februari 2023 Arkiv

Stor oro för ekonomin bland barnfamiljer

Vad tror du skulle hända om dina kostnader ökade med 1000 kr? För många människor så riskerar det då att gå åt helvete! Är du en av dom?

Det är nog ingen som kunnat undgå att märka att vi har skyhög inflation i Sverige, de senaste siffrorna visar att inflationen för december förra året hamnade på 12,3% (KPI). För att motverka detta har Riksbanken i flera omgångar höjt räntan. Målet är att räntehöjningarna skall bidra till att få ner inflationen till den runt 2%. Så länge inflationen är mil över målet så är det rimligt att anta att höjningarna kommer att fortsätta.

Tidigare i veckan släpptes en ny undersökning som visar att var femte svensk inte skulle klara en ökad kostnad på 1000 kr i månaden. Läget är allra värst för barnfamiljer med yngre barn där 57% av familjerna oroade sig för kommande räntehöjningar.

Dessa ökade utgifter och räntehöjningar var inte långt borta. I dag slog riksbanken till och höjde räntan. Denna höjning medför att många familjers räntekostnader ökar med 1000 kr eller mer i månaden.

Vad kommer detta få för effekt? Kommer barnfamiljer hamna på gatan? Kommer bostadsmarknaden att krascha? Personligen tror jag inte att det är riktigt så illa som undersökningen visade. Jag tror att många människor kommer hitta sätt att prioritera om när det kommer till sina utgifter vilket gör att även om 1000 kr är mycket pengar för många så kommer det inte utlösa en lavin där massor tvingas sälja sina bostäder och priserna rasar med 50-60% på ett par veckor. Däremot är det fullt möjligt att ”pyspunkan” kommer fortsätta. Fortsätter räntan uppåt ordentligt i kommande höjder kan naturligtvis situationen förändras.

Jag vill också vända på det hela och undra lite hur folk tänker om de har så små marginaler att var femte svensk inte skulle klara av en ökad kostnad på 1000 kr eller att så många barnfamiljer tycks att nästan helt sakna marginaler. Detta skriver jag inte på något sätt för att lyfta upp mig själv på en piedestal eller för att trycka ner någon som redan har det jobbigt. Jag är genuint förvånad över att så många kan utsätta sig själva för en sådan situation, särskilt om de har små barn.

Jag förstår naturligtvis att det i några fall kan ha handlat om situationer utanför deras kontroll, allvarliga sjukdomar, olyckor och liknande. Det är givetvis inte de människorna jag talar om, för detta gäller ju nästan 60% av barnfamiljerna, dvs gott om fullt friska människor med jobb.

När jag själv köpte min första bostad under andra halvan av 00-talet låg bolåneräntan jag fick på runt 2% om jag minns rätt. Men inte jag tog lånet och köpte min bostad så kollade jag i backspegeln och såg räntor på 5%+ i början av 00-talet och räntor på 10-20% under 90-talet. Därför var det naturligt för mig att först räkna på hur jag skulle klara av mitt lån om räntan steg till 5%, 10%, 15%. Jag hade inte vågat köpa om jag inte hade haft marginalerna att klara en kraftigt ökad ränta. Det avgjorde hur stort jag kunde köpa, i vilken stadsdel osv. Att köpa stort och centralt var helt enkelt inte ett alternativ och att göra en stor renovering i samband med köpet var också att glömma.

Det tänket har följt med mig sedan dess och jag har svårt att tro att jag någonsin kommer kunna köpa en bostad utan att tänka och räkna på det sättet. Vad händer om räntan stiger till 10%? Klarar jag det?

Den etta jag hade hyrt tidigare var klart mindre än den tvåa som jag köpte som min första bostad. Så jag hade inte möbler att fylla lägenheten. Några köptes nya men många skaffades begagnade. Sedan med åren allteftersom min ekonomi vart starkare byttes saker ut mot nyare och finare. Men jag har än i dag många år senare kvar bland annat köksbordet som min morfar snickrade ihop själv och en gammal bokhylla jag fick ta över från min farmor.

