då har jag knappt någonting kvar i slutet av månaden. Då har jag tagit lån för att kunna betala de räkningarna

När det var som värst gick han back 17 000 kr varje månad, samtidigt spenderade han 4000 kr i månaden på godis och läsk!

Jag bryr mig egentligen inte jättemycket vad folk väljer att göra med sina egna liv så länge det inte går ut över andra. Men i bägge dessa fallen så finns det oskyldiga barn med i bilden och då är det i mina ögon oförlåtligt. Det går att ifrågasätta om dessa personer ens borde blivit föräldrar, åtminstone inte i deras nuvarande situation och i Alexanders fall kan man undra om han ens ville bli förälder:
Alexander reagerade inte som han trott när han fick reda på att han skulle bli pappa. Lycka, absolut, men känslan översköljdes av en personlig kris.

Jag har tidigare skrivit ett inlägg om att inte skaffa barn du inte har råd med men det borde kanske utökas med att inte skaffa barn du inte vill ha och att även om du har råd med barnen när du skaffar dom är det ditt ansvar att fortsätta ha råd med dom när du väl skaffat dom.

Vad tycker och tänker du själv om det hela? Hur kommer vi tillrätta med dessa problem? Finns det någon lösning?

Kategorier
Tankar och funderingar

Första månaden, hur har det gått?

Nu har det gått strax över en månad sedan jag gjorde bloggcomeback efter tio års frånvaro. Hur har första månaden gått? Hur är det att vara tillbaka och skriva igen? Har saker gång som jag hade förväntat mig? Hur har ekonomibloggsverige förändrats under de tio år jag varit borta?

Hur har första månaden gått?
När jag publicerade mina första inlägg i nya bloggen fick dom massor av uppmärksamhet så bloggen fullkomligt exploderade från start. Totalt nådde jag ungefär 11 000 sidvisningar den första månaden vilket ger ett snitt på ca 355 om dagen. De har dock varit ojämnt fördelat, många besökare inledningsvis, sedan skapligt jämn period på 200 – 300 om dagen, med vissa större toppar när enstaka inlägg fick mycket uppmärksamhet för att sedan de sista tio dagarna droppa av lite då antalet inlägg blev färre.

Hur är det att vara tillbaka och skriva igen?
Det är kul, men jag hade glömt bort hur galet tidskrävande det är. Jag hade några färdigskrivna inlägg redan innan bloggen startade, vilket hjälpte mig att publicera ett om dagen första veckorna. Men jäklar så mycket tid det tar att skriva nya. Ett inlägg tar sällan under 2-3 timmar. Komma på idé, leta fakta, källor, skriva utkast, korrekturläsning, skriva om, hitta bilder osv. Faktum är att hur tidskrävande det är gör mig lite osäker på hur länge jag kommer orka, vilja fortsätta. Jag har kul och jag tycker det är intressant, men att lägga flera timmar dagligen och känna press på att jag måste publicera ett nytt inlägg i dag, det är inte alltid toppen.

Är saker som jag förväntat mig?
Ja och nej. Jag förstod att första inläggen skulle få en extra push eftersom allt var nytt och folk skulle hjälpa mig att marknadsföra bloggen genom att tex skriva om den på Twitter. Därefter utgick jag från att det skulle lugna ner sig vilket det också gjorde. Det jag kanske inte riktigt hade förväntat mig är hur stor roll Twitter skulle spela efter att den inledande pushen var över. Jag trodde att när den väl var över så skulle bloggen börja leva ett eget liv, visserligen med klart färre besökare, men också mer oberoende av Twitter då allt fler började följa bloggen. Så har det inte riktigt blivit.

Nästan alla besökare kommer från Twitter. Givetvis är jag tacksam för alla som hittat hit från Twitter men det gör också det hela lite konstigt då det verkar som att hur många besökare ett nytt inlägg får beror nästan helt på om rätt personer ser och uppmärksammar tweeten om inlägget än själva kvaliteten på inlägget. Det är nämligen som så att om ”rätt” person interagerar med inlägget så kan det dyka upp de som följer personens flöde så att många fler ser det, samtidigt som ett inlägg som ingen interagerar med tidigt helt försvinner då Twitter visar ”populära” saker överst i folks flöden.

