Kategori: Tankar och funderingar

Kategorier
Tankar och funderingar

Kostnadseffektiva, hållbara fonder av hög kvalitet. Enligt vem?

När Premiepensionssystemet infördes så fanns det massor av fonder att välja på, du hade verkligen ett brett utbud och valfriheten och den egna kontrollen var stor. Sedan dess har antalet tillgängliga fonder minskat i omgångar och i dag återstår bara en bråkdel av det ursprungliga utbudet.

Tidigare i år så bestämde sig staten för att återigen uppdatera vad som gällde för dessa fonder och följande är ett citat:
Det ska till fondtorget upphandlas sådana fonder som är lämpliga för premiepensionssystemet. Fonderna ska vara kostnadseffektiva, hållbara, kontrollerbara och av hög kvalitet.

Upphandlingen ska ske på strikt professionella och marknadsmässiga grunder och inga andra hänsyn ska tas än att erbjuda spararna så bra och prisvärda fonder som möjligt. Det betyder inte att det i upphandlingarna bara är priset som styr utan istället är det förhållandet mellan pris och kvalitet som är avgörande.

I mitt huvud uppstår massor av frågetecken när jag läser texten ovan. I princip allt är ju tolkningsbart och kan betyda helt olika saker för två olika personer. Jag har tidigare skrivit om problemet med etiska eller oetiska fonder, där något som en person undviker av etiska skäl är något en annan person vill investera i av etiska skäl. Är tex kärnkraft en miljöbov eller det som kan rädda oss från den globala uppvärmningen som användandet av fossila bränslen orsakar?

Fonder som är lämpliga för premiepensionssystemet? Vad är det, är det fonder som gynnar staten eller är det fonder som gynnar mitt pensionssparande? Hur mäter vi om en fond är kostnadseffektiv/prisvärd? Särskilt som börsen och fonders utveckling går i vågor, betyder det att en fond som räknas som kostnadseffektiv ett år slängs ut nästa år om den har ett par dåliga månader? Eller kanske en fond som inte fick vara med då den inte var ”prisvärd” för att den haft en dålig period just innan PPM skulle välja fonder, kanske av anledningar som låg helt utanför fondens möjligheter att påverka, inte får vara med alls trots att den kanske är den mest prisvärda fonden de kommande åren? Det samma går naturligtvis att säga om hög kvalitet.

Hur mäts hög kvalitet? Den som förvaltar en fond kan ju bytas ut när som helst, säg att fond A har gått superbra under flera års tid, under dessa år har Lisa förvaltat fonden. Lisa slutar sedan på fondbolaget och börjar på ett annat bolag där hon förvaltar fond B. Är det då den gamla fond A eller den helt nya fond B som kommer att räknas som en fond av hög kvalitet?

Om du går in på Pensionsmyndighetens webbsida för att titta på din PPM-portfölj blir det snarast mer förvirrande. Där möts du av följande inforuta i din portföljöversikt:

Vad sjutton är en hållbarhetsrisk? Vad innebär det om min risk är mycket hög eller mycket låg? Normalt sätt när du talar om risk när det handlar om en aktie eller fondportfölj handlar det ju om svängningar och hur stora dessa svängningar uppåt och nedåt beräknas kunna vara. Dvs med låg risk så förväntas inte din portfölj rusa i värde men inte heller krascha medan med en hög risk så beräknas hoppet uppåt så väl som nedåt kunna vara stort.

Betyder då detta att risken är stor att du förlorar massa pengar om du har en hög hållbarshetsrisk? Eller att det är en trygg, stabil och kanske lite tråkig investering om du har en låg hållbarhetsrisk? Men då har det ju samtidigt inte direkt något med hållbarhet att göra utan handlar om helt vanlig riskanalys? Jag har ingen aning vad detta betyder! Men jag vet, det finns ju faktiskt en liten knapp med ett ? på, den lär förklara för mig vad det innebär!

Följande text dyker upp:
Hållbarhetsrisk är ett värde mellan 100-0 på hur väl fondens innehav hanterar finansiella risker kopplade till ESG – miljö, arbetsförhållanden och ägarfrågor. Lägre värde visar på lägre risk att fonden kan få oväntade förluster kopplat till ESG.

Innehavsanalysen utförs av Sustainalytics utifrån börsdata och frågeformulär och sammanställs av Morningstar till fondnivå. Samma betygsskala används för alla typer av företag och branscher. Hållbarhetsrisken uppdateras varje månad och bygger på analys av fondens underliggande innehav de senaste tolv månaderna och där senaste innehaven väger tyngre än äldre.

Okej efter att ha läst den texten blir det inte direkt glasklart vad som menas? Men det verkar åtminstone enbart handla om finansiella risker och inte om hållbarhet? I mina ögon känns det lite märkligt att du grupperar in saker som arbetsförhållanden och ägarfrågor i hållbarhet? Kanske beror på mig och i mitt huvud har hållbarhet en helt annan betydelse och handlar mer om miljöpåverkan och liknande? Men jag hade i alla fall personligen inte kallat det hela för hållbarhet och hållbarhetsrisk då det i mina ögon kan vara missvisande och svårtolkat.

