Om du håller på med aktier så strävar du alltid efter att slå index med den enkla motiveringen att om du inte kan slå index så kan du ju lika gärna lägga pengarna i en indexfond i stället. Själv har jag haft förmånen av en portfölj som slagit index ganska ordentligt de senaste åren, även om det troligtvis beror mer på tur än skicklighet.
Förra året låg jag 2-3 procentenheter över index när Swedbank, vilka då var ett av mina två överlägset största innehav, slog till med ett jätteras under andra halvan av februari och plötsligt låg jag i stället ett par procentenheter under index. Detta fortsatte sedan med fler nedgångar i aktien och som mest var Swedbank ner över 43%. Detta tillsammans med att även ett annat av mina större innehav gick knackigt gjorde att jag större delen av året låg efter index och även slutade året under index.
Senast jag fick stryk av index var 2014, då kändes det rätt okej. Dels för att det var under en period då mitt aktie- och börsintresse var lågt och jag varken följde portföljen eller börsen särskilt aktivt. Men kanske än mer för att jag de två föregående åren krossat index riktigt stort vilket fick det att kännas naturligt med ett lite sämre mellanår. Kanske är det också som så att 2014 är så länge sedan att jag inte riktigt minns hur jag verkligen kände och upplevde det hela så här i efterhand.
Nu och under föregående år är läget annorlunda, mitt börsintresse är på topp och jag kollar portföljen flera gånger om dagen, jag läser finansnyheter, jag följer ekonomibloggar och finanstwitter. Särskilt de två sista medför att jag hela tiden ser hur andra investerare lyckas eller misslyckas.
Mitt börsfokus har alltid varit långsiktigt, jag bryr mig inte så mycket om hur min portfölj går just i dag, jag bryr mig om hur den går på 5, 10, 20 års sikt. Så är det fortfarande men mitt ökade intresse och framförallt att jag numera dagligen ser hur det går för andra gör att jag omedvetet jämför mig kortsiktigt med andra på ett sätt som jag inte tidigare gjort. Dessutom så känns det på nått sätt att om man som jag skall twittra och blogga om ekonomi och börsen så bör man ju på något sätt visa att man verkligen vet vad man håller på med, att det inte bara är tomma ord. Varför ska jag lyssna på någon som inte ens slår index?
Självklart är allt det här korkat, det är långsiktigheten som räknas för den egna portföljen och alla vet att även världens bästa investerare (vilket jag inte är i närheten av att vara) har mindre bra år och man behöver inte ens själv vara särskilt framgångsrik för att ha både goda synpunkter och kunna lära ut bra saker. Men ändå är det något som påverkar mig, åtminstone lite, psykologiskt nu när jag är en aktiv del av finanstwitter och ekonomibloggarna. Samtidigt finns det kanske en välbehövligt positiv sida av det hela, att man kommer ner på jorden och blir lite ödmjukare till sin egen förmåga.
Vad tycker och tänker du om det hela? Hur påverkas du psykologiskt om du ligger över eller under index?