Nu tror jag inte på något sätt att majoriteten av barnfamiljerna levt lyxliv, köpt allt nytt och fint eller lever i enorma hus. Men kan det vara att vissa av dom lever större än vad de har råd med? Eller i lägen som de kanske inte har råd med? Eller kanske köpt inredning, prylar, renoveringar för lånade pengar?

Så hade åtminstone jag själv känt det, om jag var rädd för nästa räntehöjning så skulle jag känna att jag levde i en bostad jag inte hade råd med. Kanske behöver inte alla barnen ha egna rum? Kanske behöver det inte finnas en TV i varje sovrum, det kanske räcker med en i vardagsrummet? Kanske behöver inte köket rivas ut var tredje år för att du tröttnat på det trots att det är ett fullt fungerande och fint kök? Kanske behöver inte hela familjen åka på 2-3 dyra semesterresor varje år?

Jag tror att ni fattar principen och jag vill återigen göra det väldigt tydligt med att jag vet att många familjer har det svårt pga orsaker som ligger helt utanför deras kontroll och familjer som aldrig skulle ens drömma om sakerna ovan. Det är inte de familjerna jag menar. Men om detta gäller nästan 60% av familjerna med yngre barn måste det finnas många familjer med så väl jobb som hälsa och inga extraordinära händelser utanför deras egen kontroll. Och för just de familjerna har jag svårt att se att det kan finnas så många andra orsaker än deras egna val?

Hur tänker du själv kring det hela? Både din egna ekonomi, dina kollegor, vänner, främlingar? Vad är orsaken till att så många inte klarar av ökade utgifter på 1000 kr och att nästan 60% av barnfamiljerna är oroliga för räntehöjningar?

Nådde jag målen för januari eller gick det åt helvete?

Tänkte kort uppdatera kring hur min portfölj gått under 2023 samt hur de planer jag satte upp för bloggen utvecklats. I min gamla blogg publicerade månadsvisa rapporter kring min ekonomi samt ibland även kring bloggen. Detta är inget jag nödvändigtvis tänker börja göra regelbundet här men då jag i ett inlägg i början av januari satte ett tydligt mål känns det naturligt att följa upp det och som bonus tänkte jag även kort diskutera min portföljs utveckling sedan årsskiftet.

Jag gillade inte min egen passivitet med bloggen under 2022, jag hade prioriteringar och fokus på så mycket annat att jag publicerade väldigt få inlägg under året. Därför satte jag det ambitiösa målet att posta fler inlägg under januari 2023 än vad jag gjort under hela 2022 sammanlagt. När jag publicerade detta mål fick jag tänkvärd feedback på Twitter om att inte fokusera på ett specifikt antal inlägg utan i stället fokusera på att fortsätta hålla en jämn och hög kvalitet på de inlägg jag faktiskt publicerade.

Jag tror jag var lite otydlig med mitt mål, det handlade inte så mycket om att skriva ett specifikt antal inlägg utan det var mer satt för att hjälpa mig själv att hitta tillbaka till min blogg och få till bättre rutiner kring den. Det handlade absolut inte om kvantitet över kvalitet eller tvinga mig till något jag inte vill. Jag vill skriva fler inlägg än vad jag gjorde under förra året. Jag har många tankar, funderingar och ibland goda idéer jag vill dela med mig av och det värmer varje gång jag får ett meddelande från någon vars ekonomiska liv förändrats till det bättre efter att ha funnit mina texter.

Min gamla blogg startade jag i blindo. Det fanns ingen annan svensk ekonomiblogg på den tiden. Jag hade ingen aning om någon någonsin skulle läsa det när jag postade mitt första inlägg. Sedan så exploderade den. De populäraste dagarna nådde den ett femsiffrigt antal sidvisningar. Trots att den var populär så slutade jag att posta i den efter några år. Jag hade kunnat fortsätta posta då och då bara för att tjäna pengar på den men det var inget jag ville göra. Skulle jag posta så skulle det vara inlägg jag verkligen ville posta och som jag kände var vettiga och meningsfulla, inget bara posta för postandets skull.