Detta medför att jag skrivit inlägg som jag själv tyckt varit riktigt bra, som jag lagt massor av tid på knappt fått några läsare alls pga att tweeten inte sågs av rätt personer och inte fick några kommentarer, delningar eller likes alls. Samtidigt som ett annat inlägg, av lägre kvalitet som jag bara slängde ihop då jag var stressad för jag behövde publicera ett inlägg i dag, får massor av läsare då rätt person kommenterade eller delade eller liknande. Men kan så klart vara min bild av bra och dåligt inte matchar den stora massans.

Jag tror att jag måste börja jobba mer aktivt för organisk tillväxt och besökare som hittar hit utanför Twitter. Om du har en egen ekonomiblogg får du gärna lägga till mig på din länklista, jag planerar själv att lägga till en egen sådan när jag får tid att se över bloggens utformning och layout.

Hur har ekonomibloggsverige förändrats under de tio år jag varit borta?
Framförallt har den blivit så oerhört mycket större. När jag slutade för tio år sedan så fanns det fortfarande bara en handfull större ekonomibloggare så det var lätt att hålla reda på alla. Nu känns det som att det finns hundratals, särskilt om man även räknar in de profiler som kanske inte bloggar men är aktiva på finanstwitter och den vägen bidrar till att sprida spar och investerarglädje.

Detta är naturligtvis inte något negativt, tvärt om det är helt fantastiskt, jag hade aldrig kunnat drömma om det när jag startade Sveriges första ekonomiblogg. Det är ett lyxproblem att jag känner att jag har för dålig koll på alla för att de är så många! En annan stor förändring är kommentarer. I min gamla blogg fick jag massor av kommentarer till mina inlägg. Det var vanligt att inlägg fick 30-50 kommentarer. Det saknar jag nu, mina inlägg får knappt några kommentarer alls, inte ens de inlägg som får 500-1000 läsare. I stället kommenterar folk på de tweets jag postar om inläggen. Jag är tacksam för dessa kommentarer men jag tycker det är lite synd att de inte hamnar på bloggen då många av dom är så bra och intressanta att de tillför inlägget en hel del, nu kommer de som läser inlägget om ett halvår aldrig att se de kommentarerna.

Kategorier
Tankar och funderingar

Är det extra viktigt för kvinnor att spara och investera?

Förra året gjorde Sifo en undersökning som visade att kvinnor är mer oroliga än män för sin ekonomi som pensionär och att var tredje kvinna tror att hon kommer ha svårt att klara sig, eller inte klara sig alls på sin pension. Detta är enligt artikeln en följd av lägre lön, att de oftare jobbar deltid, att de har kortare arbetsliv och ett lägre sparande än män. Men även bristen på kunskap lyfts som ett problem, hälften av alla kvinnor vet tex inte hur deras pension påverkas av att jobba deltid.

En lösning som föreslås är att jobba längre, bara att extra år i arbetslivet kan öka pensionen med 1000 kr i månaden. Men även sparande lyfts och det är något jag skulle vilja fokusera på här. Det är svårt för oss att över en natt ändra folks lön, få dem att jobba heltid och att se till att ha ett längre arbetsliv. Vad som varje person däremot kan ändra direkt här i dag är att börja spara och de som redan sparar kan öka sitt sparande.

I dagsläget så sparar alltså kvinnor mindre än män och hela 46% av alla kvinnor har inget sparande alls. Vad kan vi göra åt det och vilken effekt skulle ett ökat sparande att ha för dessa kvinnor? Om en 20-årig kvinna som just börjat på sitt första jobb sparar 1000 kr i månaden från dag ett fram till pensionen vid 65 år så sparar hon 12 000 kr om året vilket över ett 45 år långt yrkesliv blir 540 000 kr. Redan den summan borde betyda att hon skulle kunna gå i pension ett år tidigt eller åtminstone få lite guldkant på tillvaron under pensionen.