Detta borde väl dessutom betyda att företag som är bra ur en miljösynpunkt kan ge en fond en hög hållbarhetsrisk och ett företag som är dåligt ur en miljösynpunkt kan ge en fond en låg hållbarhetsrisk? Vad jag menar med detta är att om företag X och Y är i samma bransch och företag X har bestämt sig att satsa massor på att vara ett bra miljöalternativ, vilket medför att de får mycket högre kostnader än företag Y och därmed måste sälja sina produkter mycket dyrare så uppstår en finansiell risk. Eftersom företag Xs produkter är mycket dyrare finns risken att kunder väljer företag Ys produkter i stället vilket leder till att företag X tappar marknadsandelar och kanske till och med går i konkurs? Får då inte detta så kallade hållbarhetsindex en rent motsatt funktion än vad folk tror att den skall ha, dvs en fond med en låg risk kan vara det sämre miljöalternativet?

Dessutom är väl redan saker som berör finansiella risker, bolagsledning och liknande redan inbakat i de normala analyser som görs av fonder och som de redan graderas efter enligt olika institut? Du får ju redan på Pensionsmyndighetens webbsida en riskrankning av fonderna baserat på det som normalt brukar anses som en risk och om det stämmer som det står att det handlar om finansiella risker så borde ju allt detta redan vara inbakat i den normala riskanalysen som finns där? Dvs det borde räcka med den högra kolumnen nedan då den redan omfattar risken i den vänstra?

Jag tror att det kan finnas en vinst av att de ansvariga för Pensionssystemet granskar de fonder som finns med och rensar ut eventuella bedragare och sådana som rakt av försöker lura folk. Men jag tror att med tanke på hur tolkningsbart och individuellt allt annat är så borde dom ta bort alla fina flådiga ord. Inte tala om att fonderna som finns med där är vare sig de mest hållbara, kostnadseffektiva, högst kvalitet eller mest prisvärda utan i stället sikta på att skapa så mycket transparens som möjligt.

Ha ett så stort utbud av fonder som möjligt utan en statlig gallring över vilka fonder som är fina nog att få vara med, men se till att all information finns tillgänglig. Vad fonden investerar i, vilka innehav den innehåller i vilka branscher, vem som förvaltar den, eventuella tidigare fonder som förvaltaren förvaltat, historisk utveckling, jämförelser med andra liknande fonder osv. Då kan vi medborgare, baserat på våra egna preferenser och synvinklar välja de fonder som för oss är de mest hållbara, kostnadseffektiva, högst kvalitet och mest prisvärda.

Kategorier
Tankar och funderingar

Allt är alltid någon annans fel, rör inte min offerkofta!

Allt är alltid någon annans fel, det trodde jag att du visste? Och ge fan i min offerkofta utan den skulle jag ju vara tvungen att ta ansvar för mitt eget liv och handlingar, det är inte rimligt!

En av de saker jag stör mig på i Sverige och kanske framför allt i svensk media är att allt alltid är någon annans fel. Om ditt liv är dåligt så är inte frågan vad du gjort för att förändra på situationen utan vems felet är och felet är alltid någon annans än ditt.

Själv har jag alltid sett det hela från motsatt synvinkel, kanske därför jag känner mig så främmande för den inställningen eller till och med irriterad över den. Om jag vill ha något så köper jag det bara om jag har råd med det, det är ingen rättighet för mig att äga allt jag kan peka på. Om jag är överviktig så beror det på att jag stoppar i mig för många kalorier i förhållande till hur många jag gör av med, det beror inte på restaurangerna serverar dålig mat, att butiken så ofta har rea på godis eller att skatten är för låg på socker.

Om jag vantrivs på mitt jobb och är väldigt missnöjd över min lön så byter jag jobb. Om jag har dålig kondition så skyller jag inte på att jag inte har tid att motionera, det handlar bara om vad jag prioriterar i mitt liv. Om jag är arbetslös så fixar jag ett snabbt nytt jobb och om det inte går så går jag tillbaka till skolbänken och skaffar mig en utbildning som ger jobb. Om jag inte drar in tillräckligt med pengar som egenföretagare så är det en hobby, där är inte en rättighet att kunna leva på sitt företag.

För mig har det alltid varit en självklarhet att tänka på det här sättet, men uppenbarligen gäller inte det samma för resten av landet. För en tid sedan så utsatte en journalist från SVTs Aktuellt en sparekonom för i mina ögon på gränsen till rent osmakliga frågor och påståenden när programledaren försökte lägga ansvaret på att vissa förlorar pengar på börsen på bankerna snarare än på investerarna själva. Inte en kommentar lyftes av programledaren om att dessa människor kanske borde ta ansvar för sina egna pengar och investeringar.  Tyvärr har de på sidan nu bara kvar ett klipp av intervjun där inte den delen av intervjun är borta, men jag kan intyga att det var illa.

Tidigare i år fick en artikel om kändisen Regina Lund stor uppmärksamhet, artikeln lyfter att hon nu riskerar att bli hemlös. Här vill jag tydliggöra att pandemin har ställt till ett helvete för många branscher och det är verkligen inte lätt för många. Min text här menar inte att klanka ner på att någon har det svårt pga pandemin utan den handlar om de svar och påståenden som ges i artikeln.

