Det nya året kommer allt närmare. Nyår är ju en period som är känt för att folk kommer med nyårslöften. Men även att människor sätter planer och mål för det kommande året. Om du läser min blogg regelbundet vet du kanske att jag satte ett antal mål för 2024. Men inget av dessa var ett konkret finansiellt mål som att jag skall spara 150 000 kr eller portföljen skall öka i värde med 800 000 kr eller liknande.
Tvärt om var mina ekonomiska mål rätt vaga och handlade mer om att se över mina innehav, planera ekonomin för att eventuellt flytta om jag hittar rätt bostad osv. Detta för att jag inte har några exakta ekonomiska mål och jag tycker att det är svårt att sätta den typen av mål om det inte är något jag verkligen känner mig fokuserad kring och villig att gå all in för.
Meningen med detta inlägg är inte att utvärdera de mål jag satte i början av året. Det kommer när året faktiskt är avslutat. I stället är jag lite nyfiken på hur ni andra gör. Sätter du konkreta finansiella mål för året? I sådana fall hur utformar du dom och hur följer du upp dom? Om inte varför gör du inte det? Gör du något annat för att motivera dig till ett högre sparande under året?
Har du börjat fundera kring hur dina mål för 2025 skall se ut? Dela gärna med dig!
Det är rimligt att olika människor har olika syn på privatekonomi, sparande och hur deras pengar bäst används. Men ibland kan jag som är passionerad kring vikten av att ha kontroll över sin egen ekonomi och framtid känna att jag har svårt att förstå hur vissa tänker.
Här tänkte jag dela med mig av några specifika händelser ur mitt eget liv som fått mig att reflektera kring sådant. En av dom skedde på mitt dåvarande jobb för många år sedan. Jag satt i personalrummet med några kollegor när en av dom med bestämd röst talade om sparande. Det jag visste om henne var att hon tjänade betydligt mer än mig i månaden, samt att hennes barn hade flyttat hemifrån så hon hade inga kostnader relaterat till barn som bor hemma.
Det hon så tydligt och bestämt förklarade var att med hennes lön och ekonomiska situation var det minsann helt omöjligt att spara. Jag valde då att inte säga något om att jag med min betydligt lägre lön inte hade några problem att spara 5 000 – 10 000 kr i månaden. Naturligtvis kan det ha funnits något i hennes ekonomiska historia som gjorde att hon verkligen hade ekonomiska bekymmer. Men jag jobbade med henne i ett antal år och såg aldrig något som pekade åt det hållet.
En annan händelse som inträffade på ett gammalt jobb för några år sedan är att jag och en kollega satt och pratade sparande och fonder på lunchrasten. Vi satt inte i en grupp med andra och prackade på dom vår diskussion utan vi satt helt själva och talade i normal samtalston. Plötsligt kommer en kollega och ställer sig någon meter bort och tittar på oss en liten stund. Sedan får hon ett ansiktsuttryck som jag inte kan beskriva som annat än plågat sen nästan skriker hon fram ”Snälla kan ni inte prata om något annat det där är så sjukt tråkigt!”.
Jag undrar vad som får en människa att reagera så över att andra lite diskret tillsammans pratar om sparande och fonder utan att göra minsta försök att pracka på andra det. Tvärt om hade hon inte kommit fram till oss och lyssnat en stund hade hon inte ens hört vad vi sa. Jag vet inte hur ni brukar göra men om några människor diskuterar ett område jag tycker är tråkigt eller ointressant så brukar jag bara gå vidare? Dessutom fick hennes ansiktsuttryck det att kännas som att det handlade om mer än bara att det vi pratade om var tråkigt.
Den tredje händelsen jag tänkte dela med mig av handlar om en bekants sambo. De bodde i en relativt nybyggd bostadsrätt. Dvs inget var slitet utan högst ett par år gammalt. Sambon jobbade som mäklare och just då hade bostadsmarknaden en svacka. Det såldes betydligt färre lägenheter än normalt i staden under en period. Detta påverkade så klart deras ekonomi samtidigt som hon hade ”långtråkigt” pga brist på jobb.
Då kommer hon på den briljanta idén att hon vill renovera köket. Det är dags för något nytt! Detta trots att deras ekonomi är svag pga att hon inte får några jobb och att köket är rätt nytt, modernt och fräscht. Något som min bekante bestämt sa nej till. De är inte längre sambos utan hon är ett ex.
Detta var bra tre exempel ur mitt eget liv, jag hade nog kunnat komma på minst tio till om jag velat. Det är svårt för mig att kunna sätta mig in i hur dessa människor tänker kring sitt eget liv, sin ekonomi och att ta ansvar för sin egen framtid.
Hur tänker du själv kring andra människors syn på pengar? Har du några exempel ur ditt eget liv du vill dela med dig av så dela gärna med dig via kommentarsfunktionen här på bloggen.
Ofta när förmögenheter diskuteras i media talas det om den rikaste procenten. Hur oerhört mycket de äger och tjänar. Men vad krävs egentligen för att tillhöra den rikaste procenten? Är det möjligt att själv bli en del av den utan stora arv eller extremt lyckat entreprenörskap?
