Jag tror att det är viktigt att lära sig hantera och respektera pengar redan i unga dar. Lära sig att pengar inte bara är något som magiskt dyker upp från mamma och pappa om man vill ha något utan att det är något som kräver en insats, arbete och sparande för att få det där du vill ha.
Redan i lågstadiet hände det att jag och några vänner som gick på samma fritids sprang till den lokala bilhandlaren som låg i närheten och fick ett gäng bildtidningar som dom gav ut gratis i marknadsföringssyfte. Sedan satte vi upp ett litet bord längs gång- och cykelvägen som passerade utanför fritids och sålde biltidningarna, saft och kaffe till passerande.
Från mellanstadiet eller möjligtvis trean så sommarjobbade jag varje sommar. Ofta på kontor med intressanta uppgifter som att sortera pärmar och papper, flytta och organisera tusentals pärmar i ett nytt arkiv och när jag vart lite äldre med registrering av fakturor i deras datasystem. Från högstadiet började jag då och då hjälpa en av mina bästa vänner att dela ut reklam och under gymnasiet så jobbade jag extra med postens julkortsortering ett år.
Detta gjorde att jag tidigt fick lära mig att respektera pengar och det arbete som ligger bakom dessa pengar samt förstå vikten av sparande och den motprestation som krävs för varje sak jag ville ha. Jag gick i grundskolan när mobiltelefoner började slå igenom stort i Sverige, jag ville ha en så jag fick köpa en för mina egna pengar jag hade jobbat ihop. Därefter fick jag betala varje räkning själv för egna pengar vilket inte bara lärde mig hur man betalar räkningar utan även lärde mig att hushålla på resurserna jag kunde inte bara använda mobilen i blindo hur mycket som helst då vart räkningen skyhög (med min lilla ekonomis mått mätt). Jag var faktiskt tvungen att hålla koll på hur många samtal jag ringde och hur mycket smsen kostade.
Detta följdes snart upp när jag ville ha en egen dator i stället för familjens skruttiga gamla gemensamma, då var det bara att ta av sommarjobbspengarna och köpa en egen. Lika så när jag och mina bästa vänner började göra en gemensam utlandsresa varje sommar.
Nu är naturligtvis en persons iakttagelser alldeles för litet för att dra några vetenskapliga slutsatser men jag upplever att jag ser det gång på gång bland barndomsvänner, bekanta och ungdomar jag träffar på nu för tiden. Nästan alla som tjänade egna pengar och fick lära sig pengars värde så har det gått bra ekonomiskt för, de fick snabbt ett jobb antingen direkt eller efter att ha pluggat vidare, de har kunnat köpa sig en lägenhet och jag har aldrig behövt vara orolig för hur det skall gå för dom.
Samma åt andra hållet, tex en bekant som gick på gymnasiet med mig, så fort han ville nått gick han till föräldrarna och bad om pengar, ofta när vi var nere på stan tillsammans efter skolan så skulle vi gå förbi hans mammas jobb så att han kunde hämta pengar för att köpa nån ny skiva eller käka snabbmat eller liknande. Än i dag har dag tror jag inte att han har haft ett riktigt jobb sedan gymnasiet. Han trivs bra med att leva på bidrag och ta dagen som den kommer.
Jag hade en bekväm gymnasiekamrat som inte pluggade vidare och ändå inte hade haft ett enda jobb ett par år efter gymnasiet när en annan kompis berättade för honom att han lätt kunde fixa ett jobb åt honom på en snabbmatsrestaurang där han själv arbetade. Då svarade min gymnasiekamrat nedlåtande att han minsann aldrig skulle kunna tänka sig att arbeta på ett sådant ställe. Än i dag flera år senare så tror jag fortfarande inte att han haft ett enda riktigt jobb annat än enstaka praktikplatser från arbetsförmedlingen.
Snacka om att leva i olika värdar. Jag pluggade vidare efter gymnasiet, har alldeles för många högskolepoäng och jobbar inom ett akademiskt yrke, ändå skulle det jag inte tveka en sekund över att ta ett jobb på en snabbmatsrestaurang om jag blev arbetslös och behövde pengarna. Faktum är att jag tror att jag skulle tycka det var ganska kul, åtminstone inledningsvis, det gjorde jag i alla fall när jag praktiserade på ett par olika restauranger när vi hade praktik under högstadiet.
På lite äldre dagar har jag även sett detta bland många yngre bekanta som jag kommer i kontakt med. Så sent som förra året frågade en 18-åring mig om hur man gör för att betala en räkning. Hon hade aldrig tidigare i sitt liv behövt betala en räkning.
När jag för ett par år sedan gick tillbaka till universitet och pluggade på nytt så kunde jag se det i många av mina kursare. Bland de som jobbade vid sidan av studierna så hade åtminstone alla i min bekantskapskrets som inte skulle bygga på utbildningen med en master redan klart med jobb och ofta en rejäl kontantinsats till en bostad när de tog examen.