Men med det sagt var det ett par saker i artikeln som jag reagerade på. Enligt artikeln har hon inte betalt hyra mellan augusti och december, det framgår inte om hon sedan dess börjat betala hyra under 2021. Det första citat från Regina som dyker upp i artikeln är sedan:
”Det står i papperen att jag måste lämna min lägenhet omgående. Jag trodde inte detta hände i Sverige”.

Jag säger inte att hon inte haft det svårt, en riktigt jobbig situation. Men hur kan en 53-åring inte veta att om du inte betalar din hyra på flera månader så blir du vräkt från lägenheten? Så mycket förstår väl de flesta som bara är halva hennes ålder? Vad skulle annars hända om du inte kan betala hyran? Hon har ju dessutom inte betalt den på nästan ett halvår, det är inte som att hon vart utslängd när hon i slutet av augusti inte betalade hyran i tid utan fastighetsägaren har verkligen givit henne tid att komma till rätta med problemet och skulden.

Frågar då journalisten om detta? Hur hon som 53-åring inte kan känna till att du blir vräkt om du inte betalar hyran eller vad hon trodde skulle hända om du inte betalade hyran på ett halvår? Nej så klart inte, så fungerar sällan svensk media.

Nästa grej som jag reagerar på är att hon säger:
”Jag jobbar hårt dygnet runt utan lön. En rätt normal vardag för mig som frilans men nu under pandemin har det varit extra hårt, bortom vad jag kunnat förutspå”

Naturligtvis är det inte det minsta kul att inte kunna leva på det du vill leva på, men om du lägger ner massor av tid på något utan att få någon lön för det är det inte snarare en hobby än ett jobb? Och om du dessutom är på väg att bli vräkt för att du inte kunnat betala hyran under ett halvår är det verkligen rätt sak att lägga din tid och energi på?

Så här säger influensern och frilansaren Sparo:
”Varför jobbar hon dygnet runt utan lön? Min gissning är att hon jobbar med sånt som saknar marknad. Det är inte helt ovanligt för oss frilansare. Man drar igång projekt för att se om det kan bli något, och kan det inte det tjänar man inga pengar och får antingen släppa det eller göra det vid sidan av något som sätter mat på bordet.”

Jag har själv ofta perioder där jag ”jobbar” massor med mina intressen och hobbys, kvällar, helger eller hela dagar under semestern. Jag har dessutom under mitt liv haft flera intressen som dessutom råkat dra in lite pengar. Men jag skulle inte ha mage att sen stå och påstå att jag jobbat dygnet runt utan att få betalt för det, jag skulle säga som det är att jag haft roligt medan jag hållit på med nått av mina nördiga intressen dygnet runt och tyvärr ville ingen betala mig för det. Hade jag inte haft mat på bordet eller kunnat betala min hyra hade jag lagt tiden på något annat, något som faktiskt gav pengar.

Som tur var finns det människor som tänker på det här viset och åtminstone tillfälligt bytt bransch under pandemin eller som satt sig i skolbänken för att lära sig ett nytt yrke. Något som media också faktiskt lyfter i en artikel. Ett exempel är artisten Linda Bengtzing efter att hennes revisor sagt följande:
”Min revisor sa ganska tidigt, du måste skaffa dig ett annat jobb för han såg vart det här skulle bära hän”

Detta fick Linda att både börja jobba för en cateringverksamhet samt att läsa in Ljudböcker. Hennes artistkollega spelmannen Kalle Moraeus tog anställning som kock och Morgan Milacki började jobba halvtid med att sy båtkapell:
”Jag har faktiskt kört hela året, det har blivit varannan vecka. Jag har pendlat mellan hemmet i Stockholm och Varberg. Jag var snabb med omställningen. Jag har haft turen att det har gått bra under ganska många år så jag har haft så jag har klarat mig, men det får absolut inte fortsätta. Och min privata ekonomi har räddats av att jag har kunnat sadla om och sy båtkapell och det är dessutom en framtidsvision jag har haft ändå så det var en bra tajming”.

En som valt att utbilda sig till ett nytt yrke är artisten Anna Hedlund som när den redan utsålda turnén vart inställd sökte in till universitet och börjat läsa till socionom.

Jag vill tydliggöra att detta inlägg inte handlar om att håna eller trycka ner personer som drabbats illa av pandemin, den har orsakat en stor tragedi i mångas liv, jag vill bara lyfta att det finns stor skillnad på hur folk agerat när de drabbats av krisen. Det vart också mycket om artister och kändisar här, det är egentligen inte vad inlägget handlar om, det vart bara ett bra exempel på något som hänt i närtid. Om du regelbundet följer media så ser du regelbundet liknande exempel om snyftartiklar och offerkoftor som handlar om helt vanliga personer det är synd om.

Hur hade du själv gjort om livet skickat in dig i en svårare bana än vad du hoppats på? Vilka erfarenheter har du från andra människor i din umgängeskrets, tar de ansvar för sina liv eller skyller de på någon annan?