Men om hon i stället för att bara spara dessa pengar på ett bankkonto utan ränta väljer att köpa någon eller några breda aktiefonder så blir plötsligt 12 000 kr om året under 45 år till hela 6,9 miljoner vid 9% årlig avkastning. Vill du räkna mer konservativt, på 6% avkastning så blir summan 2,7 miljoner kronor och om du räknar lite mer optimistiskt, 12% avkastning så blir summan 18,3 miljoner kronor. Att pengar ökar i värde på detta sätt kallas för ränta på ränta och är något du kan lära dig mer om genom att läsa andra inlägg i den här bloggen.

Dessa summor skulle onekligen både kunna trygga pensionen och sätta en hel del guldkant på den! Säg att hon motiverad av detta väljer att fokusera lite extra på sparandet, hon har med sig matlådor till jobbet, byter inte mobil innan den nuvarande gått sönder osv och i stället sparar 2000 kr i månaden, då får vi följande siffror:
6% – 5,4 miljoner kronor
9% – 13,8 miljoner kronor
12% – 36,5 miljoner kronor

Jag tror vi alla kan vara överens om att beloppen ovan skulle ta bort all oro du kan tänkas känna inför pensionen. Problemet är bara att du som läser detta kanske inte började spara och investera när du var 20 år gammal, det är först nu, när du just fyllt 50 år som du börjat inse att pensionen är nära och du känner att det är för sent för att rädda situationen.

Vad kan du som är 50 år göra? Om vi börjar med exemplet ovan, 2000 kr i månaden men i stället för 45 år så blir det bara 15 år:
6% – 592 000 kronor
9% – 768 000 kronor
12% – 1 miljon kronor

Det här såg ju inte alls lika roligt ut! Men vi glömmer att även dessa mindre belopp kan göra stor skillnad. Säg att du blir pensionär när du fyller 65 år och dör när du fyller 85 år. Vad skulle 780 000 kr göra under dessa 20 år? Till att börja med så blir det 39 000 kr per år, vilket blir 3250 kr i månaden. Det är ingen liten summa, faktum är att 3250 kr extra i månaden skulle troligtvis kunna göra stor skillnad i de flesta pensionärers liv!

Det främsta du kan göra för att kompensera en sen start att spara mer. Troligtvis har du som är 50+ en högre lön än 20-åringen samtidigt som dina ev barn är utflugna eller på väg att flytta hemifrån vilket ofta drastiskt ökar möjligheten till sparande. Säg att du i stället sparar 5 000 kr i månaden blir resultatet över 15 år:
6% – 1,5 miljoner kronor
9% – 2,1 miljoner kronor
12% – 2,5 miljoner kronor

Är det då extra viktigt för kvinnor att spara och investera? Svaret är i mina ögon nja, jag skulle vilja säga att det är viktigt för alla att spara och investera oavsett kön. Du vet aldrig vad framtiden kan föra med sig och att då ha ett eget kapital som trygghet är värt mycket. Om du dessutom råkar tillhöra den grupp som tjänar mindre och är orolig för din pension, då borde detta inlägg motivera dig att börja göra något åt det.

Hur får vi då så väl kvinnor som män att spara mera samt få sina besparingar att växa genom att investera dom? Utbildning! Utbildning är nyckeln till det mesta, inte bara detta utan även tex okunskapen om vilken effekt deltidsarbete har på pensionen. Jag har tidigare många gånger förespråkat att en kurs i privatekonomi och sparande borde bli obligatorisk på gymnasiet, men är du 40 år i dag är det försent för att börja läsa på gymnasiet även om en sådan kurs någon gång skulle införas. Det positiva är att mycket av det här inte är mycket svårare än mina exempel ovan, om du sparar pengar varje månad och får pengarna att växa genom att investera dom så kommer du med tiden att få en riktigt ansenlig summa och genom att köpa fonder med låg avgift så behöver du inte kunna särskilt mycket om aktier heller.

Känner du att du behöver mer hjälp på traven så förutom att regelbundet läsa den här bloggen så finns det massor av svenska böcker inom området, bara besök din favoritbokhandel och kolla in ekonomiavdelningen efter grundböcker inom sparande och investerande.

Har du några egna tips för en rikare pension? Hur skulle du göra om du var ung i dag? Hur skulle du göra om du var äldre och pensionen började närma sig utan att du hade något sparkapital?