När jag börjar leta är det svårt att hitta några exakta siffror kring vad som krävs. Men vi kan ju börja med att räkna ut hur många människor som tillhör den rikaste procenten. Enligt de senaste siffrorna från SCB som jag lyckades hitta uppgick Sveriges befolkning till 10 551 707 personer förra året. Det skulle betyda att en procent motsvarar 105 517 personer.
Enligt Forskning och Framsteg hade de rikaste 70 000 individerna i Sverige år 2019 en snittförmögenhet på omkring 50 miljoner kronor. Men då handlar det ju om snittet, det är rimligt att antaga att vissa sitter på miljarder medan andra sitter på klart mindre än 50 miljoner kronor. Alltså bör summan för att faktiskt tillhöra topp 70 000 varit betydligt lägre. Men samtidigt är det också rimligt att gissa på att snittet stigit sedan år 2019.
Nu gissar jag friskt, men baserat på dessa siffror är det nog rimligt att antaga att för att tillhöra den rikaste procenten, de rikaste 105 517 personerna i Sverige så krävs i dag en förmögenhet på någonstans mellan 10 – 30 miljoner kronor.
Helt klart stora belopp men definitivt ingen omöjlighet att spara ihop till på egen hand om du investerar dina pengar och låter ränta på ränta göra jobbet över årtiondena. Om du sparar och investerar 5 000 kr i månaden till en avkastning om 10% så har du omkring 17 miljoner efter 35 år. Om du i stället dubblar sparandet till 10 000 kr i månaden så når du samma siffror efter omkring 28 år.
Så jag tror inte att det är omöjligt att nå den rikaste 1% i landet genom att bara spara och investera. Som jag ser det finns det dock två stora utmaningar. Den första är att ha den disciplin och prioriteringar i livet som det krävs för att spara så stora belopp varje månad i åratal. Den andra är att med största sannolikhet kommer de summor som krävs att fortsätta att stiga. Bara för att du någon gång i framtiden når upp till de summor som krävs för att tillhöra den rikaste procenten år 2024 så behöver det inte betyda att du är i närheten av de summor som krävs om tjugo år.
Vad tror du, är min uppskattning om den rikaste procenten i Sverige realistisk? Eller är jag helt fel ute? Tror du att det är möjlighet att själv bli en del av den rikaste procenten bara genom simpelt sparande och investerande? Kommer du någon gång i framtiden att tillhöra denna procent? Eller du kanske redan gör det? Dela med dig av dina tankar!
En vanlig fråga som ofta ställs när nya människor träffas handlar om vad de jobbar med. Kanske är du sjuksköterska, sitter i kassan i en butik, är lärare, rörmokare, ekonom eller något helt annat. Men vad svarar du om du lever på din aktieportfölj?
Nu kan det låta som en främmande fråga för många, hur realistiskt är det egentligen att leva på sin aktieportfölj? Det kan man väl bara göra om du fått ärva stora summor? Det är faktiskt möjligt utan några arv. Den som verkligen prioriterar det och jobbar fokuserat på att nå dit kan ofta nå det på runt 15-20 år. Men mer realistiskt för de allra flesta är att nå dit på 25-35 år, det är något som de flesta skulle kunna klara av.
Men då återstår frågan, om du har nått dit och i dag lever på din aktieportfölj, vad svarar du när någon undrar vad du jobbar med? Är du pensionär? Är du investerare? Förvaltare? Jobbar med din hobby? Eller du kanske svarar ditt gamla yrke som du hade innan du började leva på portföljen?
Jag vet faktiskt inte vad jag hade svarat. Vet inte ens om jag skulle sluta arbeta. Så länge jag trivs med mitt jobb och har roligt där varje dag kommer jag nog att fortsätta. Skulle jag säga upp mig så skulle jag troligtvis låta någon av mina hobbys växa sig lite större och seriösare. Det skulle sannolikt leda till egenföretagande och då antar jag att jag skulle svara det även om jag inte drog in nog med pengar på företagandet för att kunna leva gott på det utan kombinerade det hela med pengar från portföljen.
De senaste åren har medfört mycket turbulens. Vi hade en pandemi, vi har haft krig i vår relativa närhet när Ryssland anföll Ukraina och vi har haft något år med väldigt hög inflation. Inte konstigt då att ungas syn på ekonomi förändras.
Enligt en rapport från Swedbank så skedde just detta under förra året. Till exempel prioriterar allt fler unga en bra lön när de väljer så väl utbildning och arbetsgivare. Unga har även gått från att tidigare inlett sin bostadskarriär med att äga sitt boende till att numer hyra det. Dessutom medför det ekonomiska läget att unga i dag bor kvar hemma hos sina föräldrar längre än vad de tänkt.
Dubbelt så många unga som föregående år har svårt att betala tillbaka de konsumtionslån de tar när de tex shoppar på kredit eller mot avbetalning. Detta förvärras av sociala medier, särskilt bland unga kvinnor där 67% uppger att de påverkas av sociala medier när de shoppar. Överlag är impulsköp ett problem och många ångrar efteråt köpet.
Det ekonomiska läget har fått många unga att se över sin egen ekonomi. Till exempel genom att dra ner på kostnaderna för uteliv och småköp samt välja billigare mat. En fjärdedel uppger att denna situation fått dom mer medvetna om vikten av att spara.
Hur har det senaste året eller åren förändrat din syn på ekonomi? Har du märkt någon förändringar i unga vuxna i din närhets syn på ekonomi?