Kategorier
Tankar och funderingar Tips

Vikten av att behandla dina kunder väl

Jag äter regelbundet restaurangmat, antingen hos restaurangen men även ofta via hemkörning. Vissa skulle kalla det en svaghet, andra skulle se det som att leva det goda livet och unna sig något. Personligen är jag nog villig att erkänna att jag kanske gör det lite oftare än vad som är bra för vare sig plånbok eller midjemått och att jag definitivt hade varit rikare om jag lagade all mat själv och investerade pengarna jag sparade på det.

Det här inlägget handlar dock inte om mina matvanor utan om hur olika företag behandlar sina kunder och vilka konsekvenser det kan få för företaget om de behandlar kunderna bra eller dåligt. Som exempel för den här artikeln kommer jag att använda just restaurangen då jag uppenbarligen är en frekvent kund hos dessa.

Jag har bott i samma stadsdel i femton års tid. Ett kvarter bort har jag min närmaste restaurang, en restaurang som troligtvis hade varit ett av mina standardval. Dom har både mer vanlig mat samt snabbmat i form av Pizza. Den mer vanliga maten hade varit något jag regelbundet köpt hem till middag och pizzan nått jag köpte någon gång då och då till exempel när kompisarna kom över för att kolla fotboll en helg och liknande. Med tanke på hur länge jag har bott i den här stadsdelen är det inte orimligt att anta att jag vid det här laget skulle ha spenderat ett 5-siffrigt belopp på den restaurangen genom åren. Men det har jag inte.

Första gången jag besökte restaurangen för en herrans massa år sedan och jag skulle betala så räckte jag fram mitt kort till personen i kassan. Döm om förvåning när personen i kassan börjar att skälla ut mig! Jag får bestämt förklarat för mig att ”cash is king” och att restaurangen får betala avgifter på alla kortköp och hur korkad jag är och vilken dålig kund och människa jag är som vill betala med kort och att jag verkligen borde betala med kontanter i stället. Jag vart så chockad och förvånad att jag inte ens vart arg eller sa något jag bara betalade och gick. Sedan dess har jag inte satt min fot där igen.

I ett köpcentrum i min närhet har jag en restaurang som jag regelbundet besökte under ett par års tid. Sedan beställde jag från dom online. När det hade gått 40 minuter längre än utlovad leveranstid hör jag av mig till supporten och får till svar att dom är sena pga brist på bud men att dom jobbar på det. När maten fortfarande inte kommit efter 80 min efter utlovad tid hör jag av mig på nytt. Då bekräftar dom att de till sist fått tag i ett bud och att dom nu kan lova att maten kommer, med beräknad leveranstid till ganska exakt två timmar efter den ursprungliga leveranstiden.

Det intressanta är att hela tiden medan det här pågår är att om jag går in för att göra en ny beställning så anges beräknad leveranstid till att vara lika kort som när jag ursprungligen la mig beställning (då var beräknad leveranstid 50 min). Alltså ljuger dom antingen när de talar med mig eller så ljuger dom i appen där du beställer.

Jag och mina vänner som väntar på maten är hungriga som djur, men äntligen ska vi få äta, det är bara 5 min kvar till leverans! Då plingar det till i mobilen med meddelandet ”restaurangen har avbrutit beställningen”. Dom hör alltså inte av sig, dom ber inte om ursäkt trots att dom vet att vi väntat i flera timmar och blivit lovad leverans, dom erbjuder inte någon kompensation, ingenting. När jag försöker få tag i dom så svarar dom inte utan har stängt för kvällen. Som jag tror ni förstår har jag inte besökt den restaurangen igen, vare sig fysiskt eller online och mina vänner som skulle äta med mig har naturligtvis inte heller gjort det.

En tredje restaurang jag handlade från online levererade bara hälften av de maträtter vi hade beställt. Jag kontaktade dom direkt över telefon för att meddela att dom glömt packa ner mat och att vi var hungriga och bad dom leverera den saknade maten så fort som möjligt. Jag fick då till svar att det tydligen var helt omöjligt för dom att skicka ny mat och att jag i stället, om några dagar, skulle få tillbaka pengarna för maten som inte hade levererats. Dom lämnade oss alltså hungriga då alla inte fått sin mat och dom försökte inte rätta till sitt misstag, dom bad oss inte ens om ursäkt eller erbjöd nån form av kompensation.

Det är mycket möjligt att en enda kund inte är något för dom, att det handlar om så små belopp att dom inte bryr sig. Men samtidigt är det lätt att misstänka att om en restaurang behandlar en kund som skit så är risken stor att de även behandlar andra kunder som skit och ser man till över flera års tid kan det till sist bli hundratals personer som undviker restaurangen i stället för att äta där regelbundet. Kanske hade dessa människor gjort stor skillnad för restaurangen nu under pandemin?

Sedan så sprider sig sånt här, det är inte bara personen som blivit dåligt behandlad som kan komma att bojkotta restaurangen, det är även personer i dennes närhet. Om vi går tillbaka till den första restaurangen i texten ovan. Jag har tre släktingar som bor i samma stadsdel, en som bor i stadsdelen bredvid samt en som tidigare jobbade i stadsdelen. För alla dessa släktingar berättade jag om hur restaurangen behandlat mig och varnade dom för den. Lika så har jag haft ett par kollegor som bott i stadsdelen och några vänner. Alla följer säkert inte mitt råd om att undvika restaurangen, men jag vet att ett antal av dom gör det.

