Systemet för kommunalekonomisk utjämning infördes 2005 och skall enligt regeringen skapa likvärdiga ekonomiska förutsättningar för alla kommuner och landstinget när det kommer till att kunna tillhandahålla sina invånare likvärdig service oberoende av kommuninvånarnas inkomster och andra strukturella förhållanden. Under 2020 beräknas 129 miljarder kronor gå som bidrag till kommuner och regioner via utjämningssystemet.
Det kommunala utjämningssystemet består av flera olika delar, de två största är:
Inkomstutjämning – kommuner och landsting med en skattekraft under 115% av medelskattekraften får ett bidrag och de som ligger över 115% av medelskattekraften får betala en avgift. Detta är den absolut största delen av systemet och står för ca 70% av omfördelningen.
Kostnadsutjämning – kommuner och landsting med en ogynnsam kostnadsstruktur får ett bidrag från staten samtidigt som de med en gynnsam struktur får betala en avgift till staten.
Utöver dessa två finns även de mindre delarna strukturbidrag, införandebidrag och regleringsbidrag/regleringsavgift.
Många har åsikter om detta system. Vissa är positiva, andra är negativa, en del tycker att det bör begränsas medan några tycker att summorna som fördelas borde ökas då de anser att fattiga kommuner behöver mer pengar för att klara verksamheten. Detta inlägg kommer inte ta ställning kring om dessa frågor, i stället vill jag lyfta förutsättningarna för att få dessa bidrag.
Min personliga åsikt är att kommun och landsting först och främst bör fokusera på kärnverksamhet som skola, sjukvård och äldreomsorg. Klarar de inte av dessa saker kan frågan ställas om bidrag skulle kunna vara en lösning. Om däremot en kommun eller ett landsting har råd att lägga pengar på saker och ting som ligger långt från dessa kärnverksamheter, kanske på saker som vissa till och med skulle definiera som rent slöseri, då har dom uppenbarligen inget behov av dessa bidrag och borde inte heller få dom.
Den kommun som får i särklass mest pengar från det kommunala utjämningssystemet är Malmö. I dag dök nyheten om att Malmö valt att lägga en halv miljon kronor på att ”ta fram ljudet av Malmö” och skapa en ”ljudidentitet”. Något de är helt ensamma om bland landets kommuner och landsting. Ljudtekniker besökte bland annat Stadsbiblioteket i Malmö för spela in ljud som:
”Läsare som bläddrade i böcker, lånemaskiner och tystnaden i ljusets kalender.”
Förra året gick Slöseriombudsmannen ut och sa att ”i Malmö är slöseri med skattebetalarnas pengar en kommunalsport.” och lyfte att en granskning som gjorts av WSP visade att om Malmö bara kunde lära sig av andra kommuner så skulle de kunna spara omkring 1,4 miljarder kronor per år. Några exempel som lyftes då var bland annat att Malmö har en anställd skatesamordnare på gatukontoret som jobbar med rådgivning och planering av skateboardevenemang och har en budget på 2,5 miljoner kronor för detta. De har även nyligen börjat med Sveriges första e-sportsamordnare.
I Malmö gillar de även att resa upp skattemedlen, tex åkte två politiker och sex tjänstemän på musikfestival i Kalifornien. De skickade en delegation på 18 chefer till Detroit för att studera hur staden hanterat sin konkurs, de var dock noga med att påpeka att det inte fanns någon risk för konkurs för Malmö. Två medarbetare reste till Paris för att få inspiration till Malmös julfirande och på tre år flögs det tur och retur till Stockholm 10 000 gånger.
Ni börjar inse att något inte står rätt till i Malmö va? Men Malmö är inte ensam, var och varannan kommun tycks ha pengar till saker som verkligen går att ifrågasätta. Till exempel Nordmalings kommun, vilka också får utjämningsbidrag, valde förra året att lägga över en miljon kronor av skattemedel på konst för maskar:
”Det är inte säkert att vi människor alls kommer att kunna se denna konst, och förmodligen om den är synlig inte ha redskapen eller förutsättning att översätta och koda av konsten till begriplighet.”
När jag läser om all dessa saker som kommunerna lägger pengar på kan jag inte låta bli att tänka på den gamle Socialdemokratiske partisekreteraren och ministern Gustav Möllers kloka ord:
”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”
Min personliga åsikt är att kommuner och landsting som har råd att lägga pengar på saker som dessa inte behöver något utjämningsbidrag. Om skattemedel som hårt arbetande svenska kämpat ihop läggs på dessa saker är det inte bara en stöld från folket utan också ett hån mot folket.
Vad tycker du om det kommunala utjämningssystemet? Bör kommuner som har råd med sakerna ovan få ta del av bidragen? Dela med dig av dina åsikter!
Mycket bra skrivet! Det här är skrämmande att det kan få gå till så här!
Som att spotta skattebetalarna i ansiktet.
Jag håller inte med dig. Malmö är en cool stad och TV-spel är roligt. Jag kan inte åka skateboard, men det ser kul ut. Jag tycker att Malmö har satsat på rätt saker.
Jag tycker också att TV-spel är roliga och jag önskar att jag kunde åka skateboard trots att jag inte är villig att lägga tiden som krävs för att bli bra på det.
Men är det det gäller att hushålla med begränsade resurser så upplever åtminstone jag det som svårt att prioritera dessa saker? Särskilt när pengarna inte räcker alls som i det här fallet? Personligen hade jag tyckt att det vore vettigare att minska vårdköer, ge gamlingarna en bättre äldreomsorg och ökat kvalitén i skolan.
Att flyga 10 000 gånger tur och retur till Stockholm för skattebetalarnas pengar tycker åtminstone inte jag är särskilt coolt, dessutom förkastligt för miljön.