Jag vill påpeka att jag endast talar om att tjäna pengar här, jag pratar inte om bra betyg, det finns gott om unga med usla eller medelmåttiga betyg som man inte behöver oroa sig för eftersom de är drivna och motiverande inom andra områden, lätt fått jobb osv. Dvs de har erfarenheten och drivet av att jobba och tjäna pengar.
Är det bara jag som tänker så här och har upplevt detta när jag sett till människor runt mig? Eller är jag helt fel ute och inbillar mig saker?
Nej, det är inte bara du. Få kunskaper är så viktiga som att lära sig pengars värde i ung ålder.
Just det där att jobb är ”under min värdighet” har jag aldrig förstått. Att umgås med sådana människor är under min värdighet 🙂
Det finns onekligen en anledning till att vi gled i från varandra efter gymnasiet.
Jag håller med fullt ut. Jag har övertalat min fru så mina äldsta bonusdöttrar får nu månadspeng istället för veckopeng i syfte att lära sig hushålla med pengarna.
Kul. Hår går det för dom? Lyckas de hushålla med pengarna?
Jag har inte arbetat i klassisk mening under större delen av mitt liv, kommer få grundpension (vad nu det kommer innebära om 30 år när jag fyller 70) Har studerat i många år, tyvärr inom ett ämne som jag insåg alldeles för sent att jag inte skulle kunna arbeta av olika skäl.
Jag hade dock den enorma turen att träffa min sambo, han är driven och har arbetat hårt hela livet efter studierna. Han startade eget för för över 10 år sedan där mina kunskaper/intressen faktiskt passade in, så där har jag jobbat sedan dess, dock de första 7 åren utan lön (fanns inga pengar till att betala ut några löner helt enkelt), men vad gör man inte för den man älskar när man dessutom inte visste vad man ville göra?
De sista tre åren har företaget gått så bra att jag kunnat få lön, dock runt hälften av vad jag anser mig vara värd iomed att företaget skulle gå omkull omedelbart utan mig och min kunskaper/erfarenhet idag, men som sagt, det måste ju finnas pengar för att kunna betala ut all lön också.
Har under hela denna tid haft några extraknäck vid sidan som betalat hyffsat, städning av kontor och lagerarbete bland annat. Men det har varit fruktansvärt plågsamt! Absolut inte värt allt extra slit utan att kunna ha några fritid alls. Nej tack.
Jag har lyckats spara ihop runt 350K sedan 2015 i först fonder och sedan i aktier med hög direktavkastning.
Målet är runt 2.5 miljoner, sen jag kommer jag aldrig lyfta ett finger mer om jag inte VILL. Lever snålt och har aldrig känt något som helst behov av lyx och kan jag plocka ut 7-8000kr från mitt kapital i månaden så är jag nöjd.
Alla är olika, men för mig har liksom arbete aldrig riktigt lönat sig, lönen har aldrig varit tillräcklig för att jag ska orka jobba heltid en längre period.
Hursomhelst, jag har lyckats göra mig 100% skuldfri (gemensamt lån på huset ej inräknat) och längtar varje dag så det gör ont i hjärtat efter att inte längre behöva känna mig tvungen att arbeta. Jag vill bara vara fri att göra det jag känner för.
Hade jag kunnat börja om från början så hade jag gått min egen väg redan som ung utan att lyssna på andra, tror det hade gjort stor skillnad för mig som person och min ekonomi, sedan hade jag utbildat mig till säljare, för det är enda sättet att kunna lyckas med någonting i dagens destruktiva samhälle.
Ja, jag är bitter.
Jag tror inte att man skall underskatta värdet av studier även om de inte ger ett jobb, OM man studerar något man verkligen är intresserad av. Då kan dom vara riktigt givande. Däremot är det som du säger viktigt att man inser att du studerar mer för din egen skull än för att få ett jobb. Att plugga i många år för att sedan inte få ett jobb man trott man skall få, det är inte lätt vare sig för plånboken eller mentalt.
Det låter ändå som att du i en väldigt tuff situation lyckats hitta ljusglimtar och du har en plan för hur du skall förändra ditt liv, det är det allra viktigaste. Alldeles för många människor är missnöjda med sina liv men sitter bara på rumpan och förväntar sig att någon annan skall göra något åt det.
Förhoppningsvis fortsätter sambons företag att växa tack vare ditt och hans hårda slit så att du inom några år kan ta ut en full lön från det, det skulle nog underlätta både i ditt liv här och nu (slippa alla extrajobben) och snabba upp dina möjligheter att nå ditt mål på 2.5 miljoner.
Att gå sin egen väg tror jag över lag är extremt viktigt, hur skall man kunna må bra om man inte lever det liv man själv skulle vilja? Jag tror dock att det finns många olika sätt att lyckas i vårt samhälle, säljare kan tjäna väldigt bra med pengar men det förutsätter i regel också att du är en väldigt bra säljare vilket långt ifrån alla människor är.