När ett företag behandlar en kund dåligt så sprids det helt enkelt och får till effekt att personer i deras nätverk undviker företaget. I slutändan sett till över flera års tid så kan det nog handla om rätt ansenliga belopp för mindre butiker och restauranger.

Vad kan då företag göra annorlunda när nått blir fel för att hålla kunderna nöjda och komma trots allt? Låt oss ta två positiva exempel som hänt mig, som gjort att jag fortsätt att vara kund hos restaurangerna trots att dom gjort fel.

Det första exemplet är en restaurang jag beställde från men när maten levererades så upptäckte jag att jag bara hade fått en av de två maträtterna jag beställt. När jag ringde dom så bad dom genast om ursäkt och sa att dom skulle rätta till det hela så fort som möjligt. Dom skickade en ny bil med den saknade maten och som kompensation skickade dom dessutom med gratis efterrätt (vilket jag inte hade beställt) samt att dom talade om att nästa gång jag vart hungrig så var det bara att höra av sig till dom så skulle jag få en gratis lunch.

Exempel nummer två är en restaurang som av misstag hade råkat levererat fel maträtt till mig. Jag fick alltså mat och maten kom i tid, men det var inte den mat jag beställt (dock snarlik mat). Troligtvis hade dom blandat ihop det under leverans och en annan kund hade fått min beställning. Dom bad genast om ursäkt, jag fick behålla den felaktiga maten jag fått, vilket jag sa var okej när dom frågade (annars hade dom skickat ny mat) samt att jag ett par dagar senare fick ett presentkort för två måltider hos restaurangen i brevlådan.

Bägge dessa händelser gav mig en positiv bild av dessa restauranger och jag handlar gärna från dom igen i framtiden. Som ni märker är det inga stora saker som krävs för att behålla en kund när en restaurang gjort fel. En ursäkt, en omleverans, en gratis efterrätt, ett presentkort på en ny måltid eller liknande.

Hade jag varit restaurangägare hade det varit en självklarhet för mig att göra den här typen av saker, det kostar oss i princip ingenting samtidigt som det ju faktiskt är vi som gjort fel och det är vårt ansvar att ställa det tillrätta. Jag tycker att följande citat av Warren Buffett passar bra in här:
“It takes 20 years to build a reputation and five minutes to ruin it. If you think about that, you’ll do things differently”.

Vilka erfarenheter har du av företag som behandlat dig så dåligt att du inte längre är kund hos dom eller tvärt om företag som gjort det där lilla extra så att du i stället rekommenderar dom till släkt och vänner?

Kategorier
Tankar och funderingar

Tjejer ska inte äga aktier!

Som kvinna har du verkligen inget på börsen att göra. Att du som kvinna är på börsen betyder att du försöker kopiera ett destruktivt beteende och dessutom befäster den vite mannens privilegium. Det betyder även att du bidrar till ökade klyftor, koldioxidutsläpp och att du är med och skördar folks liv! Att du som kvinna kämpar för att ta dig in i den mest vita, manliga sfären som finns måste ses som en egentlig förlust!

Om du som kvinna sparar och dessutom uppmuntrar andra kvinnor att göra det samma så skuld- och skambelägger du kvinnor som inte har den ekonomiska möjligheten att spara. Det är det ett rent och skärt klassförakt du håller på med. För en kvinna med ett låglöneyrke kommer det att ta många årtionden att spara ihop en summa på 100 000 kr. Det betyder att det är i princip en smärre omöjlighet för kvinnor med den typen av yrken att spara ihop ett sådant belopp.

Om du har läst min blogg tidigare så förstår säkert att dessa åsikter inte är mina. Jag står snarast på den totalt motsatta sidan, tjejer skall självklart vara på börsen! Åsikterna i det första stycket kommer i stället från en debattartikel i Expressen med rubriken ”Varför ska kvinnor stötta aktiemarknaden?” av Lena Bjärskog. I sin text får hon det att låta som att börsen bara är för några få privilegierade. Om någon annan som kvinnor, invandrare och andra som hon anser har det svårare att ta sig fram i dagens samhälle så är dessa på fel plats och bör sluta.

Lena är inte ensam, Klara van Blaricum och Clara Rydström vars debattartikel ”Fuck off-kapital hjälper inte utsatta kvinnor” (betalvägg) ligger till grund för det andra stycket i den här texten, uppvisar en skambeläggande syn mot kvinnor som sparar och investerar.

I mina ögon förminskar delar av de här artiklarna kvinnor och uppvisar bitvis en kvinnosyn som inte hör hemma 2021. Kvinnor är inte korkade, tvärt om är de minst lika smarta som män och mina egna erfarenheter från Universitet säger snarare att kvinnor är på väg att ta över än att stå i bakgrunden hunsade av någon annan.

Jag skulle dock vilja ta ytterligare ett steg och säga att sparande och investerande inte är en kvinnofråga, det är något som alla borde göra oavsett kön eller hudfärg. Ju längre du står från dagens ”elit” desto mer har du troligtvis att vinna på det. Jag har tidigare tydliggjort min ståndpunkt i frågan i inlägget ”Börsen är för låg- och medelinkomsttagare” och det är en syn jag står fast vid. Ju sämre dina ekonomiska förutsättningar är i dag desto viktigare att du sparar och investerar för att kunna stå på egna ben och förändra din framtid.