Förhoppningsvis gäller detta fortfarande, det vill säga att jag snarare inte postar alls än börjar posta inlägg för bara för sakens skull eller bara för att nå ett visst nummer. Det sagt så kan det vara kul att utmana sig själv. Så jag utesluter inte att jag inte någon gång i framtiden skulle utmana mig själv i stil med ett inlägg om dagen varje dag i en månad eller något liknande. Men om jag någonsin ger mig på något sådant så skulle det vara för att det verkligen är något jag vill göra, tycker är roligt och vill utmana mig själv. Inte för att spamma ner bloggen med skräpinlägg.

Än så länge har jag huvudet fullt av idéer som jag vill posta inlägg om. Jag kan avslöja att jag faktiskt har massor av potentiella inläggs-idéer nerskrivna. Jag skulle gissa på att det sammanlagt handlar om runt 100 inlägg. Vissa av dessa idéer är bara nån kort mening nedskriven för att jag skall komma ihåg det, andra är halvfärdiga inlägg som kan vara 1-2 sidor långa.

Anledningen till att denna lista vuxit sig så lång är att jag ofta får nya idéer, vilket gör att jag skriver ett helt nytt inlägg och postar det i stället för att skriva klart någon av de andra. Baserat på detta så bör tiden där jag känner att jag skrivit klart, fått ut mig det jag vill säga och slutar posta i min blogg vara långt borta. Och om ni tycker att jag spårat ur och regelbundet börjar posta skräp så hoppas jag att ni kommenterar så att jag får reda på det.

Nu tillbaka till målet för januari. Jag var på god väg att klara det. Jag hade två inlägg halvfärdiga som skulle postas de två sista dagarna av månaden. Detta hade gjort att jag publicerat exakt ett inlägg mer än vad jag gjorde under 2022. Men sedan kom den mänskliga faktorn in. Den 30 januari har jag fullt upp på kvällen och glömmer bort att posta inlägget. Först när jag är på väg att lägga mig kommer jag på att, just ja jag skulle skriva klart och posta inlägget! Därför slutade månaden på exakt lika många inlägg som jag postade under hela 2022 sammanlagt. Och jag måste erkänna att jag inte är upprörd över missen, jag är nöjd med oavgjort.

Ser vi till resten av året så tror jag inte att jag kommer att posta lika många inlägg under en månad. Januari vart dopat av att jag hade detta specifika mål i kombination med att jag inledde månaden med semester vilket gav mer tid att skriva (ett inlägg tar i regel några timmar från idé till publicerat). Jag tänker inte sätta upp något exakt mål för året men en ambition är ett inlägg i veckan i snitt. Men det betyder att det kan vara två inlägg ena veckan och noll andra. Det kommer helt enkelt vara perioder där jag postar mer och perioder där jag postar mindre beroende på motivation och vad som händer i mitt liv i övrigt.

Nu vart det mycket om mina tankar och mål kring bloggen så låt oss runda av med något annat. Hur året startat för min portfölj. Du som följer min blogg vet kanske att de två senaste åren varit mer eller mindre mina två sämsta år någonsin jämfört med index. Det har helt enkelt gått skräp. Det positiva för 2023 är att det hittills börjat åt andra hållet. Vid stängning i går hade min portfölj haft en utveckling som var runt 68% bättre än OMXS30.

Jag använder gårdagens kurs då detta inlägg skrivs dagtid och kommer att publiceras långt innan alla bolag i min portfölj stängt för dagen. Men hittills i dag ligger jag något över OMXS30 så fortsätter det så resten av dagen kommer luckan att öka ytterligare. Men nu har jag väl jinxat det så lär inte dröja länge innan ett par bolag i min portfölj vinstvarnar och faller ner i källaren.

Men jag vill samtidigt vara tydlig med att då jag är långsiktig i mitt investerande så är en månad rätt orelevant (på samma sätt gå det så klart att ifrågasätta vad ett kalenderår egentligen säger). Jag är så klart glad över att jag slår index hittills, men börsen är ett maraton och ingen sprint.

Hur har året startat för din portfölj? Och andra mål och ambitioner du har? Använd kommentarsfunktionen och dela med mig!