Om du sitter på en direktörslön och tjänar miljoner klarar du dig alldeles utmärkt utan börsen. Men om du är en vanlig knegare som hankar dig fram på en lön under medellönen i Sverige, kanske har du barn som kostar pengar, kanske har du inte så många tusenlappar över i slutet i månaden om ens någon. Då kan verkligen ett disciplinerat sparande och investerande över tid göra en enorm skillnad för dig.

Om skribenten tror att kvinnor skiljer sig åt från män, då om något är det väldigt viktigt att kvinnor investerar så att de kan vara med och påverka? Med sina pengar kan hon styra vilka bolag och branscher hon vill stötta eller bojkotta. Vilka bolag vars stämmor hon vill besöka för att göra sin röst hörd. Och om man skiter i allt sådant, så bara för att hon skall få en god ekonomisk framtid och stå på egna ben oberoende av någon man?

Däremot är de viktigt att ge folk de kunskaper som krävs för att tex förstå hur du investera och när det kommer till kunskap så är det möjligt luckan är olika stor bland olika grupper i samhället. Kanske står vissa grupper pga detta längre från aktiemarknaden än andra. Detta är något som jag tidigare lyft i min artikel om ”Varför så få svenskar blir rika” där jag tittar på vad teorier från psykologin säger och hur dessa kan förklara varför så få sparar och investerar.

Att det tar lång tid att spara ihop till 100 000 kr som låginkomsttagare stämmer. Det tar betydligt längre tid att göra det om du tjänar 18 000 kr i månaden än om du tjänar 60 000 kr i månaden. Men som jag sagt tidigare, ju mindre du tjänar desto viktigare att du aktivt arbetar för att förbättra och trygga din ekonomiska situation. Sparande och investerande är ingen sprint, det är ett maraton. Ingen förväntas få ihop 100 000 kr på en månad men kan du få ihop det på några år kommer det att ge dig en fantastisk trygghet.

När jag var liten var dagisköerna så långa att jag under några år innan jag fick en plats i stället fick vara hos min pensionerade mormor om dagarna. Hon har det gott i dag men är uppvuxen under helt andra tider på 30- och 40-talet, med krig, ransoneringar och annat. Under hela hennes uppväxt var det en självklarhet att hur magert de än hade det så sparade du alltid lite. Detta innebär tex att hon än i dag lever efter principen att på en macka har du endast ett pålägg, detta inkluderar smör. Om du har smör, ost och skinka hemma så gör du alltså inte en ost och skinkmacka med allt på, utan antingen har du smör, eller så har du ost eller så har du skinka på din macka.

Jag har själv tjänat under medellönen i Sverige hela mitt liv men redan som student så sparade jag en del av studiemedlet. När studierna sedan var avklarade och jag fick mitt första jobb så har jag för mig att jag fick en lön på runt 17 000 – 18 000 kr i månaden, före skatt. Jag minns inte exakt hur mycket jag fick då ett antal år har passerat sedan dess, men det var under 00-talet för den som vill jämföra löner över tid. Verkligen ingen imponerande siffra men det var ju mycket mer än vad jag hade haft i studiemedel så för mig var det en smärre förmögenhet som jag kunde leva gott på och ändå spara ett par tusenlappar i månaden.

Nu förstår jag att allas livssituationer ser olika ut och alla verkligen inte har samma möjlighet att spara men att säga att det är mer eller mindre omöjligt att spara ihop till 100 000 kr om du har ett låglöneyrke stämmer bara inte. Jag säger inte att det är lätt eller gå fort men möjligt är det. Och det behöver inte heller ta så lång tid som de påstår i en av artiklarna där de skriver många årtionden.

Säg att du sparar 500 kr i månaden och investerar dessa i en vanlig svensk indexfond och den når en avkastning på 10% om året. Snittet för vad den svenska börsen stigit med under de senaste 50 åren ligger på mellan 11,5-13% om året beroende på vilken tidsperiod personen som tagit fram statistiken kollat på så 10% är inget extremt.

Då skulle det ta strax under 10 år att få ihop 100 000 kr. Kan du i stället pusha det hela lite, kanske drar du in lite extraintäkter genom att sälja av gamla saker du inte längre använder osv och kan spara 1 000 kr i månaden så skulle det ta strax under sex år.

Själv kunde jag, mindre än tre år efter att jag hade fått mitt första jobb, köpa min första bostadsrätt då jag från min låga lön tillsammans med lite pengar jag tidigare sparat från studielånet och sommarjobb fått ihop 200 000 kr till kontantinsatsen. Jag skriver inte detta för att på något vis verka som bättre än andra tvärt om finns det många som är betydligt bättre än mig på sparandet och det finns många som har det tuffare ekonomiskt än vad jag hade det. Jag vill bara visa på att allt är möjligt, sen är inte det viktigaste om det tar tre år eller tio, det viktigaste är att du som har det knapert i dag har en aktiv plan för att sakta men säkert förbättra din ekonomiska situation.

Vill du ha ett annat exempel på hur någon från ett arbetarhem och utan någon extraordinär lön vart mångmiljonär så läs den sanna berättelsen i slutet av det här inlägget ”Det är inte de stora intäkterna som gör dig rik, det är de små utgifterna”.

Men tillbaka till att kvinnor inte har något på börsen att göra. Jag inte ensam i min åsikt om texterna, många kvinnor är genuint upprörda över hur skribenterna minimerar kvinnor och målar ut dom som offer. Som tur var finns det också många fantastiska kvinnor som sätter ner sin fot och står upp för sina medsystrar. Här har ni några av de reaktioner som dykt upp på artiklarna:

https://twitter.com/maryeohlson/status/1361566836656062467

Vad tycker du själv? Ska kvinnor hålla sig borta från börsen?

Kategorier
Tankar och funderingar

Över 15% av befolkningen lever i relativ fattigdom

Med rubriker som ”Klyftor ökar – relativ fattigdom rekordhög”, ”Hänger inte med” och ”De rika bromsar” uppmärksammar Aftonbladet en rapport om hushållens ekonomi som Statistiska centralbyrån släppte förra veckan. Det Aftonbladet fokuserar på är att den relativa fattigdomen ökar och uppgår nu till över 15% av befolkningen.

När jag ser artiklar av den här typen blir jag genast nyfiken. För alla oss som bor i det här landet är det intressant och viktigt att följa hur det går för oss och vad som händer. Den här typen av domedagsrubriker gör mig också nyfiken på sanningshalten och vad de verkligen betyder då jag vet att många människor bara ser rubrikerna och drar egna förhastade slutsatser av dom utan att veta vad som egentligen har hänt.

I mina ögon kan det vara lite lurigt att titta på relativ fattigdom eftersom det bara tar hänsyn till skillnader och inte om vi faktiskt blir rikare eller ej. Till exempel om du tjänar mer än mig och så får du en löneökning på 1000 kr samtidigt som min lön bara ökar med 900 kr så har ju skillnaden mellan oss blivit större. Men faktum är att vi båda har blivit rikare förutsatt att bägges ökningar slår inflationen. Är det negativt att skillnaden ökat eller är det positivt att bägge blivit rikare?

Går du till källan för Aftonbladets artikel, SCBs rapport så syns det också att den lyfter olika punkter, varav flera är positiva. Till exempel så har kvinnor, utan barn, i åldern 20-29 år ökat sin disponibla inkomst med hela 30% under den undersökta perioden! Läser du rapporten framgår det även att hushållens ekonomiska standard har ökat och det verkar som att den har ökat för alla grupper. Deras värsta exempel ensamstående i åldern 65-79 år vilka endast fått en förbättring på 13%.

En intressant fråga i mina ögon är vad det innebär att tillhöra gruppen som lever i relativ fattigdom, hur lite pengar har de att röra sig på i månaden? Och hur mycket mer gör jag själv av med mitt slösaktiga leverne?

Enligt SCBs definition är det om du lever i ett hushåll vars ekonomiska standard är mindre än 60% av medianvärdet i befolkningen. Men vad är då medianvärdet i befolkningen? Enligt den här tabellen från SCB så låg medianvärdet för Svenska hushåll 2019 på 261 800 kr. 60% av detta blir 157 080 kr. Här är det värt att veta att med ordet disponibel inkomst så menas pengar efter skatt.

Detta betyder alltså att om ditt hushåll har mindre än 13 090 kr att leva på efter skatt varje månad så till hör du gruppen som lever i relativ fattigdom.

Den summan kan låta både låg och hög beroende på din egen situation och vilken synvinkel du har. Till exempel levde min egen familj på 5 000 kr i månaden under en period när jag var barn. Det var dock länge sedan så jag utgår från att medianvärdet var betydligt lägre då. Min gissning är att för de flesta hushåll som omfattar flera personer så är den summan väldigt låg.

Det är viktigt att komma ihåg att summan påverkas av vissa speciella grupper. Tex uppgick antalet studenter i Sverige läsåret 2017/2018 till 410 000 och en student som pluggar heltid har 108 600 i årlig disponibel inkomst om denna tar ut hela studielånet och bidraget. Vi har även 2,3 miljoner pensionärer i Sverige och många av dessa har betydligt lägre disponibel inkomst än de som arbetar. Dessutom är strax över 40% av alla hushåll i Sverige ensamhushåll vilket så klart påverkar snittet en hel del om så många hushåll endast har en inkomst.

Det är rimligt att anta att en stor del av de som lever i relativ fattigdom är studenter och pensionärer i ensamhushåll. Något som också går att hitta i Aftonbladets artikel då de intervjuar en forskare inom området som säger:
”Alla med jobb har haft oerhörda inkomstökningar de senaste 20 åren, effekten blir att pensionärer, arbetslösa och studenter inte hänger med, även om de också fått mer i plånboken.

De absolut fattiga har minskat över tid och både fattigdomen bland barn och pensionärer minskar kraftigt, vilket inte fångas upp av SCBs mätmetoder.”

Så enligt forskaren så har alltså alla fått mer i plånboken samtidigt som antalet fattiga har minskat och fattigdomen bland barn och pensionärer har till och med minskat kraftigt. Rätt långt ifrån de domedagsrubriker som Aftonbladet valt att använda sig av. Tyvärr tror jag att många bara kommer se rubrikerna och tro att nu har det blivit mycket värre i stället för att faktiskt läsa, sätta sig in och se att det blivit bättre.

Nu ska man naturligtvis inte gotta sig över detta och tro att alla har det bra, det finns människor med tragiska livsöden, personer som hamnat i svåra ekonomiska trångmål och som verkligen tvingas kämpa för att få det att gå runt. Att andra blivit rika gör inte deras situation lättare eller dom gladare. Men på det stora hela så verkar det gå åt rätt håll även om det så klart finns mycket som skulle kunna bli bättre.

Jag själv då? Vad lever jag på? Tillhör jag gruppen som befinner sig i relativ fattigdom? Nej det gör jag inte, men en disponibel inkomst på en bra bit över 20 000 kr i månaden så ligger jag långt över den gränsen. Men ser man till vad jag faktiskt gör av med så ligger rätt nära gränsen på 13 090 kr. Exakt hur mycket jag gör av med per månad varierar från månad till månad men i regel så hamnar det någon stans mellan 11 000 – 14 000 kr. Men det är ju som en person, hade mitt hushåll bestått av flera personer så hade naturligtvis den summan också ökat, men troligtvis hade det också betytt att hushållets intäkter hade ökat. Samtidigt lever jag ett rätt slösaktigt liv på många områden och jag skulle kunna mer än halvera mina kostnader om jag hamnade i en svår situation som krävde det.

Är det då ett stort problem att studenter och pensionärer inte har fått det lika mycket bättre ställt som de som arbetar? Frågan i sig är en för stor och ligger utanför ramen av det här inlägget men några korta tankar ska jag dela med mig av. Som student är det positivt att lönerna för den som arbetar har ökat drastiskt, det innebär ju att du när du studerat klart kommer att få en mycket högre lön än vad du annars fått. Sedan behöver du så klart ha råd med mat och tak över huvudet medan du studerar.

När jag på gamla dar läste på universitet på nytt, mellan 2015-2018, så levde inte mina kursare i någon lyx. Men dom hade råd med både mat, hyra, gå ut och festa 1-3 gånger i veckan samt nån utlandsresa eller två om året. Men det finns säkert undantagsfall åt bägge hållen.

Som pensionär kan det vara en svår situation här och nu om du befinner dig i ett ekonomiskt trångmål och du inte har någon möjlighet att göra något åt situationen. Jag har stor respekt för dessa människor och jag hoppas verkligen att saker förändras till det bättre för er.

Men det är rimligt att anta att de flesta människor kommer att ha klart lägre kostnader som pensionär än vad de hade under yrkeslivet. Du har inga resor till och från jobbet som kostar pengar. Du behöver inte längre bo lika stort och dyrt som du kanske gjorde när barnen bodde hemma. Du kanske har möjligheten att bo på platser där det är betydligt billigare att bo än vad du hade möjlighet att göra när du behövde ha nära till jobbet.

En annan stor fördel är att du ofta har haft årtionden på dig att betala av eventuella lån, lån som från början troligtvis var markant längre än vad en familj i 35-årsåldern som har en lägenhet inne i storstan har i dag. Detta gör att pensionärer som valt att äga sitt boende kan ha drastiskt längre boendekostnader än vad en arbetande familj som har många år kvar till pensionen har.

Om vi sedan väljer att se på det hela på lite längre sikt så innebär ju att lönerna ökat markant att även du som jobbar i dag kommer att få en högre pension än vad du annars hade fått då pensionen är knuten till din lön. Förutsatt då att vårt pensionssystem som det ser ut i dag kommer att hålla och inte genomgå stora förändringar.

Jag tror dock att det allra viktigaste att ta med från allt detta är att se över sin ekonomiska situation för att se till så att du får en trygg och stabil framtid. Som 90-åring kan det vara svårt att genomföra drastiska förändringar, men min gissning är att de flesta som läser detta är betydligt yngre än så. En del av er börjar säkert att närma er pensionen men många av er har också flera årtionden kvar.

En av anledningarna till att jag lever för så mycket mindre än vad min disponibla inkomst uppgår till är för att jag har möjlighet att göra det just nu. Du vet aldrig vad som kan hända i framtiden. Arbetslöshet, sjukdom, barn och annat kan drastiskt kan påverka din och din familjs disponibla inkomst. Därför är det av stor vikt att spara en del under perioder där det är möjligt, så att det kan kompensera för perioder då det inte är möjligt. Skulle du ha tur och en sämre situation aldrig inträffar så är det värsta som händer att du får lite extra guldkant på tillvaron som pensionär. Vilket kan vara bra att ha då inkomsten går ner då.

Sedan finns det naturligtvis massor du kan göra av ditt sparkapital för att få det att växa, framförallt olika typer av investeringar, men det ligger utanför det här inläggets ramar. Men det är något du definitivt kommer att få läsa mer om i framtiden om du följer bloggen.

Har du själv en hög eller låg disponibel inkomst? Vad gör du i dag som kan hjälpa dig vid framtida försämringar av den?